Debatt: Glöm inte jordbruket i satsningen på näringsliv!

DEBATT. Hungern ökar i världen, samtidigt som jordbruket är en viktig del av näringslivet. Därför borde regeringens satsning på handel och näringsliv också omfatta ökat stöd till jordbruksutvecklingen i Afrika, skriver Inge Gerremo, hedersledamot i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.

Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.

Så, med sådana insikter i bagaget skulle den nya regeringen i sin biståndssatsning kunna bidra till den jordbruksutveckling som de afrikanska länderna så tydligt behöver.

I 60 år har näringsliv och handel varit inopportuna begrepp i svenska biståndskretsar. Bistånd har uppfattats som i det närmaste ett statligt monopol och blivit en integrerad del av vår utrikespolitik. I biståndsvärlden har näringsliv och handel länge legat bortom vad man anser sig vilja syssla med. Det ledde till att regeringens direktiv till de berörda sektorerna ofta kommit att motverka varandra. Exempelvis främjade svensk politik länge frihandel på ett sätt som gick stick i stäv mot vad det svenska biståndet eftersträvade. Detta gällde inte minst i Afrika, där en begynnande jordbruksutveckling omgående tvingades möta internationell konkurrens.  

Trots försök att underlätta anpassningen via särskilda privilegier för jordbruksexport från just dessa länder kom handeln aldrig att intaga en framträdande plats i de svenska relationerna med länderna i Afrika. Att näringslivsutveckling, handel och bistånd skulle kunna komplettera varandra i dessa sammanhang var länge en fråga som sågs med misstro i policyetablissemanget.  

Först under de allra senaste åren har näringsliv och handel framstått som biståndets naturliga följeslagare. Den nya regeringen har gjort slag i saken och grundat sin politik på antagandet att fattiga länder inte kommer att utvecklas utan en robust utrikeshandel och därmed också ett näringsliv.

Jordbruk en del av näringslivet

Hur denna tes sätts i verket blir en särskilt stor utmaning där jordbruket, som i Afrika, utgör de flesta hushålls basnäring. Det egna jordbruket är fortfarande i dag, 60 år efter självständigheten för många afrikanska länder, en näring som sällan förmår att föda dagens befolkning på ett tillförlitligt sätt. Även där de yttre förutsättningarna är gynnsamma begränsas produktiviteten av en alltför snabb befolkningstillväxt och förändrade klimatförhållanden. Båda är frågor som var och en borde kräva omfattande uppmärksamhet. Till detta kommer att den växande medelklassen vant sig vid en konsumtion bestående av grödor, framför allt vete, som det är svårt att odla i tropiska sammanhang. De grödor som traditionellt har goda förutsättningar att stå emot ett allt varmare klimat, såsom hirs och sorghum (durra) ratas gärna av den växande stadsbefolkningen. Torktåliga grödor är likväl framtiden som framgår t.ex. i att man på franskt håll undersöker möjligheten att låta sådana torktåliga grödor ingå i landets framtida odlingsarsenal. 

Redan 2003 lovade de afrikanska länderna, genom den så kallade Maputo-deklarationen om jordbruk och tryggad livsmedelsförsörjning, att avsätta 10 procent av sin årliga budget till utveckling av det egna jordbruket. Få afrikanska länder om några har, närmare tjugo år senare, levt upp till den ambitionen. Ett skäl är att det egna jordbruket ofta befinner sig på en nivå som sällan gör det internationellt konkurrenskraftigt och etablera sig på världsmarknaden. För att åstadkomma det gäller att kunna producera och leverera jordbruksråvaror på ett över tid tillförlitligt sätt liksom också olika alltmer förädlade produkter baserade på det egna jordbruket. Dit har de flesta länderna i Afrika en lång väg att gå. 

Stor möjlighet att utveckla stödet

Här finns nu en stor möjlighet för den nya regeringen att utveckla ett stöd till jordbrukssektorn i ett antal länder som beaktar det helhetstänkande som krävs. Det gäller att stödja uppbyggnaden av en hållbar primärproduktion i ett utvalt antal länder och samtidigt bidra till att främja såväl lokal, regional och internationell handel. Att utveckla det egna jordbruket och angränsande sektorer är en grundförutsättning för att skapa en tro på framtiden hos ländernas unga generationer. 

Tidigare, bl.a. i en artikel, Matkris i Afrika kräver ny syn på biståndet (SvD 18/9 2022), har professor Göran Hydén och jag yrkat på mer förståelse för de afrikanska förutsättningarna i stället för att förlita sig på våra erfarenheter från den tempererade delen av världen. Medan vi ofta inriktar oss på att rationellt ”satsa allt i ett” är det förhärskande synsättet i Afrika det motsatta: ”lägg inte alla ägg i samma korg”. Detta leder till andra utgångspunkter. 

Jordbruk utgör en avgörande del i utvecklingen av ett näringsliv. Så, med sådana insikter i bagaget skulle den nya regeringen i sin biståndssatsning kunna bidra till den jordbruksutveckling som de afrikanska länderna så tydligt behöver. Det krävs inte minst i skenet av det som idag sker i Ukraina, Ryssland och Mellersta Östern samt den snabba befolkningstillväxten och urbaniseringen i berörda länder. 

Inge Gerremo
Före detta lantbruksråd och hedersledamot i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.

Läs också