Evin lever i ljudet av kedjor som jag fortfarande hör i sömnen. I den spöklika lukten av rök som ibland fyller min näsa. I ekot av en mors skrik, inte för sin dotters frihet, utan bara för att få bevis på att hon lever. Det skriver Saeedeh Fathi som själv satt i Evin-fängelset efter protesterna 2022.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Det var omkring middagstid den 23 juni 2025 när en kort, men chockerande nyhet nådde oss: Israel hade attackerat Evin-fängelset i Teheran.
Bara några dagar tidigare hade Islamiska republiken avrättat två iranska medborgare – Majid Masibi och Mohammad Amin Mahdavi Shayesteh – anklagade för spioneri för Mossad. Många såg attacken som en direkt reaktion på avrättningarna.
Israels försvarsminister Israel Katz bekräftade att Evin hade varit målet tillsammans med flera andra platser, däribland det Islamiska revolutionsgardet (IRGC) högborg och högkvarteret för den fruktade paramilitära styrkan Basij. Han sa att målen var ”regimmål och organ för regeringsförtryck i hjärtat av Teheran”.
För många iranier symboliserar inget statens förtryck mer än just Evin.
Evin är inte bara ett fängelse. Det är en plats där trauma och motstånd lever sida vid sida – en skugga som har legat över tiotusentals familjer i årtionden. I mer än 40 år har Evin-fängelset, som ligger vid foten av Alborzbergen i ett exklusivt bostadsområde, varit en av de mest synliga symbolerna för både den tidigare monarkins och den islamiska republikens auktoritära styre. Det är den iranska säkerhetsapparatens främsta plats för fängslande av dissidenter, utländska journalister, akademiker och diplomater.
När jag såg bilderna av den förstörda porten vällde tårarna upp i mina ögon. Liksom så många andra hade jag varit där. En glimt av lättnad väcktes vid tyrannins symbols fall – men tårarna var inte av glädje, utan av sorg över de oskyldiga liv som gått förlorade, över skräcken hos familjer som väntade på nyheter och över de fångar som just i det ögonblicket satt fångna bakom murarna.
Minnen och mardrömmar
När nyheten spred sig rusade familjer till Evin i hopp om svar. De möttes bara av vägspärrar. Israels attack mot Evin spred panik bland familjerna till de politiska fångarna, som nu desperat försökte ta reda på vad som hänt deras anhöriga. Nästan en månad senare hade familjerna till de flesta av dem som satt i isoleringscell eller förhördes fortfarande inte hört något.
Jag släpades ut ur mitt hem och kastades in i en mörk bil utan att ha en aning om vart jag var på väg.
Deras rädsla förde mig tillbaka till min egen arrestering i oktober 2022, under upproret ”Kvinnor, liv, frihet” i Iran. Jag släpades ut ur mitt hem och kastades in i en mörk bil utan att ha en aning om vart jag var på väg. När bilen stannade befann vi oss vid portarna till Evin. Mina ögon var förbundna och jag var desorienterad, men genom de tonade fönstren kunde jag skymta något: gråtande mödrar som vädjade och krävde att få veta om deras barn levde.
Nu, efter Israels missilattack, upprepades scenerna – men den här gången skulle vissa föräldrar aldrig få sina svar.
Den iranska rättsväsendets talesperson Asghar Jahangir meddelade att 71 personer dödades i attacken – däribland fängelsepersonal, värnpliktiga soldater, fångar, anhöriga till fångar som var på besök eller för juridiska uppföljningar, samt grannar som bodde i närheten av fängelset. Attacken genomfördes under besökstiden, och rättsväsendet uppgav att Evins sjukhus och besöksrum var målet.
Bland de döda fanns en läkare som arbetade på sjukhuset samt en socialarbetare på fängelset och hennes femårige son. Iran bekräftade också att den högsta åklagaren Ali Ghanaatkar hade dödats. Ghanaatkars åtal mot dissidenter, däribland 2023 års nobelpristagare Narges Mohammadi, ledde till omfattande kritik från människorättsorganisationer.
Administrationsbyggnaden, besökshallen, sjukstugan, domstolsbyggnaden och den ikoniska porten förstördes. Den gigantiska järnporten, den som hemsökte mina drömmar, ligger nu under rasmassorna. När jag först anlände till Evin kunde jag inte se den – jag var ögonbindlad. Men jag kunde höra röster som skrek i panik, och lukten av rök var tjock i luften.
Tortyr bortom spillrorna
De israeliska attackerna mot Evin orsakade chock och panik. Efter attacken rådde kaos. Vatten, gas och telefonlinjer var avstängda. Specialstyrkor anlände, inte för att ge hjälp, utan för att återställa kontrollen. De skadade fick minimal hjälp.
Stora delar av Evin var ur funktion. En dag efter attacken uppgav rättsväsendet att Irans fängelsemyndighet hade förflyttat fångar från Evin-fängelset, utan att ange deras antal eller identitet.
Enligt människorättsaktivister i Iran fanns uppskattningsvis 120 män och kvinnor i Evin-fängelsets allmänna avdelningar, samt hundratals andra som tros ha befunnit sig i hemliga säkerhetsenheter för förhör eller i isoleringscell. Kvinnliga fångar stannade kvar i Evin natten efter strejken innan de fördes till Qarchak-fängelset, en anläggning endast för kvinnor i en annan del av Teheran. Manliga fångar fördes till anläggningar bland annat Greater Tehran Penitentiary (Fashafouyeh).
Sayeh Seydal, en fängslad iransk dissident som undkom döden med knapp marginal när hon lämnade fängelsets klinik strax innan den förstördes, beskrev senare Qarchak som ett ”helvete” under ett telefonsamtal med sin familj. Hon berättade att kvinnorna var trångt samlade utan hygien och med begränsad tillgång till mat och dricksvatten.
En familjemedlem till en av de manliga fångarna som förflyttats till Greater Tehran Penitentiary sa: ”De låste in alla i en stor hall som rymmer högst 30 eller 40 personer, men nu håller de mer än 120 personer där.”
Mina egna minnen från Evin brinner fortfarande. Jag satt i avdelning 209, cell 33. Nio kvinnor i ett rum på två gånger fyra meter. Inga fönster. Aldrig mörker: ljuset var aldrig släckt. Vi var tvungna att sova på golvet. Vi var tvungna att ringa på en klocka och vänta på att få ögonbindlar för att få gå på toaletten. Vi visste inte om det var dag eller natt. Det var så omänskligt att vi önskade att vi skulle flyttas till Qarchak. Men nu har till och med Qarchak blivit ett helvete som är värre än vad vi någonsin kunnat föreställa oss.
Bland de kvinnor som förflyttats finns flera som behöver vård, däribland den 73-åriga människorättsaktivisten Raheleh Rahemi, som har en hjärntumör.
Krig på två fronter
Det New York-baserade Center for Human Rights in Iran kritiserade Israel för att ha attackerat fängelset och sa att det stred mot principen om åtskillnad mellan civila och militära mål. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot fördömde också attacken mot fängelset, där två franska medborgare satt fängslade. ”Attacken mot Evin-fängelset i Teheran utsatte två av våra medborgare, Cecile Kohler och Jacques Paris, som hållits gisslan i tre år, för fara. Det är oacceptabelt”, sade han.
Efter missilattacken inledde Islamiska republiken en ny våg av arresteringar – många på nya anklagelser om spioneri. Familjer till politiska fångar fruktar nu att Iran kan avrätta fångar som hämnd mot Israel. De ser ett skrämmande prejudikat: Efter att Irans krig med Irak slutade 1988 avrättade myndigheterna minst 5 000 politiska fångar efter summariska rättegångar och begravde dem sedan i massgravar på Khavaran-kyrkogården i sydöstra Teheran. De alltjämt sörjande familjerna till de dödade har aldrig fått tillgång till gravarna.
Redan under Israels militära kampanj avrättade Iran sex fångar – däribland Masibi och Shayesteh – som dömts till döden före det 12 dagar långa kriget i juni.
”För att nå demokrati behöver [det iranska samhället] kraftfulla verktyg för att stärka civilsamhället och kvinnorörelsen”, sade Mohammadi, nobelpristagaren och veteranaktivisten, i ett videomeddelande till Associated Press från Teheran den 30 juni. ”Tyvärr försvagar krig dessa verktyg.”
Det politiska utrymmet krymper redan i takt med att säkerhetsstyrkorna ökar sin närvaro på huvudstadens gator, tillade hon.
Jag har kanske lämnat Evin, men Evin har inte lämnat mig. Det lever i ljudet av kedjor som jag fortfarande hör i sömnen. I den spöklika lukten av rök som ibland fyller min näsa. I ekot av en mors skrik, inte för sin dotters frihet, utan bara för att få bevis på att hon lever.
Jag hade en gång hoppats att den stora järngrinden till Evin skulle falla – inte genom ett flyganfall, utan öppnas av folket. Att ljus skulle strömma in genom den, inte rök. Att grindens fall skulle vara en fest, inte en sorg.
Satellitbilder visar att mer än 60 hektar vegetation runt fängelset brann upp i branden efter attacken. Videor som lagts ut på sociala medier, däribland några som delats av den iranska regeringen, visar utbrända bilar och hoptrasslat metall. En yttervägg på sjukhuset är svart och fönstergallren är buckliga. Inuti är medicinsk utrustning och sängar täckta av krossat glas.
Kanske kommer ett barn en dag att gå förbi den platsen och fråga: ”Vad fanns här?”, och deras mamma kommer att svara: ”Här var ett fängelse. Där människor fängslades för att de talade, skrev och gjorde motstånd. Men nu är det över. De har gjort om det till ett museum – så att vi aldrig glömmer och aldrig låter det hända igen.”
Saeedeh Fathi
Journalist och aktivist som fängslades i Evin-fängelset under Irans protester ”Kvinnor, liv, frihet” 2022, nu bosatt i exil.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
