DEBATT. Även om vi har all förståelse för vikten av ett starkt Ukraina-bistånd, så är det som nu sker helt enkelt orimligt. Det går att kombinera ett starkt stöd till Ukraina med att fortsätta stå upp för ett fortsatt relevant bistånd till och utrikespolitiska relationer med andra länder i världen. Det skriver Kajsa Johansson, tidigare chef för biståndet till Moçambique och idag generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
För ett par månader sedan skickade mina före detta kollegor på Sveriges ambassad i Maputo två bilder. En tagen i augusti 2024. Vi står tillsammans långt ute på landsbygden i Marrupa-distriktet i norra Moçambique omgivna av högt gräs. Ett par personer från lokala myndigheter visar platsen de har utsett för byggnation av en ny vårdcentral. Byn vi befinner oss i är otillgänglig med dålig infrastruktur och bristande samhällsservice. De flesta människor som bor här livnär sig på ett småskaligt jordbruk med mycket knappa inkomster och fattigdomen är utbredd. Efter besöket och genomför beredning fattar vi beslut om att finansiera vårdcentralen, genom en mekanism som betalar för resultat, det vill säga när bygget är klart, och premierar distrikt som har stark intern styrning och kontroll.
Den andra bilden är tagen i oktober 2025 och föreställer samma plats. Den är oigenkännlig. Där det drygt ett år tidigare bara fanns högt gräs står det nu en i princip helt färdig vårdcentral. På bilden står arbetarna från det lokala byggföretaget tillsammans med blivande personal på vårdcentralen och personer från lokala myndigheter.
Detta är inte det enda Sverige gör i denna på många sätt marginaliserade plats på jorden. Vi investerar i tillgång till förnybar energi, både genom utvidgning av det nationella elnätet och privatsektordrivna initiativ för att öka tillgång till solenergi. Vi stöttar det småskaliga näringslivet genom att öka jordbrukets produktivitet och böndernas tillgång till marknader. Vi stärker jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa genom tillgång till säkra aborter.
Bara några mil österut ligger Cabo Delgado-provinsen som sedan 2019 är hårt drabbad av attacker från en IS-stödd islamistisk gerillarörelse. Grunden för rekryteringen är fattigdomen och marginalisering – den som inget har att förlora, inte ens hoppet om framtiden, är betydligt mer lättrekryterad till en gerilla än den som ser att saker förändras i samhället och känner att man räknas som människa.
Alla begriper att biståndet precis som all annan politik handlar om att prioritera och att biståndspolitiken är en pusselbit i det större utrikespolitiska pusslet. Prioriteringarna för biståndet finns väl beskrivna i reformagenda och allt som görs på denna plats ligger väl i linje. Därtill är Sverige den enda biståndsgivaren som haft modet att investera just här vilket är ett enormt mervärde. Att våga finnas på plats och göra skillnad på de allra svåraste platserna.
Även om regeringen inte bryr sig om hur människor egentligen har det på dessa platser – borde det ändå ligga även finnas intresse att stävja extremism och att länder vänder sig bort från Sverige och EU för stöd och allianser, och mot länder som inte står upp för demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Ju fler platser vi vänder ryggen, desto bättre möjligheter för andra att kliva fram.
Vi är många som har sagt och skrivit att även om vi stödjer och har all förståelse för vikten av ett starkt Ukraina-bistånd, så är det som nu sker helt enkelt orimligt. Det går att kombinera ett starkt stöd till Ukraina med att fortsätta stå upp för ett fortsatt relevant bistånd till och utrikespolitiska relationer med andra länder i världen. Att regeringen väljer att ställa upp ett motsatsförhållande mellan stödet till Ukraina och Sveriges roll till i princip alla andra utvecklingsländer i världen kan inte ses som något annat än ohederlig plakatpolitik.
Den vän av ordning som händelsevis tagit sig ända hit i texten och som nu önskar ifrågasätta allt detta laddar sannolikt upp med argumentet att jag talar i egen sak och att det gör allt ovan, och alla andra bevis på Sveriges relevans i Moçambique – för Moçambique och oss själv, ogiltigt och irrelevant.
För drygt ett år sedan avslutade jag ett treårigt kontrakt som biståndschef på Sveriges ambassad i Mocambique. Jag har ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att förstå utvecklingen i landet, som biståndsarbetare och forskare. I politikerkretsar tar det inte många dagar innan hattarna byts från politik till näringsliv eller vice versa. Inga anklagelser om att tala i egen sak eller att den kunskap som personen har tillägnat sig i en roll, har skulle vara ogiltig i en annan.
En försvårande omständighet vad bistånd och internationell utveckling anbelangar är emellertid att det från den borgerliga sidan i tycks vedertaget att det över huvudlaget inte finns någon objektiv kunskap att kunna tillägna sig om i princip någonting. Politiker kan säga precis vad som helst utan någon som helst grund i forskning eller erfarenhet – och den som säger emot kommer i princip alltid anklagas för att tala i egen sak. Det är så klart mycket praktiskt.
Jag väljer att uttala mig om regeringens beslut om att avsluta biståndet till Moçambique för att jag kan någonting om det, dock väl medveten om att denna kunskap inte är vatten värd för dem jag helst skulle vilja läste detta. Att sitta tyst och se på när regeringen med felaktiga påståenden slaktar välfungerande, effektiv och enligt er egen reformagenda relevant verksamhet känns dock som ett ännu sämre alternativ.
Kajsa Johansson
Tidigare chef för det svenska biståndet i Moçambique
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
