KRÖNIKA. För tio år sedan var världen en rosaskimrande dröm. Vi befann oss där på FN i New York – jag var en av dem – och de globala målen hade precis antagits. Idag är det mesta raserat och inte ens i FN talar man särskilt högt om de stora ambitioner som en gång dominerade agendan.
Detta är en krönika. Då åsikter som framförs är författarens egna.
För bra precis tio år sedan var jag på plats i New York, den dag då de Globala Målen skulle antas. Så här beskrev jag stämningen då:
Gatan utanför FN-huset har förvandlats till en enda stor tv-studio med programledare i rad, färdigsminkade och redo. Där inne kämpar tv-team och fotografer om de åtråvärda platserna i mediebåsen ovanför generalförsamlingen.
Om några minuter är det dags för påven att hålla sitt tal.
Öppnande av FN:s generalförsamling är stort, men den här gången är allt större än normalt. Aldrig tidigare har så många statschefer samlats vid ett och samma tillfälle i FN, nu ska de lägga grunden för det som förhoppningsvis ska definiera den globala utvecklingen de närmaste femton åren.
Från en scen i Central Park river Stefan Löfven ner applåder när han under sina utmätta fem minuter berättar att Sverige har en feministisk utrikespolitik och att vi visserligen är ett kallt land, men att vi vill väldigt mycket. Sen är det dags för Beyoncé. Dagen efter berättar Löfven att Sverige tillsammans med bland annat Brasilien, Liberia, Tyskland och Sydafrika tagit ett initiativ för att vara pådrivande i genomförandet av hållbarhetsmålen och det är dags för nya applåder.
För den som inte vet: De Globala hållbarhetsmålen (Globala målen) består av 17 mål (och 169 underpunkter) och täcker in allt från marin miljö (mål 14) till kvinnors rättigheter (mål 5). De är färgglada, snyggt formgivna och passar de flesta. Frågan är bara: Kommer det att fungera? – Och bryr sig de styrande i världen tillräckligt mycket – också när de åkte hem från New York?
Redan då fanns kritiken mot att målen var för många och för komplicerade, den fina formen till trots. Målen togs också fram under en tid då FN expanderade. Programmen blev fler, biståndet ökade. Ja, världen blev verkligen bättre. Åtminstone för en tid.
Men var de verkligen realistiska?
Tittar jag tillbaka på de artiklar vi skrivit om målen och Agenda 2030 (5 år kvar!) så ser jag att de mesta handlar om problemen: att det blir svårt att nå målen, att det blir ännu svårare att nå målen.
Här i Sverige var entusiasmen stor. Regeringen utsåg en särskilt Agenda 2030-samordnare, myndigheter träffades och utbytte erfarenheter, på Sida fanns mysiga ”målkuddar” som man kunde stapla för snygga bakgrundsbilder.
Sedan började allt att i tysthet monteras ned. Det blev ingen ny samordnare, myndighetsnätverket ebba ut. Officiellt har de globala målen inte avskaffats. I stället har de tynat bort.
Milleniemålen lär ha kokats ihop över en kafferast av två toppar inom FN-systemet. De globala hållbarhetsmålen har vuxit fram under en process där tusentals människor runt om i världen deltagit. De är bredare, men också ”flummigare”: det finns inte alls lika mycket som man kan nagla fast världens ledare med denna gång. Av det skälet kommer det att bli viktigt att hitta sätt att mäta och granska det som nu ska göras. De många nya målen kräver också nya former för globala samarbeten, kanske också nya FN-institutioner.
Under de femton år som gått sedan Milleniemålen antogs har världen framgångsrikt minskat den extrema fattigdomen, samtidigt som få länder nått de ursprungliga målen.
Hållbarhetsmålen är tänkta att bli något annat. Dels så omfattar de alla världens länder, dels så ställer de grundläggande frågor om fördelningen av världens resurser. Målen kan alltså ses som en vision som kommer ganska nära hur en rättvis och hållbar värld skulle kunna se ut. Kanske utgör de också slutet på den utvecklingsagenda som dominerat under 50-60 år och som inneburit att ett antal rika länder gett av sitt eget överskott i form av bistånd.
Trodde vi då, alltså.
En av arkitekterna bakom målen Jeffrey Sachs, då chef för Earth Institute vid Columbia University. Under toppmötet 2015 syns han överallt och i alla sammanhang, i ena ögonblicket tillsammans med Ericssons VD Hans Vestberg (de två presenterar ett nytt initiativ för IT och hållbarhet) för att sedan sluta upp vid FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons sida.
Idag är Jeffrey Sachs en av de som hyser stor förståelse för Rysslands agerande och som menar att det var väst som provocerade Ryssland till att invadera Ukraina.
Ja, världen har onekligen förändrats.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
