DEBATT. I oktober 2025 undertecknade kommissionen ett provisoriskt nytt handelsavtal med Marocko som uttryckligen omfattar Västsaharas territorium — trots fyra tydliga domar från EU-domstolen (CJEU) som förklarar att en sådan inkludering är olaglig. Det skriver Med Elbaikam, människorättsförsvarare och oberoende sahrawisk aktivist bosatt i Europa.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
I oktober 2025 undertecknade kommissionen ett provisoriskt nytt handelsavtal med Marocko som uttryckligen omfattar Västsaharas territorium — trots fyra tydliga domar från EU-domstolen (CJEU) som förklarar att en sådan inkludering är olaglig utan folkets fria, förhands- och informerade samtycke via dess legitima representant, Polisario-fronten.
Genom detta har EU:s verkställande gren inte bara motsagt unionens rättsordning utan också underminerat en av dess heligaste principer: respekt för rättsstatens normer.
Struntar i ramverket
Sedan 2016 har CJEU varit konsekvent: Västsahara och Marocko är “separata och distinkta territorier”, och Marocko utövar ingen erkänd suveränitet över området.
Därför är varje EU–Marocko-avtal som tillämpas i Västsahara ogiltigt och utan verkan, såvida det inte inhämtar folkets fria, förhands- och informerade samtycke via Polisario-fronten — en princip som är djupt förankrad i internationell rätt och EU:s egna fördrag.
Ändå har kommissionen valt att tolka om dessa domar politiskt, genom att uppfinna en vilseledande idé om “konsultationer” med utvalda lokala aktörer för att simulera “samtycke”. Denna manöver är inte en legitim juridisk anpassning — den är ett institutionaliserat motstånd mot domstolens auktoritet.
Budskapet är klart: i hierarkin bland EU:s institutioner har politisk ryggdunkning börjat överskugga domstolens oberoende.
Kommissionens agerande skapar ett farligt prejudikat för hela unionen.
Om unionens verkställande organ kan ignorera bindande domslut i ett fall, vad hindrar andra från att göra det i framtida konflikter? EU kan inte kräva att medlemsstater ska upprätthålla domstolars oberoende, samtidigt som den själv böjer sina egna lagar för politisk bekvämlighet.
Bakom det diplomatiska språket finns en djupare sanning:
Marocko har omvandlat sitt förhållande till EU till ett sätt att legitimera sin ockupation
där handels-, fiske- och förnybart energiavtal blir politiska instrument för att förstärka dess administrativa kontroll över Västsahara.
Varje nytt avtal som ingås i Bryssel presenteras i Rabats medier som ett “erkännande av suveränitet”, trots att internationell rätt och EU-domstolen tydligt säger motsatsen.
Genom att fortsätta i denna riktning riskerar Kommissionen att ge indirekt legitimitet till ett styrelsesystem som bygger på säkerhetskontroll, demografisk ingenjörskonst och ekonomiskt beroende för att behålla dominans över den sahrawiska befolkningen.
Omfattande övervakning
Inom det territorium som Marocko de facto kontrollerar har en intrikat struktur av säkerhetsövervakning och ekonomiskt beroende etablerats. Militära vägspärrar, underrättelseövervakning och administrativa restriktioner reglerar varje aspekt av det sahrawiska civilsamhällets liv. Dussintals sahrawiska aktivister sitter fortfarande frihetsberövade under frågeställningsbara anklagelser och orättvisa rättegångar, ofta utsatta för hot och övergrepp.
Samtidigt används ekonomiskt beroende medvetet som ett kontrollverktyg:
Arbetsplatser, tillstånd och ekonomiska incitament ges främst till marockanska nybyggare och affärsmän, och till ett fåtal sahrawier som förblir tysta eller samarbetar i utbyte mot poster som gynnar Marockos narrativ i Sahrawifrågan. Under tiden utelämnas majoriteten av den sahrawiska befolkningen från meningsfullt ekonomiskt deltagande och lokal beslutsfattande.
Vad som gör denna verklighet särskilt oroande är att Europeiska kommissionen nu har blivit en aktiv partner i detta system. Genom att tillhandahålla politiskt och institutionellt stöd hjälper den Marocko att undvika efterlevnad av internationell rätt och EU-rätt, vilket möjliggör en förvaltningsmodell som systematiskt marginaliserar det sahrawiska folket. Därmed har kommissionen slutat vara en beskyddare av legalitet — den har blivit en aktör i dess nedbrytning.
EU ignorerar domstolarna
Europas institutioner föddes ur tron att legalitet och moral måste samexistera.
När kommissionen väljer att kringgå domstolens beslut sviker den inte bara det sahrawiska folket, utan även de europeiska medborgare vars demokratiska legitimitet bygger på förtroende för rättsstaten.
Ironin är tydlig: Europa främjar laglighet i Ukraina, i Palestina och i Sudan,
men tolererar ett territoriellt undantag i Västsahara — den sista kolonin i Afrika.
Genom att ställa sig på Marockos sida i tolkningen av “utveckling”, har Europeiska kommissionen blivit en institutionell partner i varje överträdelse som äger rum inom området. Den ignorerar inte bara domarna — den hjälper aktivt Marocko att undvika tillämpningen av internationell och europeisk rätt, och blir därigenom medskyldig i den fortgående urholkningen av det sahrawiska folkets rättigheter.
Vad som gör detta än mer oroande är att Marocko inte bara har underminerat rätte i Västsahara, utan också lyckats infiltrera delar av Europas demokratiska system. Genom finansiellt inflytande, lobbyverksamhet och köp av politisk och medial lojalitet, har Marocko byggt inflytelserika nätverk inom europeiska institutioner — ett fenomen som avslöjats i skandaler som Qatargate och Moroccogate.
Trots denna erosion av förtroende i europeisk demokrati belönas Marocko idag
med ett nytt, brådskande och icke-transparent avtal — som om Europeiska unionen bestraffade sitt eget rättsväsende medan den belönar dem som trotsade den.
Europas trovärdighet börjar — eller slutar — i Västsahara. Europaparlamentet, medlemsstaterna och civilsamhället måste nu avgöra om rättsstaten är en universell princip eller ett flexibelt politiskt verktyg.
Det sahrawiska folket har väntat i ett halvt sekel i tro på Europas samvete och dess domstolar. De har förblivit fredliga, disciplinerade och trogna lagen.
Om Europa nu väljer tystnad, sviker det inte bara sahrawierna — det sviker sig självt.
Med Elbaikam
Människorättsförsvarare och oberoende sahrawisk aktivist bosatt i Europa
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
