Debatt: Ökad byråkrati leder till likriktat bistånd

DEBATT. Biståndsorganisationer behöver ägna allt större delen av tiden åt kontroll och formalia, något som leder till ökad likriktning. Det konstaterar en grupp forskare från SCORE vid Stockholms universitet och Stockholm Environment Institute (SEI) som den 23/1 lanserar en ny studie i ämnet.

Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.

I både Agenda 2030 och i den svenska regeringens biståndspolitik lyfts vikten av att globala utmaningar löses i partnerskap. För att att främja mångfald i hur biståndet organiseras är idealet att organisationer från civilsamhället, forskning, myndigheter och näringsliv inkluderas i biståndets genomförande utifrån respektive organisations särart. 

Vårt pågående forskningsprojekt visar dock att i praktiken efterlevs inte detta ideal och tilliten till organisatorisk mångfald är låg. Enligt en ny enkätstudie som lanseras den 23/1 dominerar formalia såsom avtal, budget och processer relationen mellan givare och mottagare, både när det gäller innehållet i handläggningen och själva dialogen. Det ses som tidskrävande, hindrar anpassningar till olika organisationernas särart samt tar tid från lärande och reflektion kring resultat och projektinnehåll. 

Något paradoxalt verkar både givare och mottagare acceptera denna höga grad av formalisering. I vår tidigare forskning har vi förklarat detta med den så kallade “tillitsparadoxen”, när New Public Management-liknande styrteknologier används för att vinna tillit. Formalia och tredjepartsgranskningar blir allt viktigare ju längre avståndet är mellan parterna, ju längre tidshorisonten är innan projekten kan förväntas ge effekt och ju större den upplevda misstron är mellan parterna. I lägen med stor osäkerhet kan formalia, standardisering och ”proper organization proxies”- formalia, strukturer och processer ge ett signalvärde för organisationer som vill framstå som ”riktiga” och pålitliga. Exempel inom biståndsfältet är projektplanerings-metoderna Logical Framework och Theory of Change som 78% av de svarande menar alltid behöver finnas med när ett biståndsprojekt bedöms, då de ger förutsägbarhet i relationerna och bidrar till en upplevelse av tillit, trygghet och likabehandling.

Ökad likriktning

Samtidigt önskar de flesta respondenter att fler anpassningar till organisatoriska och verksamhetsspecifika särarter kunde göras. Givarna önskar att de hade mer tid till fältbesök och till att utveckla sin kontext- och organisationsspecifika kunskap. Mottagarna, som generellt är mer missnöjda med likriktningen, önskar att det fanns en bättre förståelse för deras specifika kontext och särart hos givarrepresentanterna. Detta är exempelvis fackföreningar som behöver besluta om projekts kommande proriteringar vid sina kongresser eller företag som försöker få gehör för att det är svårt att tillmötesgå kraven på miljöplaner innan de vet var deras insats blir aktuell. 

I vår jämförelse mellan olika organisationstyper ser vi att myndigheterna är den organisationstyp som litar mest på givaren (Sida) och forskningsorganisationerna är de som litar minst. En förklaring kan vara att forskningsbiståndet reformerats under tiden för enkäten medan myndighetsbiståndet har varit tydligt prioriterat i regeringens reformagenda. En annan att för myndigheter finns ett myndighetsnätverk där myndigheter som har biståndsavtal kan ses och föra samtal med Sida och UD. För forskningsaktörer saknas detta. 

Enkätstudien genomfördes 2023, före de stora reformerna inom ramen för biståndet till civilsamhället. Under hösten gjordes därför en intervjustudie med organisationer inom civilsamhället som visar att den ovisshet som rått på området har bidragit till att aktörerna nu fått ägna ännu mera tid åt formalia – inte åt konkreta biståndsfrågor. En av de svarande säger till exempel att ”Jag skulle säga att 95 procent av min tid har gått till någon slags crisis management. Nästan ingenting till konkreta biståndsfrågor.”  

Samtliga intervjupersoner svarar att tilliten till beslutsfattande politiker har minskat. Flera är oroade för att den roll som civilsamhället har haft förändras och att förståelsen för den egna särarten och dess mervärde minskar. 

Ökat fokus på formalia

Det finns också en oro för att mångfalden av biståndsinsatser kan minska till följd av den pågående reformen. Samtidigt är vissa aktörsgrupper mer favoriserade. Samarbetet med näringslivet och myndigheter har prioriterats i de pågående reformerna, medan civilsamhällets och forskningens aktörer blivit mer ifrågasatta. Forskningen är det område som finansiellt och organisatoriskt har nedmonteras mest. 

Sammantaget ser vi att det inte bara läggs allt mer vikt vid formalia för att vinna givarnas tillit. Den ska helst vara standardiserad för att givarrepresentanterna ska kunna bedöma mottagarna som tillitsvärdiga. I vårt forskningsprojekt använder vi begreppet isomorfism för denna utveckling där organisatorisk särart och mångfald minskar till förmån för standardisering och likformighet. Ett läge där det utvecklats en förväntan om att alla organisationer, oavsett organisationstyp och kontext, bör se relativt likartade ut. De som anpassar sig till mallen har lättast att vinna legitimitet och tillit. 

Vi menar att det är angeläget att diskutera hur isomorfism kan förebyggas och samverkansmålet främjas. En särartskompetens hos givare kan sannolikt öka förståelsen för mottagarnas skilda förutsättningar, vilket i sin tur kan förstärka tillit mellan parterna. Några sätt för biståndsgivare att motverka isomorfism och främja mångfald i biståndets utförande är att;

• ge tid för att utveckla särartskompetens och möjliggöra faktiska anpassningar till mottagarna.
• skapa mötesplatser för dialog och lärande aktörsgrupperna emellan, 
• ge möjlighet att söka finansiering för gemensamma program i samverkan mellan olika organisationer. 

Verkligheten är inte som den tecknade serien Barbapapa där aktörer kan byta form fram och tillbaka helt obehindrat. Verkligheten är betydligt mer trögrörlig och dagens trend mot ökad isomorfism bland biståndets aktörer kan därför få långtgående konsekvenser –  på tvärs mot ambitionerna att lösa globala utmaningar i partnerskap präglade av organisatorisk mångfald.

Rapporten och enkätstudien lanseras den 23/1 kl. 15 på Score (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor). Läs mer och anmäl dig här.

Janet Vähämäki
Senior forskare och teamledare, Stockholm Environment Institute.

Susanna Alexius
Docent och forskningsledare, SCORE Stockholms Centrum för forskning om Offentlig förvaltning.

Annika Hilgert
Forskningsassistent, Stockholm Environment Institite.

Alice Tunfjord
Forskningsassistent, Stockholm Environment Institute.

Theodor Wagner Robinson
Praktikant, Stockholm Environment Institute.

Lyssna på