Kvinnorättsrörelsen har inte gett upp!

KRÖNIKA. 30 år efter att Beijingplattformen för kvinnors rättigheter antogs brinner världen. Trots det samlas fler organisationer än kanske någonsin på FN-konferensen CSW69, skriver Malin Flemström, chef för The Hunger Project Sverige.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.

New York sjuder av energi. På gatorna runt FN:s högkvarter rör sig tusentals kvinnorättsorganisationer, feministiska rörelser, delegater och aktivister, unga som äldre. Samtidigt som världen brinner – av krig, klimatkriser och ökande ojämlikhet – samlas här fler civilsamhällesaktörer än någonsin tidigare för FN:s kvinnokommission, CSW69. 3 600 organisationer har hämtat ut sina passerkort till FN:s byggnad. Det är rekordmånga. Och det är samtidigt ett starkt budskap: kvinnorättsrörelsen – trots kraftigt minskad finansiering – ger inte upp. 

CSW69 markerar 30 år efter att världens ledare enhälligt antog handlingsplanen Beijing Platform for Action. I handlingsplanen bekräftas regeringarnas åtaganden att avskaffa diskrimineringen av kvinnor och undanröja alla hinder för jämställdhet. Och trots att den antogs 1995 i en annan tid, står visionen fast. Den globala agendan för kvinnors rättigheter har lett till resultat. Många länder har infört lagar som stärker kvinnors rättigheter. Fler kvinnor har tagit plats i maktens rum. Flickors tillgång till utbildning har ökat.

Många av de aktivister som var med och formulerade Beijingplattformen är här i New York nu, 30 år senare. Och de har både sett och upplevt dessa framgångar – och bakslag. Men de har aldrig gett upp. Det är den uthålligheten, den orubbliga tron på förändring, som är den globala kvinnorättsrörelsens styrka. 

Men vi lever i en tid när kvinnor och flickors rättigheter ifrågasätts och inskränks i land efter land. Backlashen mot jämställdhet är global. FNs Generalsekreterare António Guterres sa under tisdagen när han bjöd in civilsamhällesorganisationer till dialog att “vi måste organisera ett ännu starkare motstånd mot det motstånd vi nu ser mot kvinnor och flickors rättigheter” och att “civilsamhällesorganisationer är den drivkraft som gör skillnad”. Mötet som hölls i Generalförsamlingens sal höll på längre än den tid som var avsatt, då Generalsekreteraren ville höra från så många som möjligt av de civilsamhällesorganisationer som var på plats. Och det var inte det enda mötet som drog ut på tiden, många högt uppsatta ledare lät så många röster som möjligt att höras. Det visar på en förståelse för dialog och ett intresse för civilsamhällets kunskaper och perspektiv. 

Under ett panelsamtal pratade en av de kvinnor som deltog i Beijing 1995. Hon berättade om hur det då fanns en känsla av att världen stod på randen till något nytt. Att jämställdhet var en oundviklig utveckling. Idag, nästan tre decennier senare, vet vi att inget sker av sig självt. Varje framsteg måste försvaras.

CSW69 är inte bara en plattform för politisk påverkan, det är också en viktig plattform för generationsöverskridande dialoger. Och det finns gemensamma utmaningar som både äldre och yngre kvinnorättsaktivister möter. Som en ung feminist utryckte det i en av panelerna: “Finansiera oss, inkludera oss, skydda oss.”

Trots ett rekordstort deltagande av civilsamhälles organisationer, urfolksrörelser och aktivister från marginaliserade grupper, vet vi att många saknas. Det har blivit allt svårare för gräsrotsorganisationer, särskilt från det globala syd, att få visum till USA. De som lever närmast förtrycket och arbetar i frontlinjen för kvinnors rättigheter hindras från att ta plats vid de globala beslutsborden. Det är en skam – och det måste förändras.

Och vi har inte råd att vara naiva. Historien visar att rättigheter kan vinnas – men också förloras. Det gäller allt ifrån aborträttigheter i USA, utbildningsmöjligheter för flickor i Afghanistan och skydd mot våld i länder där jämställdhetslagar rivs upp.

Flera av världens ledare här på CSW – från Nordiska ministerrådet till FN:s generalsekreterare – uppmanar till en större gemensam pushback. Vi kan inte låta jämställdheten gå bakåt utan att svara. Det kräver modiga beslut från politiska ledare, men också en fortsatt stark röst från civilsamhället.

Vi som är här i New York vet att förändring är möjlig. Vi vet att när kvinnor får makt över sina egna liv, lyfts hela samhällen. Jag ser det i The Hunger Projects arbete världen över – hur kvinnors stärkta egenmakt inte bara förändrar deras individuella framtid, utan också deras familjers och samhällens. Vi vet att jämställdhet inte bara handlar om rättvisa, utan om utveckling, fred och hållbarhet.

Beijingplattformen gav oss en vision. Den påminde oss om att jämställdhet inte är en lyx eller en politisk förhandlingsfråga, utan en grundläggande mänsklig rättighet. Den visionen står fast.

Och vi som är här, vi som samlats i New York från hela världen, är här för att försvara den. Vi låter oss inte tystas. Vi ger oss inte. För kvinnors rättigheter får aldrig bli en fråga om tillfälliga segrar – de måste vara permanenta.

Jag hoppas vi kan se tillbaka till 2025 som det året vi vände trenden. Året som går till historien som då världssamfundet lyckades stå emot antikvinnorättsrörelsen. 

Och nu är det upp till oss att se till att de blir det.

Malin Flemström
Vd, The Hunger Project Sverige

Läs också