DEBATT. Regeringens nedskärning av forskningsbiståndet slår hårt mot det svenska forskarsamhället och mot internationella forskarprogram i tider där forskning ifrågasätts i USA. Samtidigt reserverar regeringen stora biståndsbelopp som enligt reglerna inte får räknas som bistånd, skriver Rolf Carlman, tidigare avdelningschef på Sida.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Sverige utvecklade under decennier ett omfattande bistånd för forskning och högre utbildning. Ett bistånd som kom att ses som ett föredöme av såväl av mottagarländer som givarländer. Det bidrog till stärkta forskningsmiljöer i samarbetsländerna, och utveckling av inhemsk expertis inom många områden. Det gav Sverige en respekterad ställning i internationella forskningsprogram och ledde till betydande forskningsresultat. Som exempel kan nämnas ett nytt koleravaccin, nya läkemedel mot malaria, och miljövänliga bekämpningsmedel för växtskydd.
Många institutioner vid svenska universitet engagerades i stöd till forskarutbildning, och samarbete med forskningsmiljöer i samarbetsländer och internationella program. Det bidrog till en stärkt kapacitet för utvecklingsforskning i Sverige. En kombination av stöd till projekt i länder och till internationella program kunde ge stora effekter. Så kunde exempelvis separata insatser för stöd till marinekologisk forskning i några länder på Afrikas östkust utvecklas till ett regionalt samarbete mellan dessa länder och senare till ett bredare samarbete på regeringsnivå mellan ytterligare länder om skydd av marina resurser i Västra Indiska Oceanen.
Redan kort efter att den nuvarande regeringen tillträdde hade den förskingrat detta arv. Sidas stöd till forskningssamarbete mer än halverades från 960 till 440 miljoner kronor. Det var illa nog, men skadan blev större än vad siffrorna antyder. Fokus har fått läggas på skademinskning, bland annat att för att rädda pågående forskarutbildningar. Nästan alla ingångna avtal har behövt omförhandlas och planerade insatser har skrinlagts. Det skadade bilden av Sverige som en pålitlig och stabil partner. Genom att även Sidas förvaltningsanslag minskats har antalet handläggare inom forskningsbiståndet minskat drastiskt. I Sidas nya instruktion avskaffades också Sidas Vetenskapliga råd. Tidigare avslutade regeringen, mitt i pågående ansökningsomgång, Vetenskapsrådets biståndsfinansierade stöd till svensk utvecklingsforskning. Det har medfört en forskarflykt från forskningsområdet.
Forskning behövs för framtida pandemier
För biståndet kommer minskningarna i ett läge när flera av de viktigare givarländerna också skär ner sitt bistånd. Inte minst USA:s drastiska nedskärning, som särskilt drabbar humanitära insatser, men också slår hårt mot forskarutbildning och flera internationella forskningsprogram. Men länders behov av en nationell kunskapsbas minskar inte, snarast tvärtom. Alla länder behöver enskilt, och i samarbete, kunna möta globala utmaningar som effekterna av klimatförändringarna, hotet om nya allvarliga pandemier och snabb utveckling av AI. Även de fattigare länderna behöver utveckla en forskningskapacitet för att kunna översätta resultat av internationell forskning till relevant kunskap för egna utvecklingsbehov, och för att upprätthålla kvalitet och relevans i den högre utbildningen.
En annan konsekvens är en betydande försvagning av svensk utvecklingsforskning, och den framträdande ställning Sverige haft inom viktiga globala program. Detta rimmar inte med uppmaningen i Sidas nya instruktion ”att tillvarata och dra lärdom av kunskap från forskning och från aktörer som utvärderar, analyserar och följer upp svenskt och internationellt bistånd ”. Tillsammans med minskningar av andra anslag för kompetensutveckling, som bidrag till studenter för fältarbete i utvecklingsländer, eller för att främja unga rekrytering till FN-tjänster, skadar det i förlängningen den svenska kunskapsbasen för utvecklingsfrågor.
Det har traditionellt funnits en bred samstämmighet i svensk politik om vikten av forskning och högre utbildning för vår välfärd och konkurrenskraft. Den inställningen har även den nuvarande regeringen uttryckt. Den har dock hittills inte låtit sig rubbas av en omfattande kritik, inte minst från forskarsamhället, mot de kraftiga neddragningarna. Anser inte bistånds- och utrikeshandelsministern, Benjamin Dousa, eller regeringskollegorna i KD och L, att denna insikt också bör färga biståndspolitiken? I den krympande biståndsbudgeten är nära 900 miljoner kronor reserverade för insatser, som inte möter OECD/DAC:s kriterier för vad som är offentligt bistånd. Ta en del av dem för att blåsa nytt liv i Sveriges forskningsbistånd, och med det svensk utvecklingsforskning!
Rolf Carlman
Före detta chef, Avdelningen för forskningssamarbete, Sida och programchef, Styrelsen för u-landsforskning, SAREC
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
