Serbiens två ansikten

ANALYS. En ung student öga mot öga mot en av det styrande SNS-partiets huliganer. Den bilden fångar mer än något annat situationen i Serbien, skriver Vladan Lausevic. 

Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.

En bild från protesterna i Belgrad i december 2024 blev en stark symbol för både historia och den pågående politiska utvecklingen i Serbien. Bilden där en demonstrerande student möts av en aggressiv man fick smeknamnet “Dva lica Srbije” (Serbiens två ansikten) genom diskussioner i sociala medier. Det som ses på videon och bilderna om händelsen speglar både äldre och nya konflikter mellan serber som är mer auktoritära, regimtrogna och pro-Ryssland och serber som tror på ett demokratiskt, rättvisare och mer europeiskt Serbien.

I december 2024 spreds en bild från ett videoklipp som snabbt kom att symbolisera den samhällspolitiska utvecklingen i Serbien. På bilden syns en ung student som står modigt öga mot öga mot en äldre hotfull “batinaš” – det ökända smeknamnet för bråkstakare och huliganer som är indirekt betalda av det styrande SNS partiet under presidenten Aleksandar Vučić. Bilden blev en av dom absolut mest spridda i samband med protesterna och fick smeknamnet ”Dva lica Srbije” – Serbiens två ansikten.

Denna metafor för Serbiens utveckling rörande idéer, värderingar och visioner är samtidigt inte helt nytt genom landets moderna historia. Liknande politiska konflikter har präglat Serbiens moderna historia från kungadömets dagar, under socialisttiden och till dagens konflikter som påminnerom utvecklingen under 1990-talet. Å ena ena sidan finns bland andra yngre och mer progressiva invånare som kräver demokrati, rättsstat och bättre fungerande institutioner medan på andra sidan finns mer eller mindre auktoritära invånare som är lojala mot den sittande regimen och ofta inspirerade av Putins Ryssland som samhällsmodell.

Sekel av konflikter

Precis som andra länder i Europa har Serbien under senaste 150 åren präglats av ideologiska konflikter som satt spår i politiken, berättelserna och i människors vardag. Till exempel, i början av 1900-talet präglades Serbien av politisk maktkamp mellan bland andra monarkister, socialister och liberaler. Ett mer känt exempel blev kungamordet 1903, då Obrenović-dynastin som ansågs vara mer positiva till samarbete med Östterike-Ungern störtades av mer konservativa och nationalistiska officerare som istället vill ha Karađorđević dynastin som var mer inriktad på samarbete med Ryssland och jugoslavisk identifikation. Det blev startskottet för en period där å ena sidan armén och kungahuset och å andra sidan mer borgerliga politiker och intressegrupper kämpade om makten och samhällsutvecklingen. 

När Serbien efter det första världskriget blev en kärndel av Kungariket Jugoslavien fortsatte flera av tidigare konfliktern men på en bredare arena. Nationalister, bondepartier och borgerliga nätverk från olika folkgrupper som hade olika uppfattningar om vilken riktning det nya landet skulle ta. För många som i Serbien var visionen ett mer centraliserat stat med kungen som “stark ledare” och för andra som i framför allt Kroatien var fler för regionaliserad struktur och mer begränsad makt på nationell nivå. Resultatet under senare delen av 1920-talet och större delen av 1930-talet blev diktatur, parlamentariska kriser, politiskt motiverat våld och till slut “inbördeskrig” under andra världskriget inom folkgrupper, mellan folkgrupper och mellan jugoslaviska partisaner emot alla andra.

Hatet levde kvar

Faktumet är att fler i Jugoslavien dödades av någon från samma eller annan folkgrupp en av Nazityska och andra förband tillhörande axelmakterna. I Serbien stred rojalister och serbnationalistiska chetniker emot kommunister och partisaner. När Tito och kommunisterna vann makten 1945 var tanken att kommunistiska och socialistiska idéer skulle skapa ett helt nytt samhälle och att gamla konflikter skulle försvinna men gamla konflikter, spänningar och även ren chauvinistisk hat fortsatte att leva kvar indirekt eller i det dolda. Till exempel, serbiska kommunister som Aleksandar Ranković avsattes för att kommunister från andra folkgrupper upplevde att han ville att serber skulle ha mer kontroller över landet samtidigt som det fanns nationalistisk driven frustration i Serbien över ökad autonomi för provinser Vojvodina och särskilt Kosovo med sin mytologiska symbolik.

När Titos död 1980 öppnades som ett symboliskt vakuum och nya politiska krav men som i många fall återspeglade tidigare och latenta konflikter som ökade och blandades med nya konflikter rörande Jugoslaviens ekonomiska och institutionella utveckling. I Serbien kom Slobodan Miloševićs nationalistiska retorik om bland annat Kosovo att mobilisera stora delar av det serbiska samhället under slutet av 1980-talet. Han lovade styrka, enighet och revansch men drev landet mot isolering, inbördeskrig och internationella sanktioner.

90-talets trauma 

Det våldsamma och destruktiva 1990-talet med runt 150 000 dödade och flera miljoner fördrivna under Balkankrigen 1991-2001 blev som ett stort trauma i Serbien i samband med att medier kontrollerades, oppositionen förföljdes och en hel generation växte upp under sanktioner, hat och propaganda. Men det fanns också motkrafter som genom fredsaktivister, pro-EU politiker och studentrörelsen OTPOR som med kreativt motstånd och aktivism bidrog till att störta Miloševićs regim 2000. Då tändes hoppet om ett nytt Serbien som skulle utvecklas till ett EU-land med bättre institutioner och medborgare med demokratiska värderingar men hoppet kvävdes snabbt när 2003 mördades premiärminister Zoran Đinđić som var reforminriktad, EU-supporter och symbol för framtidstro. 

Mordet på Đinđić blev tydligt att nätverk och aktörer som fanns i säkerhetstjänsten, organiserade kriminella och extrema politiska partier från Miloševićperioden fortfarande var mycket aktiva och motsatte sig demokratiska och institutionella förändringar. Dessa grupper och aktörer hade ofta samverkan med och stöd av den Serbiska Ortodoxa Kyrkan som än idag anses vara en institution som är regimtrogen, pro-Ryssland, emot sekularisering samt främjar nationalism liksom kollektivistisk människosyn. När Aleksandar Vučić, som tidigare var informationsminister under Milošević, kom till makten på 2010-talet gjorde han samma sak som många andra auktoritära ledare gör idag vilket är att vara både öppen för internationell handel men samtidigt ha direkt kontroll över centrala institutioner som polisen. 

Historien upprepar sig

Till skillnad från Milošević valde Vučić att inte isolera Serbien och göra landet till nytt Belarus, utan valde att kombinera ett yttre samarbete med EU-processen och formellt stöd för demokrati med inre auktoritär kontroll över medier, internationella investeringar och offentliga jobb. På det sättet kunde Vučić likt  Milošević skapa lojala näverk och väljarbas genom att i utbyte för stöd och röster ordna pengar, positioner och privilegier till alla från fotbollshuliganer till företagsledare.  En annan skillnad med 1990-talet är att Vučić använder sig av sociala medier där taktiken huduvsakligen inte är att censurera eller ta bort innehåll utan att skapa så mycket innehåll och överträffa oppositionen som på Facebook samt stimulera egna väljare och följare. 

Att bilden av huliganen och studenten genom sin stora spridning blev symbolisk handlar bland annat om att många i Serbien upplever att historia upprepar sig bland annat genom att idéer och beteenden från 1990-talet händer än idag. Där en del av befolkningen fortfarande anser att Serbien ska “gå sin egen väg” med “stark ledare” somi Putins Ryssland medan andra delen av befolkningen vill ha rättvisa, öppenhet och friheter. Bilden av den orubblige studenten och den rasande mannen är som en sammanfattning av Serbiens samtid där ideologiska konflikter i landet inte bara är politiska utan även existentiella och beroende av människors personliga erfarenheter, värderingar och miljöer som formar vad vi i slutändan väljer att tro på och bidra till. 

Vladan Lausevic

Läs också