Bosnien: Ha en bra dag i ”Absurdistan”

ANALYS. I februari 2025 dömdes den bosnisk-serbiske ledaren Milorad Dodik till ett års fängelse. Dodik hävdar själv att lagen inte är giltig i Republika Srpska som han kontrollerar. Situationen i ”landet” blir nu alltmer absurd, konstaterar Vladan Lausevic i denna analys.

Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.

Bosnien och Hercegovina är ett land där absurditeter och orättvisor är en del av vardagslivet. Med tre presidenter, etnisk kvotering och utbredd korruption är Bosnien ett av världens mest svårstyrda länder. Den konstitutionella krisen pågår i praktiken sedan 1990-talet, och politiska lojaliteter bygger ofta på etnicitet eller pengar snarare än idéer och principer. Tusentals unga utvandrar och försöker skapa sig bättre liv främst i EU. Samtidigt finns det hopp och optimism genom civilsamhällets organisationer, miljöprotester och individer med demokratiska värderingar som vägrar låta sig reduceras till “etniska flockar”. 

År 2013 gav det bosniska dub-rock och reggae musikbandet Dubioza Kolektiv ett nytt album under namnet Apsurdistan. Det är ett smeknamn på Bosnien och Hercegovina som återspeglar musikgruppens filosofiska och samhällskritiska texter om landets olika problem och utmaningar. Vardagslivet i Bosnien handlar mycket om att människor dagligen upplever absurda och bisarra upplevelser när det kommer till hur lagar, institutioner och samhällsfunktioner fungerar. 

Bosnien är ett av världens minsta länder till ytan och befolkning, men samtidigt är det ett av dom mest komplicerade och svåraste att styra. Forskare och experter brukar beskriva att landet i första hand inte består av medborgare utan består av “konstitutionella folk” – bosniaker, kroater, serber och “övriga”. Ett land där människor lär sig redan i förskolan att “allting delas på tre” som i fallet med presidenterna, fotbollsförbundet och militären.

I Bosnien har det hänt att politiker har bytt etnicitet på pappret för att kunna få tillgång till offentliga poster. Politiker “köper” val genom att betala människor för röster, lova jobbplatser eller hota med avsked, eller genom att bygga nya vägar, kyrkor och moskéer några veckor innan valet. Det finns kommuner där väljare röstar på partier som tidigare förföljde ens föräldrar under kriget så länge dom som styr kan ordna det väljarna vill ha. 

”EU legitimerar korrupta politiker”

Under dom senaste månaderna har den politiska situationen uppmärksammats med rubriker om Bosniens konstitutionella kris. I korthet handlar det om att Milorad Dodik, presidenten i Republika Srpska (Serbiska Republiken), känd för sin separatistiska och radikalnationalistiska kommunikation, ha dömts för att ha ignorerat beslut från landets konstitutionella domstol. Men trots arresteringsorder han Dodik ännu inte gripits. Enligt uppgifter han även skaffat sig en militär styrka från Ungern. EU:s närvaro genom EUFOR-styrkan syftar till att upprätthålla stabilitet, men kritiker menar att unionens ekonomiska stöd i praktiken legitimerar korrupta strukturer och bromsar Bosniens demokratiska utveckling.

Under de senaste veckorna har den politiska krisen fördjupats ytterligare i och med Dodiks fortsatta ignorering mot landets rättsliga institutioner. I april gjorde Bosniens statliga säkerhetspolis (SIPA) ett försök att gripa honom, men möttes av motstånd från Republika Srpskas egna polisstyrkor som hindrade ingripandet. Situationen var nära att eskalera, men efter förhandlingar drog sig SIPA tillbaka, vilket ytterligare undergrävde den statliga rättsordningens trovärdighet.

Historiskt sett är konstitutionell kris i Bosnien inget nytt eftersom det har i praktiken pågått mer eller mindre sedan Jugoslaviens sönderfall började 1991. Det historiska Daytonavtalet 1995 i USA sågs från början som en brandsläckare och tillfällig lösning men har blivit permanent i stället och gör det i praktiken omöjligt för landet att på långsikt reformeras och kunna bli del av EU. Avtalet var inte heller “en amerikansk uppfinning” eftersom det bygger på landets historiska erfarenheter med politisk representation baserad på religiös och etnisk tillhörighet jämfört med sociopolitisk klass och medborgerliga rörelser. 

Att Bosnien ens blev en republik inom det socialistiska Jugoslavien är i sig ett historiskt undantag i samband med beslut som togs i det officiella Anti-fascistiska landsmötet för Jugoslaviens befrielse i Jajce 1943. Mötet handlade om hur Jugoslavien skulle organiseras under ledning av Titos partisaner och det fanns flera högre uppsatta personer, särskilt bland serbiska kommunister, som ville dela upp Bosnien mellan Serbien, Kroatien och Montenegro. Argumentet var enkelt – dom andra republikerna som Serbien och Kroatien kunde motiveras utifrån att varje hade en större folkgrupp och Bosnien hade ingen sådan.

Symbol för Jugoslavien

En av dom främsta deltagarna emot detta var Hasan Brkic, en bosnisk kommunist och partisan som själv kom från en muslimsk familj men även identifierade sig som kroat. Han menade att även om Bosnien saknade nationell erfarenhet, hade landet en historisk erfarenhet av samspel och samlevnad mellan av muslimer, katoliker, ortodoxa kristna och andra. Så blev Bosnien både en republik och en symbol för hela Jugoslaviens identitet som ett mini-Jugoslavien där kampen mot fascismen stod som hårdast och där enighet och samlevnaden mellan folkgrupper sågs som en förebild.

Under 1960- och 70-talen blev Bosniens republikanska och regionala identifikation som “Jugoslaviens hjärta” formad av den formella socialistiska politikern och systemet. Sarajevo med sin multietniska befolkning, kulturella arv och handels- och näringsliv blev både Europas Jerusalem och Bosniens hjärta. Medan i Tuzla, känd som “den röda staden”, dominerade ett socialistiskt tänkande där arbetarklassidentitet och lokal identifikation var viktigare än religion och nationalitet. 

Mycket av det som var synonymt med bosnisk identifikation blev raserat eller reducerat under kriget 1992-95 som bland annat förhindrade transitionella och globaliserande processer som i andra post-kommunistiska samhällen som Slovenien, Tjeckien och Lettland. Idag präglas Bosnien bland av det som vissa forskare kallar etnokapitalism – ett system där korruption och nepotism accepteras så länge det anses gynna den “egna” gruppen. Meritokrati är mycket mindre viktigare jämfört med EU i stort och att byta politiskt parti för att få ett jobb är vanligt. 

Partier domineras av lojalitetsnätverk, klientelism och informella maktsfärer.

För att göra saker och ting värre är Bosnien också ett samhälle där politiska konflikter inte bara pågår mellan folkgrupper, utan i lika hög grad inom dem som i fallet med bosniaker som är för sekularism och som är för islamism eller serber som är för och emot Bosnien. Partier domineras av lojalitetsnätverk, klientelism och informella maktsfärer. Att vara liberal, vänster eller konservativ spelar fortfarande en mindre roll eftersom för en större del av befolkningen är det fortfarande religionen och nationaliteten som anses vara viktigare.

Civilsamhället faller när givarna skär ner

Många av de mest hoppfulla rörelserna i Bosnien kommer från civilsamhället och drivs av människor som identifierar sig mer som likvärdiga och demokratiska medborgare. Problemet är samtidigt att det civila samhället är kraftigt beroende av stöd utifrån: från EU, USA och Kanada. När givare och finansiärer skär ner, faller organisationerna ihop eller måste reducera sin verksamhet vilket även gör att många unga, idealistiska personer drar sig för att engagera sig både av rädsla för repressalier, och för att det inte lönar sig i ett samhälle där jobbet går till dem med rätt politisk kontakt.

Samtidigt har under dom senaste åren miljö-, natur- och klimatfrågor blivit viktigare för fler i landet. Många har börjat inse att vare sig du är muslim, katolik eller ortodox så drunknar du i samma översvämning, andas samma förorenade luft och lider av samma förgiftade jord. Under 2023 dog över 20 personer i en översvämning som kunde ha förhindrats, men som förvärrades av illegal avskogning och bristande beredskap.

Det som också negativt påverkar människors vardag är att Bosnien fortfarande är ett utvandringsland där många känner sig tvingade att migrera för att kunna få det bättre ekonomiskt. Den senaste vågen av utvandring är mer oroväckande eftersom det handlar om mest kompetenta invånare. När jag besökte min födelseort Teslic förra året så upplevde jag en brist på barn och unga personer medan flera analyser visar att landets befolkning minskat med 20% sedan krigets slut. 

Tyvärr är Bosnien ett land där politikens absurditeter är en konstant del av vardagslivet och där korruption inte är ett undantag, utan ofta ses som en förutsättning. Där lojalitet till ett etnopolitiskt system är viktigare än lojalitet till demokratiska värderingar och institutioner. Men mitt i detta finns människor som vägrar ge upp och som organiserar sig, agerar protestera samt vägrar låta sig reduceras till en grupp, en etikett, en identitet. Om landet kan ta sig ur den tillfälliga konstitutionella krisen så finns det vissa förhoppningar om förbättringar under dom kommande åren. 

Vladan Lausevic

Läs också