KRÖNIKA. Utan några bevis avrättades misstänka SWAPO-medlemmar av sina partikollegor. Idag hållas hyllas förövarna som hjältar och återigen strös salt i såren på de överlevande, skriver författaren och forskaren Henning Melber.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
”Krig formar sitt folk”, konstaterade den östtyska författaren Christa Wolf i sin roman Cassandra. Den giftiga och dödliga ingrediensen i väpnade konflikter var viljan att döda. Under parollen liberté, égalité, fraternité institutionaliserade de franska revolutionärerna massavrättningar med giljotin. Frihet, jämlikhet och broderskap var inte för alla. Albert Camus, som riskerade sitt liv i den franska motståndsrörelsen, tog bestämt ställning mot avrättningen av kollaboratörer med nazistregimen. Hans politiska omdömen var också moraliska. Han hävdade: ”I en sådan värld av konflikter, en värld av offer och bödlar, är det tänkande människors uppgift att inte stå på bödlarnas sida.”
Samhällena i södra Afrika är några av de senaste exemplen som speglar arvet från den väpnade kampen mot förtryck. Tidigare befrielserörelser som nu sitter i regeringen visar upp sin auktoritära natur. Genom att odla en heroisk berättelse förskönar de sina mindre heroiska gärningar.
Viljan att fysiskt förgöra människor, motiverad av en militär mentalitet av ”vi mot dem”, kulminerade i Gukurahundji i Matabeleland i Zimbabwe i mitten av 1980-talet. Med stöd av en nordkoreansk elitstyrka massakrerade ZANU-styrkor tiotusentals människor som misstänktes stödja ZAPU. Detta fruktansvärda kapitel är fortfarande ett öppet sår i landet. President Emmerson Mnangagwa var då ansvarig för grymheterna. Det är ingen slump att han kallas ”krokodilen”.
Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika, under ordförandeskap av Desmond Tutu, lyfte fram inte bara apartheidregimens brott. Den tog också upp ANC:s brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under exilen. President Thabo Mbeki förhindrade publiceringen av den fullständiga rapporten, men Nelson Mandela bad offentligt om ursäkt. Att han var fånge på Robben Island när brotten begicks, och därför inte var direkt inblandad eller personligt ansvarig, kan ha gjort det lättare för Madiba.
Bödlarna hyllas
Namibia visar att tystnad inte är guld. Den 26 augusti firas årligen självständigheten som Hjältarnas dag. Datumet markerar den första militära sammanstötningen 1966 mellan den sydafrikanska armén och medlemmar av befrielserörelsen SWAPO (South West Africa People’s Organisation).
Som dominerande politiskt parti har SWAPO suttit i regeringen sedan självständigheten. Dess heroiska befrielseberättelse om en patriotisk historia är inskriven i Heroes Acre, som byggdes av Nordkorea. Men selektiviteten i idoliseringen av kampen har klara brister.
Hundratals blev offer för att de kritiserade ledarskapet på 1970-talet. Förtrycket kulminerade på 1980-talet i fruktansvärda brott, främst begångna i staden Lubango. I detta läger i södra Angola hamnade över tusen SWAPO-medlemmar i underjordiska fängelsehålor. Deras öde utlöstes troligen av en massaker utförd av den sydafrikanska armén, som 1978 attackerade ett SWAPO-läger i Cassinga (också det i Angola) och dödade hundratals kvinnor och barn.
SWAPO-tjänstemän med ansvar för den militära grenen skyllde katastrofen och andra militära bakslag på spioner. De torterade misstänkta för att få fram bekännelser och angav andra. Utan några bevis för skuld avrättades de misstänka, försvann helt enkelt, eller dog av försummelse. Offren var i huvudsak vanliga SWAPO-medlemmar. Att sydafrikanska spioner sannolikt hade infiltrerat rörelsens högre skikt ignorerades diskret. Kanske var några av dem till och med delaktiga i grymheterna?
Varningar om den pågående terrorn avfärdades av den internationella solidaritetsrörelsen som anti-SWAPO-propaganda. Men i samband med FN:s övervakade övergång till självständighet repatrierades nära 200 överlevande fångar i mitten av 1989 som ett synligt bevis. De kallades före detta fångar, men förblev stigmatiserade och rehabiliterades aldrig. Deras krav på ett erkännande av skuld och en ursäkt var förgäves. Vissa har publicerat gruvliga detaljer om sina lidanden.
I och med att den första generationen av kampens trotjänare gick bort ökade antalet postumt hyllade hjältar. Många av veteranerna fick en hedersbegravning. När Solomon Hawala – av andra kallad ”Slaktaren från Lubango” – avled 89 år gammal den 11 augusti 2025 förklarade parti- och statspresidenten Netumbo Nandi-Ndaitwah:
”Hans arv kommer för alltid att vara inskrivet i vår historia och fungera som en ständig påminnelse om de uppoffringar som gjorts för vår frihet. När vi minns denna ikoniska figur i den namibiska revolutionen, hyllar vi ett liv som ägnats åt att sträva efter frihet, fred, enighet och välstånd för alla namibier och andra.”
Hon tilldelade honom postumt status som nationalhjälte och han gavs en statsbegravning. Hon hyllade Hawala för hans ”framstående militära tjänstgöring, orubbliga ledarskap och oavbrutna engagemang för Namibias befrielse och nationsbyggande. Hans arv förblir en symbol för mod, patriotism och engagemang för ideal som frihet och självständighet.
Detta orsakade en kontrovers om den roll han spelade: som ”Slaktaren från Lubango” personifierade Solomon Hawala ett brutalt och hänsynslöst system. Till hans försvar påpekade en före detta högt uppsatt SWAPO-tjänsteman att Solomon Hawala som ställföreträdande befälhavare för SWAPO:s militära gren endast lydde order. Han hävdade att människor ”dödades med vetskap av SWAPO:s högsta ledare, de som satt i politbyrån och militärrådet”, varav några redan begravts på Heroes’ Acre.
SWAPO:s officiella slogan sedan kampdagarna är fortfarande ”Solidaritet, frihet, rättvisa”. Att utan ånger hylla förövarna som hjältar är att lägga salt i såren för de överlevande offren. I sitt tal på Hjältarnas dag den 26 augusti förklarade statschefen: ”Vår historia måste berättas från generation till generation. Det är en berättelse om mod, uppoffring och motståndskraft.” En sådan förnekelse och minnesförlust lägger sig som en blymantel över sanningen och försoningen.
Eller som den österrikiske, judiske poeten Erich Fried en gång påminde oss om:
Döda människor är döda människor,
vem de än var.
Den som inte frågar
hur människor dör
bidrar till att döda dem.
Henning Melber
Forskare och författare, Professor vid Pretoriauniversitetet och Fria statens universitet i Bloemfontein i Sydafrika. Verksam vid Nordiska Afrikainstitutet.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
