När jag skriver det här sitter jag i ett kalt, grått rum omgivet av den kvävande augustivärmen i Deir al-Balah i centrala Gazaremsan. Solens hårda morgonstrålar tränger in genom fönstren. Det finns inga gardiner. Dessa, liksom så mycket annat som borde vara vardagligt, har blivit en lyx, skriver studenten Rita Baroud.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Faktum är att det inte finns några möbler alls i det här rummet. Bara det slitna golvet och min anteckningsbok bredvid mig. Det här är andra gången jag kommer till Deir al-Balah som internflykting under Israels skoningslösa krig mot Gaza, som nu har pågått i mer än tio månader. Första gången jag kom var i oktober förra året, strax efter att kriget hade börjat.
Jag växte upp i stadsdelen al-Rimal i Gaza City. Min familjs hem träffades av två flyganfall under den första veckan av kriget. Lyckligtvis kunde vi fly. Men sedan dess har Israels evakueringsorder och bomber följt oss vart vi än har tagit vägen.
Vi tog oss till slut till Rafah i södra Gaza, där vi trodde att vi skulle vara säkra. Men Israel invaderade även den staden i början av maj. Den hade blivit en sista fristad för så många av oss, men vi tvingades fly ännu en gång.
Det verkar ofattbart, men jag har blivit förflyttad tolv gånger under de senaste tio månaderna. Jag känner att jag aldrig kommer att ha ett hem eller en säker plats att bo på igen. Jag kan inte längre föreställa mig att leva utan att vara rädd för att jag när som helst ska bli förflyttad och förlora allt jag har. Det är som om vi har försökt fly från döden, men döden fortsätter att jaga oss.
Jag tror inte heller att jag kommer att kunna stanna här i Deir al-Balah. Jag är rädd att den israeliska armén ska komma tillbaka och att vi måste fly igen.
Jag är bara 21 år gammal. Innan dess drömde jag om att avsluta min universitetsutbildning och resa utomlands för att ta en masterexamen. Jag ville se världen och utforska olika kulturer. Nu känns det som om döden är nära. Jag har blivit berövad allt hopp.
Från Rafah till Deir al-Balah
Innan Israel invaderade Rafah i början av maj försökte jag, mina föräldrar och två syskon lämna Gazaremsan. Vi gjorde oss redo att betala avgiften på 5 000 dollar per person som ett egyptiskt företag krävde för att samordna vår utresa. Min artonårige bror och min mormor var de enda som hann lämna innan invasionen började.
Nu är gränsövergången i Rafah stängd sedan den tagits över och förstörts av den israeliska armén.
I stället för att åka till Egypten flydde jag från Rafah med mina kvarvarande familjemedlemmar och återvände till Deir al-Balah. På vägen dit passerade vi Khan Younis, som ligger mellan de två städerna.
Khan Younis var en fasansfull plats av förstörelse och bråte. Förfallna byggnader stod med sina armeringsjärn vridna och förkolnade av bombningar. Luften var tjock av aska och rök. Varje steg jag tog fick bråten under mina fötter att spricka, som om marken stönade av smärta. Jag kände hur husväggarna viskade om tragedierna för de tidigare invånarna, som nu var fördrivna som vi eller döda. Till och med solen verkade svag och tvekade att lysa upp platsen, som om den inte ville avslöja vad som hade hänt med den.
Förstörelsen var så total att jag på vissa ställen inte kunde skilja konturerna av vägar från de hus som en gång stått där. Fragment av dörrar och fönster låg utspridda på marken. De träd som en gång gav invånarna skugga och tröst hade förvandlats till förkolnade stammar och deras löv hade försvunnit i luften som om de aldrig hade funnits.
När jag anlände till Deir al-Balah hade det gått fem månader sedan jag senast var här. Vi kom tillbaka till samma delvis förstörda hus som vi hade bott i tidigare. Allt på marken runtomkring hade krossats av den israeliska militärens bulldozers sedan vi senast var här.
Tidigare var det bara jordbruksmark och växthus som gav försörjning åt de människor som brukade bo här. Nu har många av de andra husen som fanns här blivit helt förstörda och jämnade med marken. Det enda som finns kvar är ojämn mark och jordhögar som israeliska stridsvagnar och bulldozers lämnat efter sig och som gör det svårt att gå omkring.
Hål i väggarna
Sedan maj – när människor runt om i världen har trängts på flygplatser och tåg för att resa och koppla av under sommaren – har jag varit instängd i de fyra trasiga väggarna i det här huset. Arton av mina släktingar bor här, och jag delar det här grå rummet med sju av mina familjemedlemmar. Min mamma, min lillasyster, flera av mina mostrar och min kusin sover här, medan männen sover i en annan del av huset.
Det finns hål i rummets väggar från bombningar som vi har lagat med bitar av trasigt tyg och trä. Vi kan inte hålla kackerlackorna ute, myrorna som biter, lopporna och ibland även råttorna. Det finns ingen avskildhet och ingen komfort.
Eftersom Israel nästan inte släpper in något humanitärt bistånd eller kommersiella varor i Gaza är konserver ofta den enda mat som finns tillgänglig, och även den finns i begränsade mängder.
Det är mer ont om mat nu än tidigare, och den är mycket dyr. Den obegränsade stängningen av gränsövergången i Rafah har fått mig att tappa hoppet om att jag någonsin kommer att lämna Gazaremsan levande.
Alla vi arton i huset delar på ett badrum. Det finns ingen dörr, bara en bit trasigt tyg som täcker ingången. Där inne finns ett stort handfat och en kopp för att bada i. Det finns inget rinnande vatten eftersom pumparna har förstörts och det finns ingen elektricitet. Vi måste gå flera kilometer varje dag för att hämta vatten.
Morgnarna kan vara bedrägligt lugna. Luften bär med sig doften av havet – 30 minuters promenad bort – och ibland kan vi höra vågornas avlägsna brus, vilket ger oss en tillfällig flykt från dödens verklighet runt omkring oss.
Lugnet varar aldrig länge. Den bryts alltid av ljudet från israeliska drönare, helikoptrar och stridsflygplan. Framför allt drönarna är med oss 24 timmar om dygnet. Deras flugliknande surrande är en ständig påminnelse om att vi när som helst kan bli dödade.
Jag föreställer mig själv som jag var tidigare.
Jag håller mig vaken långt in på natten, lyssnar till ljudet av bombningar och drunknar i ångestfyllda tankar om döden. Jag sover bara omkring fyra timmar per natt en tillfällig flykt från vår oförsonliga verklighet.
På morgonen vaknar jag och borstar tänderna. Jag har fortfarande kvar den elektriska tandborste som jag tog med mig när vi flydde från vårt hem i Gaza City. Nu är den ofta död eftersom det är svårt att hitta en plats att ladda den på.
Jag föreställer mig själv som jag var tidigare.
Jag tvättar ansiktet med vatten ur koppen. Det finns ingen spegel, så jag föreställer mig själv som jag var före den 7 oktober. Sanningen är att jag har förändrats mycket. Mitt ansikte är nu täckt av akne och mitt hår är skadat. Jag har tappat cirka tolv kilo i kroppsvikt. Mitt ansikte ser trött ut och jag har mörka ringar under ögonen.
Jag brukade vara disciplinerad i allt – kost, sömn, motion: att ta hand om min kropp. Det här kriget har förvandlat mig till något helt motsatt. Det har gjort mig till en kropp utan själ.
Vi har ingen tvål och jag kan bara bada en eller två gånger i veckan, om jag har tur, på grund av bristen på vatten. Men jag tvättar tvångsmässigt mina händer hela dagen i hopp om att det ska hindra mig från att få de sjukdomar som har blivit utbredda.
Trots allt ser min mamma till att vi börjar dagen med en frukost. Hennes leende är oförändrat när hon dukar upp den enkla måltiden framför oss. Det är vanligtvis bara bröd – om det finns – olivolja och timjan. Vi sitter och äter och föreställer oss de ostar vi brukade njuta av.
Tillgången på mat är opålitlig. När vi har mjölk dricker jag den på morgonen och föreställer mig den med havregryn och honung. Men nu har det gått två månader sedan jag senast smakade mjölk.
Drönarna är alltid där
Efter frukosten sitter jag ensam på en stol och mediterar. Drönarna och flygplanen är alltid med mig och distraherar mina tankar. Jag försöker fly in i min fantasi, för i den har jag ett liv.
Jag föreställer mig att jag är en normal 20-åring som balanserar universitetsstudier, ett socialt liv och ett jobb och strävar efter framgång. Kanske har jag en bil.
Men det här är inte mitt liv. Jag är lyckligt lottad som har kunnat fortsätta mina universitetsstudier online. Jag är inne på mitt tredje år. Vi använder elektroniska SIM-kort för att komma åt internet. Men signalen är dålig och vi måste använda solpaneler för att ladda våra mobiltelefoner. Min familj har ingen solpanel, så jag måste gå till ett närliggande område och betala pengar för att använda någon annans.
Medan jag väntar på att min telefon ska laddas går jag till marknaden för att försöka hitta mat. Det är en promenad på cirka tretton kilometer eller en åktur på en åsnekärra. Det finns ingen bensin för bilar. Längs vägen ser jag människor som har blivit hemlösa på gatorna. Överallt finns tält av utslitna tygstycken som inte ger något skydd mot värmen eller flygande granatsplitter.
Själva marknaden är dyster och full av människor med tomma ansikten, var och en bär på sin egen smärta och förlust. Den luktar avloppsvatten och är omgiven av raserade hus.
Runt tälten ligger stora högar med sopor som svärmas av gigantiska flugor. Det finns inga kommunala tjänster.
Själva marknaden är dyster och full av människor med tomma ansikten, var och en bär på sin egen smärta och förlust. Den luktar avlopp och omges av tillplattade hus. Priserna har skjutit i höjden. Eftersom nästan ingenting släpps in i Gaza är de enda varor som finns tillgängliga i begränsad mängd konserver – och de är knappt överkomliga.
Det är den här verkligheten jag försöker blockera, åtminstone för en liten stund, när jag mediterar. När jag öppnar ögonen frågar jag: ”Var är jag? Varför är jag inte hemma? När kommer jag att återvända? Och om jag återvänder, kommer jag att känna igen mitt hem bland rasmassorna?”
Det har gått över 300 dagar sedan detta började, och jag kan fortfarande inte förstå att det inte finns något Gaza längre.
Rita Baroud
Not: Sedan detta skrevs har författaren tvingats lämna huset och området som hon skrev om efter att den israeliska militären den 16 augusti utfärdade nya evakueringsorder för delar av Deir al-Balah.
Redigering: Eric Reidy.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Lyssna på samtalet om Gaza under Global Festival
|
Uppläsning av artikel
|
