DEBATT. Biståndet har blivit alltför teknokratiskt och förvandlats till mät- och utvärderingsbara aktiviteter i stället för att ta fasta fattigdomens grundorsaker. Det är denna avpolitisering som banat vägen för dagens högerpopulism, skriver David Scott, forskare vid Karlstad Universitet.
Detta är en debattartikel. De åsikersom framförs är författarens egna.
Från att ha fört en ganska anonym tillvaro har biståndspolitiken blivit ett av de mest kontroversiella och omdebatterade politikområdena under senare tid. Direkt efter sitt tillträde påbörjade Donald Trump, med hjälp av sin parhäst Elon Musk och besparingsdepartementet DOGE, ett högerpopulistiskt frontalangrepp på den amerikanska biståndsmyndigheten USAID. I februari 2025, när frontalangreppet nådde sin topp, hade i stort sett alla av myndighetens 10 000 anställda placerats på tvångsledighet och nästan 90 procent av dess finansierade projekt avslutats. De drastiska nedskärningarna gjorde att centrala projekt inom sjukvård, utbildning, stöd till konflikthärdar och miljövård fick pausas.
Även i Sverige har liknande högerpopulistiska vindar börjat vina i biståndet. Under senare tid har biståndspolitiska utspel följt efter varandra. Biståndsminister Benjamin Dousa deklarerade nyligen att det långsiktiga biståndet till fem länder – Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Liberia och Bolivia – ska fasas ut. Som skäl angav Dousa att dessa länder – främst de afrikanska – länge präglats av ett socialistiskt vanstyre som skapat bristfälliga förutsättningar för svenskt bistånd att få önskvärda effekter. Samtidigt har en alltmer repressiv migrationspolitik växt samman med biståndspolitiken. Detta kom till uttryck nyligen när det uppdagades att den svenska regeringen slutit att avtal med den somaliska regeringen om att utvisa somaliska medborgare i utbyte mot bistånd.
Detta visar att biståndspolitiken nu politiseras av högerpopulistiska krafter som inte bara är farliga för biståndet, utan också för politiken generellt. Forskare och civilsamhällesorganisationer har med rätta reagerat kraftfullt mot denna utveckling. Samtidigt viner en annan vind över biståndet och som också förklarar varför vi ens har hamnat i dagens högerpopulistiska biståndspolitik: avpolitiseringen.
I min forskning har jag intresserat mig för biståndets till synes vardagliga och ”tekniska” dimensioner. Jag har särskilt studerat konsekvenserna av biståndspolitikens projektifiering, det vill säga hur projektformen omvandlar biståndsverksamhet till mät- och utvärderingsbara aktiviteter som ska genomföras inom fastlagda tidsperioder. Jag har också studerat internationella expertinstitutioners makt att definiera avgränsade utvecklingsproblem som kan angripas med standardiserad, kontextlös och, i grunden, kolonial kunskap. En slutsats jag ofta har landat i är att biståndet, likt all form av politik i dagens samhälle, avpolitiseras.
Men vad innebär detta? Antropologen Tania Murray Li använder det ännu mera kraftfulla uttrycket ”anti-politik” för att beskriva hur utvecklingsprojekt bygger på att definiera problem på ett så pass snävt sätt att bara byråkratiska, tekniska och individualiserade lösningar framstår som de enda möjliga.[3] Ett exempel på hur denna anti-politik kommer till uttryck i biståndet är exempelvis individualiseringen av fattigdom. I stället för att angripa de kapitalistiska strukturer som sätter människor i fattigdom, läggs ansvaret på individen: bli entreprenör, starta företag, ”lyft dig själv”. På samma sätt reduceras jämställdhet till en fråga om ”bristande kunskap” som kräver informationskampanjer och inte att de patriarkala strukturer som utsätter kvinnor för våld och marginalisering angrips. Det råder ingen tvekan om att det finns goda intentioner bakom dessa typer av insatser men risken är att bistånd blir en uppvisning i en serie anti-politiska och isolerade projekt som förvisso är mät- och rapporteringsbara, men som misslyckas i att förändra djupt rotade maktstrukturer.
Samtidigt som biståndet nu står inför en tilltagande politisering, som i sig är farlig, har det också pågått, och pågår, en minst lika farlig avpolitisering genom vilken biståndspolitikens samhällsomvandlande potential trycks undan. Anti-politiken tvingar fram en biståndspolitik som inte blir politisk och transformativ, utan lämnas över till teknokratins och den byråkratiska administrationens domän. Detta kan också förklara att de högerpopulistiska vindarna i biståndet ens har uppstått: när nuvarande anti-politiska biståndspolitik teknifierar allt i sin väg framstår den som oförmögen att infria sin transformativa potential.
Det är därför viktigt i dagens biståndspolitiska debatt att hålla två former av kritik i huvudet samtidigt; kritiken mot de högerpopulistiska krafternas nedmontering av biståndets infrastruktur och kritiken mot de mer subtila avpolitiserande krafterna som främjar teknokrati och hindrar den strukturella kritik som behövs för att biståndspolitikens transformativa potential ska kunna infrias.
Frågan som alla som engagerar sig i biståndsfrågor bör ställa sig är: hur kan vi formulera en effektiv kritik mot de högerpopulistiska krafter som vill nedmontera biståndet samtidigt som vi behåller en kritisk blick inåt mot de avpolitiserande krafter som släcker biståndspolitikens transformativa potential?
David Scott
Biträdande universitetslektor i statsvetenskap och medlem i ”Research Group on Power, Politics, and Governing”, Karlstads Universitet.
Läs också
[1] (Dis)assembling Development: Organizing Swedish Development Aid through Projectification).
[2] Debatt: Biståndet måste lämna det koloniala perspektivet – Global Bar Magazine
[3] The Will to Improve – Tania Murray Li – klotband (9780822340089) | Adlibris Bokhandel
|
Uppläsning av artikel
|
