KRÖNIKA. Mina barn har upplevt chocken, rädslan och hjälplösheten på nära håll. De såg skräcken i sin mammas ögon, de kände maktlösheten. Men mitt i detta finns ändå de krafter som tror på fred, rättvisa – och värdighet. Det skriver Nashat Filmon, chef för PMU:s samarbetsorganisation Palestinska Bibelsällskapet.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
När jag pratade med mina vänner i Gaza, strax efter att de fått beskedet om vapenvilan, kände jag en överväldigande glädje. Jag kunde höra hoppet i deras röster – ett hopp de inte vågat tro på under lång tid. Det är som att se ljuset igen efter att ha vandrat genom en mycket mörk tunnel. Det ger nya förhoppningar, även om tvivel och rädsla inför framtiden fortfarande finns kvar. Nu fokuserar vi på att hitta sätt att möta deras oändliga behov. Det är av största vikt att gränserna hålls öppna för humanitär hjälp.
Men mitt i allt finns en gnagande oro. Många fruktar att Västbanken nu får betala priset när allt fokus ligger på situationen i Gaza. Här på Västbanken har våldet inte avtagit, och det finns fortfarande ingen långsiktig fredsplan som garanterar palestiniernas rättigheter. Våldet tar sig olika uttryck och fortsätter vara en smärtsam påminnelse om att fred på en plats inte innebär rättvisa överallt.
Mina barn kände maktlösheten
För ett par veckor sedan körde min fru och våra tre barn genom centrala Ramallah mitt på dagen. Plötsligt skrapade ett israeliskt militärfordon vår bil, krossade backspegeln och fortsatte vidare som om ingenting hänt. När en grupp unga människor i närheten såg detta kastade de stenar mot fordonet i ilska och frustration. Mina barn, mellan 7 och 15 år, såg allt – de upplevde chocken, rädslan och hjälplösheten på nära håll. De såg skräcken i sin mammas ögon, de kände maktlösheten.
En annan morgon, på väg till skolan, mötte vi IDF-soldater som spärrade av vägar och sköt tårgas. Luften fylldes av fruktan. Skulle tårgasen tränga in i bilen eller skulle gasbehållarna krossa bilens rutor? Vi klarade oss den gången, men andra gjorde det inte. Sådana händelser har blivit vardag – oförutsägbart våld, osynliga trauman, ett ständigt hot som hänger över våra familjer.
Livet här på Västbanken är skört och farligt. Det handlar inte om isolerade händelser, utan om ett systematiskt mönster av våld som långsamt bryter ner människors liv. För barn som växer upp i detta kaos känns hoppet ofta som ett avlägset, flämtande ljus – överskuggat av rädsla och oro.
Mer än hälften av den palestinska befolkningen är under sexten år. Många barn har sett sina föräldrar och syskon föras bort, de har fått uthärda att deras hem beslagtagits och att de tvingats lämna allt de känner till – utan förvarning. Familjer splittras och många drabbas av militärens och bosättarnas övervåld. Ständigt nya murar och väghinder gör att människors rörelsefrihet är kraftigt begränsad. Vissa har förlorat sina föräldrar som fallit offer för våldet; andra bär på djupa, osynliga sår som formar deras framtid. När resurser och skatteintäkter som tillhör Palestinska myndigheten hålls inne, kollapsar sjukvårdssystem och skolor. Och barnen blir de som betalar priset.
Liten kristen minoritet
För oss i den kristna gemenskapen blir bördan ännu tyngre. Vi är en liten minoritet, med begränsat skydd. Ändå står vi kvar. Vi försöker hålla fast vid hoppet och påminna om vikten av meningsfull närvaro – att bygga broar, att skapa dialog, att vittna om att kärlek och tro kan överleva även när mörkret är som djupast.
Få känner till hur situationen varit för de kristna församlingarna i Gaza under de senaste två åren. De två kyrkorna – Holy Family Church och St. Porphyrios Church – mitt i Gaza City har varit tillflyktsorter för runt 600 människor, både kristna och muslimer. Jag har vänner och kollegor där. Vi har hållit kontakt, ofta under svåra omständigheter. Trots attacker och påtryckningar om att lämna, stannade människor kvar. De har levt och tjänat i kyrkorna i Gaza City. Nu finns en känsla av brådska och möjlighet att kunna lämna kyrkans område. Men många har inget hem att återvända till. De måste börja om och bygga upp ett liv ur spillrorna. De måste bygga en framtid i en situation som präglas av osäkerhet och brist på trygghet. För många känns framtiden i Gaza obefintlig. Kaos, oro och förstörelse har blivit vardag. De kristnas antal minskar snabbt, och det som sker är inte bara en humanitär tragedi – det är ett existentiellt hot mot en kristen minoritet som funnits där sedan bibelns tid.
Samma mönster syns på Västbanken bland den kristna minoriteten. De flesta som har möjlighet försöker lämna. Men vägarna är farliga, hindren oräkneliga. Många är fördrivna både kroppsligt och själsligt, i jakt på en trygghet som känns alltmer avlägsen. Om det fortsätter så här kommer de kristna samhällena, som en gång var en levande del av regionens själ, att försvinna. Det handlar inte bara om förlust av hem – utan om kris och förlust av identitet, historia och tro.
I Sverige och i omvärlden finns fortfarande en stor okunskap om det lidande som människor här lever med varje dag. Det gäller inte minst de mest utsatta – personer med funktionsnedsättning, äldre, ensamstående föräldrar. De är civila. De har ingen del i våldet, men de får bära dess konsekvenser.
Våldet hotar inte bara liv utan även vår gemensamma mänsklighet. Hem, kyrkor och sjukhus ligger i ruiner. Rörelsefriheten är begränsad, trauman fördjupas och familjer lever i ständig rädsla.
Och ändå… Mitt i allt detta vet jag att det finns goda människor, på båda sidor. Det finns krafter som fortfarande tror på fred, på rättvisa, på värdighet. Den palestinska framtiden är skör, men hoppet är inte dött. Vi håller fast vid tron på att godhet, medmänsklighet och förståelse till slut ska vinna över hat och förtvivlan.
Jag vill vädja till världen: vänd inte bort blicken. Sverige, EU och det internationella samfundet måste fortsätta att sätta press för en rättvis och fredlig lösning – för hela Palestina, för både Gaza och Västbanken. Särskilt barnen, de funktionsnedsatta och minoriteterna behöver vårt stöd. Deras berättelser måste höras, inte för att väcka medlidande, utan för att väcka medkänsla, handling och ansvar.
Fred kommer inte genom tystnad. Fred kräver aktiv handling, dialog och skydd för dem som har minst att säga till om. Bara då kan rättvisa och varaktig fred bli mer än ord.
Nashat Filmon
Verkställande direktör för Palestinska Bibelsällskapet, samarbetsorganisationen till Pingstmissionens utvecklingssamarbete (PMU).
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
