1985 avslutades rättegångarna mot Argentinas juntaledare som varit ansvarig för tusentals mord och försvinnanden. Fyrtio år senare är fortfarande morden på de svenska medborgarna Svante Grände och Dagmar Hagelin ännu inte uppklarade.
I december 2025 har det gått 40 år sedan ”Rättegångarna mot juntamedlemmarna” (Juicio a las Juntas) avslutades. I denna process ställde Argentinas nationella appellationsdomstol ställde flera tidigare befälhavare för de argentinska militärjuntorna som kontrollerade landet genom terror mellan 1975 och 1983 inför rätta och dömde dem.
Trots militärens metoders hemliga natur blev fallen Svante Grände (som journalisten Per-Ulf Nilsson också skrivit en bok om) och Dagmar Hagelin kända under denna period.
Den förra var en svensk missionär som bestämde sig för att ansluta sig till den chilenska gerillan under nom de guerre ”Teniente Julio” (”löjtnant Julio”) och göra motstånd mot Augusto Pinochets diktatur. År 1974 flydde han till Argentina. Dagmar, å sin sida, var en student som sköts och kidnappades 1977 av Alfredo Astiz, den ökända ”blonda dödsängeln”. Hon sågs senast i det lika ökända hemliga koncentrationslägret vid Marinens mekanikerskola (Escuela de Mecánica de la Armada eller ESMA).
Även om det finns publikationer och dokumentärer om dem, har relativt lite uppmärksamhet ägnats åt den roll deras försvinnanden spelade i utvecklingen av diktaturens kriminella plan. Det är därför användbart att lyfta fram dem för att visa den ökande grymheten hos de kriminella militärofficerare vars handlingar fortfarande försvaras idag av vissa argentinska politiska sektorer som ”överdrifter i krigssammanhang”.
Hemligt tortyrcentrum
Svante Grände försvann 1975, under María Estela Martínez de Peróns regeringstid (1974–1975). Vid den perioden, med hjälp av vissa presidentdekret, testade militären metoden för den så kallade ”franska tortyrskolan” i provinsen Tucumán. Deras ”laboratorium” under den så kallade Operativo Independencia (”Operation Självständighet”) var det hemliga interneringscentret känt som La Escuelita (”Den lilla skolan”). Grände, kan man dra slutsatsen, var deras första europeiska offer och skulle komma att följas av många andra.
Hagelins fall utspelade sig under diktaturen (januari 1977), och trots bland andra Jimmy Carters och till och med påven Johannes Paulus II:s ansträngningar för att få honom frigiven, hade militärens avskyvärda metoder vid det laget nått en sådan organisationsnivå att försvinnandet och interneringen av en person var en fråga om timmar. Detta följdes av ansvarsförnekelse och, kanske mest makabert, genomförande av falska rättsliga utredningar.
Med demokratins ankomst genomförde president Raúl Alfonsín, rådgiven av filosofer som Carlos Santiago Nino, en briljant kriminalpolitik för att åtala de massiva kränkningarna av mänskliga rättigheter. Inom denna ram blev den så kallade ”Juicio a las Juntas” möjlig.
En första etapp av denna kriminalpolitik ägde rum med skapandet, 1983, av den nationella kommissionen för personers försvinnande (Comisión Nacional sobre la Desaparición de Personas eller CONADEP), under ledning av författaren Ernesto Sabato. I september 1984 lämnade CONADEP en rapport som en ägnade ett helt kapitel åt kidnappningen och försvinnandet av Dagmar.
Därefter ägde rättegången rum, och 711 fall från den dokumentationen användes för att formulera anklagelserna mot befälhavarna för armén, flottan och flygvapnet under perioden 1975–1983.
Ragnar Hagelins vittnesmål
Det var Ragnar Hagelin, Dagmars far, som slutligen återgav för rättegångsåklagaren, Julio César Strassera, vad som hade hänt Dagmar. Hans omfattande vittnesmål återgavs också i julinumret av den så kallade Diario del Juicio, en publikation som dokumenterade domstolsförhandlingarna. Vid det tillfället kunde hans uttalanden, som han hade gjort nästan ett år tidigare, i augusti 1984, då han publicerade boken Mi hija Dagmar (”Min dotter Dagmar”) för att offentliggöra både fakta i fallet och den omfattande dokumentation som framställts under hans husrannsakan, höras.
Sanningen är att Emilio Eduardo Massera, chef för koncentrationslägret där hans dotter senast sågs, delvis tack vare dessa ansträngningar dömdes till livstids fängelse i en 300-sidig dom där hon nämns som ett offer vars öde efter bortförandet fortfarande var okänt. General Jorge Rafael Videla, den högst uppsatta officeren i armén vid tidpunkten för Svante Grändes försvinnande, fick ett liknande straff. Och även om båda också befanns ansvariga för ett flertal mord, rån, kidnappningar och tortyrhandlingar, var de också skyldiga till ännu mer avskyvärda handlingar, såsom tillägnandet av mer än 500 barn efter att ha torterat och mördat deras mödrar.
Därför, och efter ett decennium sedan deras försvinnande, kan man dra slutsatsen att de svenska offrens tysta vittnesmål äntligen hördes i den domen från 1985. Därför lever också deras minnen kvar, trots de många år som gått.
Víctor-Hugo García
Svensk-argentinsk jurist och doktorand i straffrätt.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
