Iran har på rekordtid utvisat 700 000 afghaner efter anklagelser om att de skulle ha stött Israel. Många har misshandlats och förlorat all sin egendom. Nu samlas flyktingar i läger på andra sidan gränsen till Afghanistan.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Under 12 dagar i juni föll israeliska bomber över Teheran, men rädslan kom inte bara från himlen för stadens afghanska invånare. Medan rökmoln steg mot himlen kokade det också på gatorna i den iranska huvudstaden av främlingsfientlig retorik och våld från medborgargarden, mitt i påståenden om att afghanska medborgare gav materiellt stöd till Israel.
Afghaner som bodde i Iran anklagades för allt från att transportera och flyga drönare till att samla in underrättelser och placera bomber, och statliga medier och konton på X publicerade obekräftade rapporter om afghaner som ”erkände” att de var israeliska agenter.
Anklagelserna är särskilt magstarka med tanke på hur starkt det afghanska folket och regeringen har ställt sig på Irans sida: Afghanistan har till och med erbjudit iranier asyl om konflikten med Israel skulle dra ut på tiden.
Men i ett land där iranska tjänstemän redan krävde att en mur skulle byggas längs den 900 kilometer långa gränsen – och där afghaner är förbjudna att bo, resa till eller söka arbete i de flesta provinser – verkade fakta inte spela någon större roll.
Arash Azizi, en iransk författare som har skrivit mycket om behandlingen av afghaner, säger att anklagelserna hade som syfte att hetsa upp folket och underblåsa den långvariga anti-afghanska främlingsfientligheten i landet.
Israels aggression, inklusive attacker mot sjukhus och statliga medier, ledde till mer än 950 döda, varav minst tre afghaner. Men medan Afghanistan och dess folk uttryckte solidaritet med sin västliga granne, översvämmades sociala medier snabbt av videor som visade afghaner i Iran som blev verbalt trakasserade, tvingades att fördöma sitt land och som misshandlades offentligt.
– När man skyller samhällets problem på utomstående blir det ett utmärkt verktyg för makthavarna, säger Arash Azizi och antyder att den iranska regeringen medvetet gjorde afghanerna till syndabockar för att avleda den ilska som skulle kunna riktas från den egna befolkningen.
För det saknas inte samhällsproblem i Iran, konstaterar Arash Azizi: Inflationen på livsmedel har stigit med 284 procent, byggmaterial som cement och betong har nästan fördubblats i pris och den totala inflationen ligger på omkring 40 procent.
Men det är inte bara den iranska regeringen som har rört om i grytan. Ideologiska motståndare till Islamiska republiken riktar också in sig på afghanerna. Framstående regimkritiska författare har spridit falska påståendet att Teheran ”har tappat kontrollen över sina gränser” och att regeringen bedriver demografisk manipulation genom att medvetet importera afghaner för att stärka sitt stöd.
– Högt uppsatta tjänstemän har anslutit sig: Mitt under Israels angrepp i juni 2025 försökte riksåklagaren Mohammad Movahedi Azad att ytterligare underblåsa de anti-afghanska stämningarna genom att uppmana det iranska folket att identifiera dem som har samarbetat med den sionistiska regimen, fortsätter Arash Azizi.
Kända iranska politiker hade redan före Israels bombningar och spionanklagelserna skyllt på afghanerna för våldsamma attacker och säkerhetsbrott. Och precis som i Pakistan, där afghanerna står inför en liknande situation, verkar allt fler iranier tro på dessa påståenden.
Medborgargarden attackerar
Afghanska återvändande som samlats i gränsstaden Islam Qala, antingen deporterade eller om de valt att återvända från Iran på grund av det växande våldet från medborgargarden, berättar om fientlighet på gatorna, även när de själva försökte söka skydd från Tel Avivs bombkampanjer.
Khala Rezayee minns dagen då hon bestämde sig för att hennes familjs 17 år i Iran måste ta slut:
– Det var under bombningarna. Gatorna var helt tomma, hon hörde en röst ropa från långt håll: ”Du är fortfarande här, din afghan.” Innan hon hann vända sig om fortsatte rösten: ”Ni otacksamma afghaner utnyttjade det här landet.” berättar hon och fortsatte:
– Mina vänner sa åt mig att åka hem: ’De kommer! De letar efter afghaner”.
Det var bara den senaste av en rad kränkningar som Rezayee hade utsatts för. Några dagar tidigare, i början av Israels bombkampanj, hade hon och hennes familj lämnats i rädsla och förtvivlan efter att hennes tonårige son sprungit in i deras hem, upprörd och andfådd.
Och hon är inte ensam. ”De letar efter afghaner’”, berättade en tonåringen och låste dörren efter sig. När hans mamma frågade vem som kom, sa tonåringen åt henne och hans syster att gå upp på balkongen och se efter själva.
Det de såg var ljusen från dussintals bilar som rusade mot Inqilab Township, det fattiga området i Teheran där deras familj och tusentals andra invandrare bodde.
”Klockan var tio och alla viftade med vapen. Vissa hade träklubbor och knivar. Andra hade svärd och hammare”, berättade hon. ”Allt vi hörde var ljudet av skrikande däck och rop om ’Var är afghanerna?’, sa hon och använde det nedsättande uttryck som iranier använder för afghaner.
Det faktum att dessa två incidenter inträffade med bara några dagars mellanrum gjorde det mycket tydligt att det var dags att åka, konstaterar Rezayee:
– Om de säger detta till mig utan skam idag, vad kommer de då att säga till min [tonårige] son imorgon?”
Afghanska familjer, som denna, säger att de deporterades i fullt dagsljus både under och efter Israels bombkampanj och tvingades lämna Iran utan sina tillhörigheter. Khyber Khan/TNH
Afghanska familjer, som denna, säger att de deporterades i fullt dagsljus både under och efter Israels bombkampanj och tvingades lämna Iran utan sina tillhörigheter.
”Åk tillbaka till Afghanistan”
Det var redan värre för Rezayees äldre son, Ramin, som tagit hand om sin son och dotter ensam sedan hans fru gick bort för två år sedan.
”Polisen såg honom på gatan och sa: ’Du är ung och frisk, åk tillbaka till Afghanistan’”, minns Rezayee från mötet i mitten av juni.
Ramin fördes omedelbart till vad myndigheterna kallar ett migrantläger. Författaren Azizi säger att sådana anläggningar mer liknar ”koncentrationsläger”, där afghaner redan 2023 hölls instängda i väntan på att skickas tillbaka, med begränsad tillgång till mat, vatten och grundläggande hälsovård.
Men andra återvändande i Islam Qala sa att Ramin hade tur eftersom han bara utsattes för verbala hot från polisen.
Mohibullah beskrev hur polisen en kväll i början av juli – strax efter att Israels bombningar upphört – kom till byggarbetsplatsen i Teheran där han arbetade som nattvakt och letade specifikt efter afghaner.
”Jag sprang så långt och så fort jag kunde, men sedan kände jag en skarp smärta. De hade skjutit mig i benet”, berättade 22-åringen. Iransk polis anklagas regelbundet för att skjuta på afghaner, men traditionellt har detta skett längs gränsen, inte i de större städerna.
Mohibullah berättade för The New Humanitarian att han inte fick någon ordentlig behandling för sin skada när han befann sig i flyktinglägret: ”Jag fick bara en antibiotika varannan dag för att förhindra att såret blev infekterat.
Mohibullah sa att han blev skjuten i benet av iransk polis när han försökte fly undan en utvisningsrazzia. Khyber Khan/TNH
Mohibullah sa att han blev skjuten i benet av iransk polis när han försökte fly undan en utvisningsrazzia.
Även äldre och svaga afghaner berättar om hur de utsatts för polisens våld. Amir, som är i 60-årsåldern, var på väg att hämta sina receptbelagda läkemedel i början på ett apotek när poliser stoppade honom.
”De tog mina pengar och slog mig”, sa Amir och grep tag i den svarta käppen som han har använt sedan han drabbades av en stroke för ett år sedan. Han mindes hur han försökte förklara att han var på väg att hämta sina mediciner, men polisen svarade med förolämpningar och vulgariteter.
Amir och flera andra afghanska återvändande som The New Humanitarian talade med sa att polisens kroppsvisiteringar och kontrollpunkter var ren bluff:
– De säger att de visiterar dig, men de letar bara efter pengar. Även om du bara har några cent tar de det du har, säger Amir.
Förolämpningarna blev till och med politiska. ”Varför stängde ni afghaner av vårt vatten?”, sa Amir att poliserna frågade medan de fortsatte att slå honom. Bakgrunden är att Teheran har drabbats av svår vattenbrist, vilket vissa lagstiftare skylt på byggandet av dammar i de afghanska provinserna Herat, Helmand och Nimroz.
Amir sa att hans lille son, som var med honom vid tillfället, bevittnade händelsen. Han tillade att han inte har någon aning om hans familj i Teheran vet att han har kommit till Afghanistan.
”Vårt eget land är alltid bättre”
En afghansk återvändande anklagade polisen för att ha använt bedrägliga metoder för att olagligt ta sig in i hennes hem. Mariam, vars familj hade tillbringat sex år i Iran, berättade att hon och hennes fem barn tog hand om hennes sjuka tvåårige son när det plötsligt knackade våldsamt på dörren i mitten av juni.
– De slog nästan in dörren. När vi inte svarade sa de till slut: ’Vi är här för att hjälpa er, släpp in oss. När vi öppnade dörren stormade 10–12 poliser in och beordrade oss att lämna huset, berättar Mariam.
Liksom andra fördes de sedan till ett utvisningscenter i två veckor innan de fördes över gränsen till Islam Qala.
Iranska människorättsaktivister säger att den senaste vågen av utvisningar, mer än 700 000 personer sedan i juni, som innefattar misshandel, beslagtagande av egendom, innehållande av pengar och godtyckliga frihetsberövanden, kan utgöra brott mot mänskligheten.
Pakistan ligger efter med 185 000 återvändande under det senaste året, trots sina vågor av massutvisningar.
Trots att Afghanistan lider under två års nedskärningar av det internationella biståndet och Islamiska emiratets ökande sociala restriktioner – bland annat av kvinnors och flickors rättigheter – säger Rezayee och andra återvändande att de är glada över att ha kommit ut ur Iran.
Under den senaste månaden har återvändande sett privatpersoner, lokala företag, valutaväxlare – till och med idrottsstjärnor – komma till deras undsättning i Herat och Kabul.
Mohammad Nabi, före detta kapten för det nationella cricketlaget, som var i huvudstaden för en cricketturnering, besökte nyligen några av de 700 000 afghaner som har lämnat Iran under den senaste månaden och delade ut en miljon afghaner (14 600 dollar) till de familjer som har tagit sig till Kabul.
”Familjerna är utmattade och förnedrade, de återvänder utan något … Jag uppmanar våra grannar att sluta misshandla afghaner”, skriver han på X.
De återvändande i Islam Qala sa att de aldrig skulle glömma misshandeln i Iran.
”Absolut inte, jag skulle aldrig återvända. Det iranska folket accepterar afghaner bara så länge vi är till nytta för dem. Så fort de inte har användning för oss längre, förnedrar de oss och slår oss för att vi är afghaner, säger Mohibullah.
Till och med Rezayee, som hade tillbringat så lång tid i Iran, sa att hon nu bara hade bittra minnen:
– Vårt eget land är alltid bättre!
Ali M. Latifi
*Alla namn på återvändande är av säkerhetsskäl pseudonymer.
Redigerat av Eric Reidy och Andrew Gully.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
