ANALYS. Under Gunilla Carlssons tid som biståndsminister skedde utfasningen av länder med tydliga kriterier och under tre års tid. Den nuvarande regeringen väljer att snabbt fasa ut några av världens fattigaste länder – och utan transparens kring hur besluten fattats, skriver Göran Holmqvist, fri konsult och tidigare avdelningschef på Sida.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
I en intervju i SVD med titeln ”Ingen har prioriterat i biståndet – fram till nu” ondgör sig såväl biståndsminister Benjamin Dousa och Sidas generaldirektör Jakob Granit över spretigheten i svenskt bistånd – för många länder och för många strategier. En svåröverskådlig röra. Här ska prioriteras.
Hur går det?
Det finns många goda skäl att fokusera biståndet till färre länder och tematiska områden. Varje nytt land, och varje ny tematik, innebär ett element av fasta kostnader. Det kostar att investera i närvaro och kunskap, även när volymen är väldigt liten. So far so good, det är inte fel att fokusera! Särskilt inte för en jämförelsevis liten givare som Sverige.
Men fokuserar man genom att ta bort samarbetsländer så bör det ske utifrån rimliga kriterier och med viss varsamhet. När Gunilla Carlsson genomförde sin landfokusering kring 2008 fanns en strävan att tydliggöra kriterier och att ha ansvarsfulla utfasningsperioder, i flertalet fall tre år.
Fattiga fasas ut
När regeringen tillträdde fanns det 38 samarbetsländer (lite beroende på hur man räknar; 38 är de som hade en regeringsbeslutad samarbetsstrategi eller ett bilateralt fönster i regional strategi). I ungefär hälften av de här länderna är den extrema fattigdomen (Världsbankens <2,15 USD/dag) minst femton procent, och ofta betydligt högre än så. Femton av länderna är däremot jämförelsevis rika (oftast övre medelinkomstländer) och den extrema fattigdomen under fem procent, i flera fall nere på noll enligt Världsbanken.
Regeringen har sagt att man vill ha som högts 30 samarbetsländer. Hittills har man fasat ut sex av de 38: Burkina Faso, Mali, Jemen, Sydsudan, Irak och Kambodja. Man har gjort processen kort, endast tolv månader. Av dessa sex har alla utom Irak en extrem fattigdom betydligt över femton procent.
Världsbanken har också en klassificering av ”fragila konfliktländer” och av de sex utfasningsländerna återfinns alla utom Kambodja bland de 21 länderna på den listan. (Därtill har Afghanistan och Somalia, två extremt fattiga konfliktländer, fått mycket kraftiga nedskärningar av sina strategiers biståndsvolymer, minus 75 procent eller mer.)
Några kriterier för vilka länder som ska fasas ut har aldrig offentliggjorts (inte så transparent kan man tycka), men det är helt entydigt att man valt att fasa ut konfliktländer med hög extrem fattigdom. De femton samarbetsländerna där den extrema fattigdomen nästan är obefintlig (<5%) är orörda, med undantag för Irak (som dock klassas som fragilt konfliktland).
Att främst ”vattna där det redan är vått” – där den extrema fattigdomen redan nästan är utraderad – borgar knappast för effektiv fattigdomsbekämpning.
”Vattna där det växer”, har nämnts som en effektivare strategi att bekämpa fattigdom än att krångla med fattiga konfliktländer. Men att främst ”vattna där det redan är vått” – det vil lsäga där den extrema fattigdomen redan nästan är utraderad – borgar knappast för effektiv fattigdomsbekämpning.
Globala strategier är problemet
Många samarbetsländer – länder med egen strategi och budget – är en källa till spretighet. Den andra källan till spretighet kommer av det stora antalet globala och regionala strategier som medger insatser på bilateral nivå. Från de här strategierna kan det landa insatser i länder lite varstans i världen, vilket skapar den oöverskådlighet som ministern kritiserar i artikeln. Hur löser man det problemet? Den enkla lösningen vore att låta globala/regionala strategier företrädesvis ägna sig åt problem som bara kan lösas på global eller regional nivå (regionala och globala samarbeten/normer/institutioner/metod- och kunskapsutveckling etc.). Då blev man av med en stor del av spretigheten. Men så har regeringen inte gjort. I stället har de globala och regionala strategier man nyligen fattat beslut om öppnat upp för fler möjligheter till insatser på bilateral nivå. Det gäller demokratistrategin (ok till verksamhet ”som kan hänföras till en enskild region eller enskilt land”, migrationsstrategin (ok till insatser ”i länder som är prioriterade i den svenska migrationspolitiken inklusive längs transitrutter”), fredsstrategin (ok till insatser i ”länder som är prioriterade i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken”). Snart ska det komma en strategi för hållbar tillväxt och grön omställning, och man kan nog vara säker på att vi får se samma sak igen; det vill säga ett vidöppet fönster för insatser på bilateral nivå, lite varstans i världen där det finns svenska handelsintressen (och inte minst i övre medelinkomstländer). Allt det här leder alltså till ökad spretighet, inte mindre.
Är Sverige fortfarande bäst?
Det framgår inte av artikeln vem som gjort det häpnadsväckande uttalandet att ”ingen har prioriterat i biståndet – fram till nu”. Påståendet är häpnadsväckande med tanke på det internationella anseende som svenskt bistånd och utvecklingsengagemang har haft. Utöver OECD – som i sina återkommande granskningar brukar ge Sverige hösta betyg – så finns det två ansedda index som rankar världens givarländer: Overseas Development Institute’s Principled Aid Index och Center for Global Development’sCommitment to Development Index (det senare indexet är bredare och väger in fler områden än bistånd). Båda indexen placerar Sverige som det högst rankade landet av alla! Hur många politikområden i Sverige kan stoltsera med en sådan internationell ranking, dessutom i två av varandra oberoende bedömningar? Problemet är bara att båda indexen bygger på data från 2020/21. Sedan dess har den svenska biståndspolitiken, och politiken för global utveckling, rört sig i fel riktning i förhållande till vad de här båda indexen mäter: mindre fattigdomsorientering, mindre engagemang för konfliktländer, mer av kommersiella handelsintressen, lägre biståndsvolym, mer CO2-utsläpp, färre kvotflyktingar, färre forskningssamarbeten för innovationer, mer insatser i gråzonen för vad som klassas som bistånd, etcetera.
Utan att ha ”prioriterat” hamnar man inte överst i de här båda rankningarna. Säkert behövs det ändå prioriteras mer. Men att då enbart ge sig på världens fattigaste konfliktländer, och att fästa en vattenspridare vid ytterligare ett antal globala strategier, är knappast rätt väg att gå.
Göran Holmqvist
Texten har tidigare publicerats på Göran Holmqvist LinkedIn-sida
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
