När Serbien den 20 september genomförde den största militärparaden i landets moderna historia var syftet att visa enighet. Resultatet blev snarare motsatsen. Serbien är idag ett av de mest splittrade och politiserade samhällena i Europa, konstaterar Vladan Lausevic.
Historien över militärparader i Serbiens huvudstad Belgrad är lång. Under dom senaste 150 åren har parader genomförts av kungliga serbiska armén, kungliga jugoslaviska armén, jugoslaviska folkarmén, federala jugoslaviska armén och slutligen av den moderna serbiska armén. Under 2014 genomfördes en stor militärparad som hade Vladimir Putin som huvudgäst i samband med uppmärksammandet av 70 år sedan Belgrad befriades av jugoslaviska och sovjetiska trupper från Nazitysklands ockupation.
Paraden 2014 var ett sätt för Serbien att “balansera” mellan EU och Ryssland. Samma tanke fanns inför den senaste paraden. Officiellt var syftet att genom paraden under parollen Snaga jedinstva – “Styrkan i enigheten” att fira Serbiska frihets- och enighetsdagen samt den nationella flaggans dag. Flera bedömare och debattörer menar att paraden i stället blev som en teaterpjäs med Aleksandar Vučić i huvudrollen som en auktoritär styrande.

Mycket av kritiken som uppstod innan, under och efter paraden visar på absurd och paradoxal situation. Fler i Serbien känner sig just oeniga och splittrade med tanke på det senaste årets utveckling präglad av missnöje, oro och våldsamheter. För tillfället är Serbien ett av dom mest politiskt polariserade och splittrade samhällena i Europa.
Medan regeringen har presenterat paraden som ett firande av enighet, frihet och flaggan har oppositionen överlag kallat paraden bland annat som en politisk föreställning och teater.
Regimen under Vučićs styre anses missbruka militären som en sorts privat egendom och inte som en institution som formellt ska finnas för alla medborgare. Ironiskt nog påminner situationen om serbiska militärens föregångare under socialismens tid med jugoslaviska folkarmén som i slutändan blev använd emot folket. Paraden blev också en del av en politisk teater med syfte att dra bort uppmärksamheten från riktiga och allvarliga problem i samhället.
Tomma läktare och tom diplomati
Samtidigt genomfördes paraden längs boulevarderna som i stora förorten Nya Belgrad där många läktare var tomma eller halvtomma. Dom förväntade massorna av civila åskådare uteblev, bland annat för att polisen satt upp avspärrningar som hindrade studenter och oppositionella från att ta sig nära evenemanget.
I stället försökte regeringen “fylla på” med besökare genom att mer eller mindre tvinga eller betala statliga anställda och genom att bussa sympatisörer. Samtidigt valde många av Belgrads invånare att stanna hemma som en protest och en tydlig markering emot president Aleksandar Vučić efter månader av stora demonstrationer emot korruption, missbruk av institutioner och miljöproblem.
Även gästlistan var “tunn” enligt flera bedömare som främst skrev om att Ryssland inte hade några högre uppsatta militärer eller diplomater på plats. Dom internationella gästerna utgjordes främst av militärattachéer och ministrar från mindre EU‑länder som Ungern och Cypern samt till exempel Azerbajdzjans försvarsminister.
Avsaknaden av en rysk närvaro tolkades som ännu ett tecken på frostiga relationer sedan Belgrad stoppade flera vapenexporter som riskerade att hamna i Ukraina.
Vapen från “väst och öst”
För första gången visades i Serbien inför större publik upp dom israeliska spaningsdrönaren Hermes 900. Från Frankrike kom flygplanet Rafale, vilket gör Serbien till enda staten i Europa utanför NATO att använda Rafale. Köpet av Rafale tolkas även som en symbol för Serbiens övergång från en rysktillverkad utrustning till en mer blandad arsenal.
Denna blandning speglar en medveten strategi där Serbien under längre tid har satsat på att balansera mellan öst och väst. Formellt sett söker Serbien fortfarande EU‑medlemskap, men vägrar att ansluta sig till Nato och vill samtidigt behålla starkare relationer med Ryssland och Kina. Enligt vissa bedömare visar de nya vapenkontrakten med Frankrike och Israel att Serbien gradvis närmar sig andra leverantörer för att minska beroendet av Ryssland.
Politisk teater och soldaternas solidaritet
Regimen kan i bästa fall nöja sig med att en del anhängare kom ut, men även deras antal minskar för varje månad. Oppositionella som studenter, politiker och andra kommer i sin tur behöva hantera sina utmaningar med ett alltmer politiserat poliskår och en militär organisation. Minnen från 1990-talet och hur polisen liksom militären missbrukades av Slobodan Milosevics regim lever kvar och få vill se att sådant händer igen.
Tusentals studenter och andra som i över ett år har protesterat mot korruption, inflation och infrastrukturkollaps sattes också bakom polisavspärrningar och fick inte visa sina banderoller.
En mer uppmärksammad händelse uppstod när marscherande soldater som passerade den avspärrade gruppen av studenter lyfte upp händerna och vinkade diskret till demonstranterna. Efter att programmet var över släpptes studenterna in på gatan och många soldater stannade för att hälsa, skaka händer och prata. Händelsen blev också symboliskt för hur den serbiska armén trots politiseringen fortfarande har mycket stöd i befolkningen.
Vladan Lausevic
Läs också
Uppläsning av artikel
|