Under Global Festivals sista dag deltar Martin Uggla i vårt avslutande författarmingel som startar 16.00. Här kan du läsa ett utdrag ur hans bok ”Lukasjenkas land – Makten, motståndet och hoppet.” Här kan du läsa vilka övriga författare som medverkar.
1. Längtan efter förändring
Det är den 6 augusti 2020, tre dagar före presidentvalet i Belarus. I Folkens vänskapspark i utkanten av Minsk pågår ett sömnigt kulturevenemang med få besökare. Formellt arrangeras det för att fira ”Järnvägstruppernas dag”. Men i själva verket är det en tillställning som de regimstyrda lokala myndigheterna hastigt rafsat ihop för att hindra ett planerat valmöte för Aljaksandr Lukasjenkas utmanare i presidentvalet, Svjatlana Tsichanouskaja.
I elfte timmen har Lukasjenka nämligen insett att det folkliga stödet för Tsichanouskaja är större än väntat. Det fortsätter dessutom växa med hög hastighet. Över 60 000 anhängare till henne har några dagar tidigare samlats just i Folkens vänskapspark. Och därefter har hon alltså bjudit in till ett nytt möte på samma plats. Lukasjenka, som räknat med en stillsam och håglös valrörelse, tvingas nu i stället konstatera att spänningen stiger för varje dag. Luften tycks vibrera av oförlöst engagemang.
Myndigheterna har därför tagit till en väl beprövad taktik och plötsligt nekat Tsichanouskaja mötestillstånd med hänvisning till att parken är upptagen av ett annat arrangemang. För att inte riskera att bli gripen har hon tidigare under dagen offentligt meddelat att hon ställer in sitt valmöte. I stället tänker hon i egenskap av vanlig medborgare besöka det intilliggande Kievtorget, där stadsförvaltningen samma dag ordnar en gratiskonsert ”till den kommunala vuxenutbildningens ära”.
Framåt kvällen har flera tusen av hennes supportrar tagit sig till kvarteren runt torget. De vandrar planlöst omkring i väntan på att hon ska dyka upp. Uppenbarligen känner regimen oro inför ett sådant scenario, för längs gatorna står polisbussar uppradade, redo att tas i bruk vid behov. Från högtalarna vid den stentrappa som denna dag utgör konsertscen strömmar klassiska schlagerlåtar ut över ett ganska tomt torg. Vissa framförs live av inhyrda artister, andra spelas upp av två unga män som samtidigt fungerar som ljudtekniker. Några pensionärer följer konserten på nära håll. Av och till viftar de med små rödgröna flaggor som konsertarrangörenförsett dem med.
Så händer plötsligt något. Ljudvolymen vrids upp och den monotona schlagermusiken ersätts av introt till en ikonisk rocklåt från det sena 1980-talet: Förändring av gruppen Kino, med den unge Viktor Tsoj som frontfigur. När sången tar vid några sekunder senare är en stor och entusiastiskt jublande folkmassa redan i rörelse mot ytan nedanför scenen:
Våra hjärtan kräver förändring. Våra ögon kräver förändring. I vårt skratt och i vår gråt, i våra pulserande ådror väntar vi på förändring.
Vid mixerbordet står de unga ljudteknikerna i en demonstrativ pose medan musiken dånar ur högtalarna. De håller var sin arm lyft mot himlen. Den ene med handen formad till segertecknet och omvirad med ett vitt tygstycke, den andre med näven knuten runt ett likaledes vitt armband. Både gesterna och de vita attributen väcker tydliga associationer till Tsichanouskajas valkampanj och kan således inte misstolkas. En journalist på plats banar sig raskt väg fram till mixerbordet och en av de demonstrerande förklarar för henne – alltmedan han står kvar i samma pose – att de påtvingats uppdraget som ljudtekniker och att de som så många andra vill se förändring. På frågan om de inte är rädda för att förlora jobbet svarar han snabbt:
– Vi har nog redan förlorat jobbet. Men vi gör det som vi tycker är rätt.
Det tar visserligen inte så lång tid innan en arg funktionär lyckats dra ur sladdarna till högtalarna, och en stund senare är ljudteknikerna gripna och bortförda. Men då är aktionens verkan redan ett faktum, och dess symboliska betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen i Belarus ska komma att bli mycket större än vad de båda unga männen kunnat ana. Tusentals människor står kvar och applåderar i flera minuter efter gripandet. De nås av informationen att Svjatlana Tsichanouskaja verkligen varit på väg dit men vänt i sista stund, eftersom hon varnats för att någon form av provokation mot henne sannolikt förberetts av regimen. Folkmassan lämnar sedan långsamt platsen och formar en spontan kolonn när de beger sig till fots in mot stadens centrum. Kravallpolis och militära specialstyrkor kantar gatorna, men ingriper inte.
Filmklipp och fotografier från ljudteknikernas aktion läggs ut på sociala medier och blir virala. Deras estetiskt mycket effektfulla posering förevigas som bild för att sedan spridas i olika format. Den uppförs bland annat som en stor muralmålning på innergården i ett centralt bostadsområde i Minsk. Gården döps i folkmun om till Förändringens torg och hamnar sedan återkommande i händelsernas centrum. Detsamma gäller själva muralverket som omväxlande förstörs av myndigheterna och restaureras av lokala aktivister, vilket sker mer än tjugo gånger under hösten.
Samma dag som de utkommenderade ljudteknikerna i Minsk revolterar mot systemet och genomför sin kuppartade aktion medverkar jag hemma i Sverige i ett offentligt webbinarium om det stundande belarusiska presidentvalet. Tillsammans med övriga paneldeltagare ombeds jag bland annat att göra en prognos för den kommande utvecklingen. Jag förklarar att spänningen inte ligger i vilket officiellt valresultat som presenteras om några dagar, utan hur folket kommer att reagera på detta och hur regimen i sin tur kommer att bemöta de förmodade protesterna. Jag ser framför mig samma scenario som efter det sedvanligt förfuskade presidentvalet 2010, då tiotusentals personer demonstrerade i Minsk. Kravallpolisen slog då till med kraft och hundratals personer greps. Någon dag senare var civilsamhället paralyserat och den politiska oppositionens ledarskap fängslat, däribland sju av Lukasjenkas nio utmanare till presidentposten. Den förändring som många – kanske mot bättre vetande – hoppats på hade gått om intet.
Men jag konstaterar också att dynamiken i den här valrörelsens slutskede är annorlunda än för tio år sedan. Stora befolkningsgrupper som tidigare varit ointresserade av samhällsfrågor tycks ha väckts ur sin politiska slummer och plötsligt börjat tro på att saker och ting inte måste förbli som de varit. Den kortsiktiga prognosen blir likväl pessimistisk. Och när söndagskvällen sedan infaller och rapporterna om brutalt våld börjar strömma in känns mönstret igen. De fredliga demonstranterna är chanslösa mot hårt beväpnade poliser och specialstyrkor. Det talas om flera tusen gripna under den första natten efter att vallokalerna stängts.
Men denna gång dör protesterna inte ut direkt efter polisens attack. Den första vågen pågår i ett par dagar, och inte bara i Minsk. Demonstranter grips eller jagas bort, men i det senare fallet dyker de gång på gång upp på nya platser. De saknar ledare och agerar decentraliserat, vilket gör det svårare för polisen att prioritera sina resurser. Viss samordning sker dock, och då via sociala medier. Särskilt genom appen Telegram, där människor delar information om var polisen kraftsamlar och tipsar varandra om lämpliga vägval för att undvika att bli gripna. Något som liknar en katt-och-råtta-lek uppstår, och även om regimen till slut får kontroll över situationen är det uppenbart att folkets motståndskraft varit större än väntat.
Det våldsamma skeendet direkt efter valdagen utgör inte någon kulmen, utan i stället början på en turbulent höst. Protesterna byter skepnad och blir till återkommande folkfester i form av marscher med hundratusentals deltagare. De två fundament som regimen vilat på – den strikta kontrollen över alla samhällsinstitutioner och den utbredda rädslan för repressalier som injagats genom 25 års förtryck – börjar vackla.
För mig som närbevakat den belarusiska utvecklingen under de senaste tjugo åren blir hösten också speciell. Det massmediala intresset för Belarus har aldrig varit särskilt stort i Sverige, med något enstaka tillfälligt undantag. Men plötsligt är händelserna i Minsk förstanyhet i svenska medier under flera veckor. Journalister hör av sig dagligen för att få hjälp med att förstå vad som pågår.
– Det står och väger, säger jag när de ett par veckor efter valdagen undrar vad jag tror om den fortsatta utvecklingen. Lukasjenka har det våldskapital som krävs för att kväsa protesterna, förutsatt att hans underordnade är lojala även i ett skarpt läge. Men det är svårt att säga var gränsen för deras lojalitet går. Och lika svårt att förutspå hur uthållig motståndsrörelsen är.
Med facit i hand vet vi hur det gick. Åtminstone i det korta perspektivet. Lukasjenka lyckades återta kontrollen före vintern, och året därpå präglades av en närmast total utrensning av oliktänkande. Oberoende journalister, människorättsförsvarare och andra civilsamhällesaktörer fängslades eller drevs på flykt. Domstolsprocesser mot redan frihetsberövade regimkritiker resulterade i drakoniska fängelsestraff, vissa upp till 20 år.
Ännu en gång tycktes hoppet om förändring ha släckts, liksom det internationella strålkastarljuset. Nyhetsvärdet i dagligen upprepade fängelsedomar och andra övergrepp är begränsat under den rådande medielogiken. Och när Ryssland i februari 2022 inledde sin storskaliga invasion av Ukraina fick de som har ett särskilt intresse för Östeuropa annat att koncentrera sig på, även om Belarus kom att spela en viktig roll också där.
Men när jag talar med luttrade belarusiska demokratiaktivister ger de inte främst uttryck för förtvivlan. De avvisar bilden att allt har återgått till samma situation som före presidentvalet 2020. I själva verket anser de att det har skett en fundamental förändring, och att det belarusiska samhället nu är helt annorlunda än för bara några år sedan. De säger sig ha kvar hoppet inför framtiden och ser en mening i ett fortsatt motstånd.
Ett naivt och desperat försök att slippa inse faktum? Att slippa medge hur fåfäng och fruktlös deras kamp varit? Nej, det handlar snarare om hur de förstår och förhåller sig till begrepp som förändring, hopp och mening. För många människor är det naturligt att se samhällsförändring som det ögonblick då ett tillstånd märkbart övergår i ett annat. Ett krig bryter ut. Ett internationellt avtal skrivs under eller rivs upp. En diktator faller. Någon står som segrare, någon annan förlorar. Det är också den sortens händelser som vanligtvis får mest uppmärksamhet i den kontinuerliga massmedierapporteringen.
När det gäller Belarus har särskilt de återkommande presidentvalen av många setts som sådana potentiella förändringsögonblick. Det skulle naturligtvis få oerhört stor betydelse om Lukasjenka plötsligt blev av med makten, och dessa val har betraktats som en av ytterst få reella chanser att åstadkomma detta. Den belarusiska regimen har velat ge sken av att vara demokratiskt vald. Därför har man just i samband med presidentvalen tvingats öppna samhället en aning, garantera visst utrymme för oppositionella kandidater i de statligt styrda massmedierna och ge medborgarna möjlighet att lägga sin röst på någon annan än den sittande presidenten. Att hålla presidentval är med andra ord ett av de mest sårbara momenten för en regim som normalt vinnlägger sig om strikt kontroll över alla väsentliga delar av samhället.
Med hjälp av valfusk och därpå följande ökad repression har Lukasjenka framgångsrikt avvärjt detta hot gång på gång. Så även 2020, även om det då var med liten marginal. Men innebär det verkligen att allt är som förut? Nej, inte enligt min gode vän Ales Bjaljatski, människorättsförsvarare, mottagare av Nobels fredspris och en av den belarusiska demokratirörelsens portalgestalter. Sedan juli 2021 sitter han fängslad på grund av sitt människorättsarbete. Men när vi träffades i samband med att han besökte Stockholm i början av december 2020 beskrev han hur en omfattande inre förändring pågick i det belarusiska samhället. Hur breda folklager på ett helt annat sätt än tidigare nu tog avstånd från Lukasjenkaregimen. Han underströk emellertid också vikten av att anlägga ett långt tidsperspektiv och såg framför sig en mångårig kamp. Det handlade inte heller om en kamp som just inletts, i samband med valet ett par månader tidigare, utan snarare om en fortsättning på det förändringsarbete för demokrati som bedrivits sedan länge.
Ales Bjaljatski vet vad han talar om. Han föddes 1962, för övrigt samma år som Viktor Tsoj. Redan under Sovjetunionens sista år blev han en ledande kraft bland dem som i Belarus förkroppsligade kampen för demokratisk förändring, en kamp som där även gällde landets självständighet. Hans begynnande demokratiengagemang sammanföll således också i tid med Tsojs publika genombrott.
– Viktor Tsojs låt om förändring blev en symbol för det som hundratusentals belarusier då längtade efter och brann för, har Ales senare berättat i en intervju. Vi ville verkligen åstadkomma förändring.
Medan Tsoj stod på scenen och sjöng ställde sig Ales och hans likasinnade på barrikaderna. Motsvarande utveckling ägde rum i andra Sovjetrepubliker, och engagemanget för självständighet kröntes sedermera med framgång. Sovjetunionen kollapsade i praktiken under sensommaren 1991 och den belarusiska delrepublikens högste ledare Stanislau Sjusjkevitj bjöd några månader senare in sina motsvarigheter från Ryssland och Ukraina till ett möte i residenset Viskuli nära gränsen till Polen. Den 8 december skrev de tre statsmännen där under det avtal som upplöste Sovjetunionen formellt. Belarus blev självständigt och Sjusjkevitj dess första statschef.
Demokratiska reformer initierades och genomfördes, men när Aljaksandr Lukasjenka kom till makten 1994 vändes utvecklingen på nytt. Snart etablerades den diktatur som därefter präglat landets politiska situation. Trots bakslaget då och de många år av fortsatt förtryck som följde gav Ales inte upp, utan arbetade oförtrutet vidare. I samband med att hans människorättsorganisation Vjasna – som han grundade i mitten av 1990-talet – i april 2021 mottog ännu ett prestigefullt internationellt pris, betonade han åter det långsiktiga perspektivet. Det skedde nu mot bakgrund av den allt hårdare repression som Lukasjenkaregimen utövade efter att ha kväst de folkliga protesterna än en gång. Ales beskrev situationen som en pågående människorättskatastrof. Men hävdade samtidigt bestämt sin övertygelse om att demokratirörelsens arbete inte varit förgäves, och att det alltjämt fyllde en viktig funktion.
Ales Bjaljatskis tankar och resonemang påminner en hel del om dem som den politiskt engagerade amerikanska författaren och journalisten Rebecca Solnit ger uttryck för i sin klassiska aktivistbok Hopp. Hon tar där upp just olika sätt att se på förändring och exemplifierar med de nordafrikanska samhällsomvälvningar som kom att gå under samlingsnamnet ”den arabiska våren” 2011. Visst kan man identifiera enskilda händelser som blev den tändande gnistan för en hel revolution, menar Solnit. Men man bör också notera vikten av de processer som föregått skeendet: en stärkt organisering inom det civila samhället jämte spridning av inspirerande motkultur och kunskap om civil olydnad som protestmetod.
Och om man ytterligare vidgar perspektivet framträder spår av en idétradition vars rötter går tillbaka till alltifrån Mahatma Gandhi till den brittiska suffragettrörelsen. På motsvarande sätt kan man betrakta utvecklingen i Belarus i samband med presidentvalet 2020. Det fanns konkreta faktorer som bidrog till den omfattande folkliga mobilisering som då ägde rum. Men också i Belarus hade marken beretts genom ett arbete som redan pågått under flera år, där även insatser som kanske inte gett några synliga resultat likväl kan ha varit meningsfulla sett ur ett större perspektiv. Och enligt samma logik kan även de ytterst begränsade insatser som är genomförbara i den efterföljande, extremt repressiva miljön komma att visa sig mycket viktiga i framtiden.
Exakt vad som leder till vilken samhällsförändring är omöjligt att säga på förhand, menar Solnit. Men hon konstaterar också att denna ovisshet inte är något skäl att känna hopplöshet, utan tvärtom utgör hoppets grund: ”När man accepterar ovissheten, accepterar man också att man kanske kan påverka resultatet – ensam eller tillsammans med några dussin eller flera miljoner andra. Hopp är att bejaka det okända och det som inte går att veta något om, ett alternativ till både optimisters och pessimisters tvärsäkerhet.”
Den potentiella möjligheten att påverka något i positiv riktning kan tyckas vara en nödvändig förutsättning för att man ska orka eller våga engagera sig och försöka omsätta den inre övertygelsen i yttre handling. I Belarus har detta länge inneburit en särskild utmaning, eftersom ett regimkritiskt engagemang varit förknippat med stora personliga risker och chanserna att lyckas uppnå ett önskat resultat periodvis framstått som ytterst begränsade. Lukasjenkaregimens omfattande repressionsvåg efter protesterna hösten 2020 har förstås inte minskat denna utmaning.
Den legendariske tjeckiske dissidenten och sedermera presidenten Václav Havel befann sig i en liknande situation under stora delar av 1960-, 1970- och 1980-talet. Särskilt efter det sovjetiska krossandet av Pragvåren 1968 fanns det få synliga anledningar att känna hopp om en positiv framtid för demokrativänner i dåvarande Tjeckoslovakien. Men Havel valde att problematisera hoppet som begrepp och förlägga dess innebörd bortom prognoser om vilket resultat en handling skulle kunna leda till. I en ofta citerad formulering framställer han det snarare som ett slags inre, själslig dimension: ”Hopp är […] inte en övertygelse om att något kommer att gå bra, det är visshet om att något har en mening – utan hänsyn till hur det kommer att gå.”
Havel myntade 1978 uttrycket ”De maktlösas makt” i en lång essä med just den titeln. Texten kom att bli en av de viktigaste nycklarna till att förstå den rådande politiska situationen i Tjeckoslovakien och andra länder inom det dåvarande östblocket, men också hur ett civilt motstånd kunde bedrivas under sådana omständigheter. Centralt i sammanhanget var att de förtryckta, maktlösa människorna inte bara var offer för det förtryckande systemet. De bidrog också själva till att upprätthålla detta – oftast av ren självbevarelsedrift, för att undvika negativa personliga konsekvenser – genom att acceptera och förstärka den allomfattande förljugenhet som det byggde på.
Havel inspirerades av den sovjetiske dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn, som i en kort artikel i samband med sin påtvingade emigration 1974 uppmanat till moralisk ståndaktighet och vägran att ”leva i lögn”. Havel formulerade utifrån denna uppmaning sitt eget credo: ”ett liv i sanning.” Han menade att en enskild individ kunde underminera systemet genom att vara sann mot sig själv och sitt samvete. Och han skisserade en möjlighet för de maktlösa att faktiskt återta makten över sina egna liv genom att skapa en egen parallell och värdig tillvaro, i en social gemenskap som ignorerade lika mycket som bekämpade diktaturen. I essäns avslutande stycke konstaterade han hoppfullt att denna möjlighet redan förelåg:
Det är nämligen en öppen fråga om den ”ljusnande framtiden” verkligen alltid ligger inågot slags fjärran ”där borta”. Tänk om den tvärtom har funnits här länge – och det bara är vår blindhet och svaghet som hindrar oss från att se och utveckla den omkring oss och inom oss?
Václav Havel engagerade sig under 2000-talet själv för situationen i Belarus. Ett av de allra sista brev som han skrev innan han gick bort i december 2011 var ett stödbrev adresserat till just Ales Bjaljatski, som också vid den tidpunkten satt fängslad på grund av sitt människorättsarbete. Ales har senare berättat att brevet – som kom fram först efter Havels död – gjorde ett väldigt starkt intryck på honom. Han har alltid betraktat Havel som en viktig förebild och andlig vägledare, särskilt i fråga om den principfasta hållningen till mänskliga rättigheter och beredskapen till uppoffring för det godas sak.
Havels synsätt kring hopp, mening och ett liv i sanning känns också igen hos såväl Ales som flera andra av den belarusiska demokratirörelsens tongivande aktörer. Det gäller även om dessa inbördes har väldigt olika ideologiska utgångspunkter för sitt engagemang, alltifrån anarkism till djup religiositet eller helt enkelt en stark trofasthet mot FN:s människorättskonventioner. De engagerar sig i ett motstånd mot regimen och upplever detta som meningsfullt i sig och som det moraliskt riktiga att göra, oavsett vad det kommer att leda till. Omvänt gäller att motståndet hämtar mycket av sin näring ur den starka känsla av mening som därmed skapas.
Genom att delvis definiera om förändring från ett önskat yttre resultat i en – till synes avlägsen – framtid till en pågående inre process har de belarusiska demokratiaktivisterna gjort sig mindre sårbara för regimens repression. De har tagit till sig Gandhis klassiska uppmaning att vara den förändring man själv vill se, inte främst i syfte att visa hur de själva lever upp till sina ideal, utan mer för att finna motivation till sin egen kamp mot en fysiskt överlägsen motståndare, och för att bättre uthärda den repression som de drabbas av. Det är mot den bakgrunden man bör förstå den fängslade oppositionspolitikern Maryja Kalesnikava när hon i ett brev från fängelset skriver att hon vunnit mer än hon förlorat trots att hon frihetsberövats på grund av sin politiska gärning: ”Jag har funnit en inre frihet och en lycka över att vara mig själv i varje tänkbar situation.”
En annan profil i den belarusiska demokratirörelsen, poeten Dmitrij Strotsev, tilldelades 2021 yttrandefrihetsorganisationen Svenska PEN:s Tucholskypris. I en intervju i samband med prisceremonin i Stockholm sa han bland annat följande:
– Många journalister frågar mig vad jag vill att världen ska göra för Belarus. Känn inte medlidande, svarar jag. Det viktiga är att stödja oss i vår glädje, för då kan vi mobilisera oss och bygga upp vår integritet.
Både Kalesnikava och Strotsev relaterar till det som hänt under 2020. Men deras ord får mig också att minnas ett samtal med en demokratiaktivist i Belarus i mitten av 2000-talet. Redan då rådde ett omfattande förtryck, men han kände sig ändå inte kuvad:
– Egentligen lider jag inte av förtrycket för egen del. Jag kan förverkliga mig själv genom mitt demokratifrämjande arbete och ägna mig åt sådant som jag tycker är viktigt. Så det jag gör fyller mitt liv med mening även om det motarbetas av regimen.
Samtliga dessa exempel handlar om personer som tillhör demokratirörelsens kärna. En inre krets som under lång tid envist stått i opposition till regimen, och därigenom också varit primär måltavla för dess repression.
– Vi känner alla de oppositionella till namnet, det är 400 personer det handlar om, sa Aljaksandr Lukasjenka föraktfullt i samband med presidentvalet 2015. Det var förstås en grotesk underdrift, men den illustrerade ändå en smärtsam sanning: Alltför få belarusier har genom åren engagerat sig för ett alternativ till det samhälle som Lukasjenka stått för. Man har talat om ett ”getto” där övertygade regimkritiker mötts och talat med varandra, men där de inte lyckats nå ut med sitt budskap till resten av befolkningen. En stor, tyst majoritet tycks i stället ha accepterat ett slags samhällskontrakt där Lukasjenka garanterade social välfärd – om än på förhållandevis låg nivå – och i utbyte kunde sitta orubbad på presidentposten.
Det är på detta område som den stora förändringen faktiskt verkar ha ägt rum i samband med presidentvalet 2020. Ales Bjaljatskis konstaterande att breda folklager tagit avstånd från Lukasjenka handlar just om att dessa rivit upp samhällskontraktet. Ett stort antal människor som tidigare var apolitiska har genomgått en inre förändringsprocess som förvandlat dem till aktiva medborgare. Och detta är en del av den mobilisering som Dmitrij Strotsev talade om.
Det handlade inte bara om att hundratusentals människor rent fysiskt deltog i folkfestliknande marscher, utan lika mycket om att dessa odlade sin inre motståndskraft och tillsammans med andra skapade en mening i sina liv. De förkroppsligade de maktlösas makt, för att använda Havels terminologi. Det är för övrigt talande att uttryckliga referenser till Havel återkommer i många centrala aktörers resonemang kring och beskrivningar av de senaste årens händelseutveckling i Belarus.
I det nya läge som därmed uppstått är Lukasjenkas gamla samhällskontrakt alltså inte längre giltigt. Den återtagna kontrollen bygger i stället helt på hans överlägsna våldskapital. Han kan visserligen på kort sikt få stopp på kväsa motståndets olika uttrycka, men det folkliga mandat som han en gång faktiskt åtnjöt lär inte kunna återskapas.
Häri ligger också grunden för ett mer långsiktigt hopp om en genomgripande förändring, som även skulle omfatta samhällets institutioner och därmed möjliggöra en utveckling mot demokrati och en fungerande rättsstat i Belarus. Precis som Gandhis ovan citerade devis också hade en instrumentell innebörd – att ett förändrat inre sinnelag i förlängningen även kommer att leda till en förändrad yttre situation – så finns det anledning att se även den belarusiska framtiden an med viss tillförsikt. Detta trots de mycket svåra förhållanden som råder i skrivande stund. Sommaren och hösten 2020 synliggjorde dem som var missnöjda med regimen. Det blev uppenbart att de utgjorde en majoritet av folket och att den längtan efter förändring som Viktor Tsoj sjöng om alltjämt pulserade i många belarusiers ådror. Regimens tillfälliga kväsande av proteströrelsen har inte stillat denna längtan.
Samtalet med Martin Uggla livesänds här
Martin Uggla
Titta också på
|
Uppläsning av artikel
|
