Sydafrika: Vilka konsekvenser får ANC:s katastrofval?

Efter år av vanskötsel och folkligt missnöje förlorade ANC sin majoritet i det sydafrikanska parlamentet vid valen den 29 maj. Valets segrare blev partiets tidigare ledare och president Jacob Zuma och dennes nya parti, MK. Detta trots att Zuma, enligt de flesta bedömare under sina nio år misskötte landet och plundrade statskassan. Vad kommer nu att hända inom ANC?

Inom två veckor, då president för landet måste väljas, kommer ANC att genomgå en maktkamp och samtidigt försöka välja koalitionspartner. Partiet har då att välja på att slå in på en mer marknadsvänliga ekonomisk bana, eller att föra en mer traditionell statsdirigerad politik.

Oväntat stort tapp

Nog var det många som trott att ANC skulle ha svårt att behålla sin majoritetsposition vid Sydafrikas sjunde demokratiska val som ägde rum 29 maj. Befrielserörelsen som i samband med valen 1994 omvandlades till parti, har alltsedan dess haft en betryggande majoritet. Att tappet skulle bli så stort och förödande var mycket överraskande, ANC gick tillbaka med nästan 18 procent till 40 procent.

Än färre hade nog kunnat inbilla sig att de tidigare så trogna ANC-väljarna skulle rösta för den person som nästan ödelade statskassan och nu anklagas för korruption, den 82-årige före detta presidenten Jacob Zuma. Hans nybildade parti MK, Umkhonto weSizwe (nationens spjut, som var beteckningen för ANC:s väpnade gren under antiapartheidkampen). Lika överraskande som ANC:s tillbakagång var att MK skulle locka drygt 15 procent av rösterna. Det ena är givetvis en följd av det andra. En stor del av ANC:s tidigare röster från zulufolket (landet största etniska gruppering) tillföll MK. Partiet tog en jordskredsseger i provinsen KwaZulu Natal (som nu i folkmun bytt namn till KwaZuma Natal), den nästa största av Sydafrikas nio provinser. Detta förstärker den etniska motsättning som länge bubblat mellan zulus och många andra stammar i landet. MK strävar bland annat efter att stärka de traditionella ledarnas makt och är djupt konservativ i sina sociala värderingar (synen på kvinnors och HBTQ-personers rättigheter). Den ekonomiska politiken är populistiskt och socialistiskt präglad, med konfiskering av land och förstatliganden som centrala inslag.

”ANC will rule until Jesus comes back”

Jacob Zuma, 2008

Just dessa tankegångar delar de också med landets fjärde största parti, EFF, Economic Freedom Party. EFF gick något tillbaka, också de förlorade till MK, och nådde knappt tio procent. EFF är, liksom MK, en utbrytning ur ANC. Partiets ledare den mycket karismatiska Julius Malema var länge ledare för ANCs ungdomsförbund. En ledare som enligt Zuma skulle komma att bli landets president (som ANC ledare förstås). Men när Zumas styre blev alltmer impopulärt, började Malema kritisera, ja rentav häckla Zuma. Så när han uteslöts från ANC bildade han 2013 EFF. Partiet vänder sig mestadels till landets många upprörda och missnöjda arbetslösa unga (mer än varannan ung sydafrikan saknar lönat anställt arbete). Men, för mig något förvånande, har EFF inte lyckats fullt ut, utan fick vid valen fått något över tio procent. Detta trots – eller tack vare – en mångfald populistiska utspel.

Sydafrikas sedan länge näst största parti Democratic Alliance (DA) befäste med 22 procent sin ställning. Partiet har sina rötter i apartheidtiden, då många av dess ledare motsatte sig apartheidsystemet. DA har inte lyckat radera bort stämpeln som ett vitt överklassparti och har numera ett nästan helt vitt ledarskap. Partiet värnar om liberala idéer och vill driva en marknadsekonomisk politik. DA har under många år haft makten i västra Kap-provinsen och där kunnat visa prov på deras ledares förmåga att styra en provins.

Vad gick fel med ANC?

Av den entusiasm och de förhoppningar som rådde när Sydafrika första demokratiska val genomfördes för något över trettio år finns inte mycket kvar. Till en början gick det någorlunda bra, Mandelas aura lyste över Sydafrika och dess befolkning. Många fick det också bättre, tillgång till elektricitet, bostäder, bättre sjukvård och utbildning ökade. Men behoven var stora och förhoppningarna enorma, arbetslösheten växte och reformtakten avtog alltmer.

Samhällsservicen var också undermålig. Mycket till följd av att de som fick de åtråvärda kommunala tjänsterna inte var de som var bäst lämpade eller utbildade, utan de som hade bäst kontakter med ANC-politiker.

Det var dock när Jacob Zuma tog makten, först i ANC 2007 och sedan som landets president 2009, som förfallet tilltog. Under Zumas regeringstid fram till 2018 förvärrades korruptionen. Många har beskrivit Zumas styre som en epok av plundring av statliga medel, där lukrativa statliga samhällskontrakt fördelades till bekanta, släktingar och vänner. En veritabel svågerpolitik växte fram. Landets tillväxttakt försvagades. Från en tillväxttakt på runt 5-6 procent i mitten av 2000-talet, sjönk den till en procent 2018.

Allt fler sydafrikaner miste förtroendet för ANC. ANC, som ursprungligen varit en social rörelse, som dragit till sig människor som kämpade för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, hade förvandlats till ett parti dit man sökte sig – inte för förverkliga de ädla idéerna – utan för att berika sig.

Zumas vanskötsel av landet ledde till att hans ställning blev ohållbar. Vid partivalen 2017 lyckades istället den aktade före dedtta fackföreningsledaren och förmögne affärsmannen, dåvarande vicepresident Cyril Ramaphosa, få majoritet inom ANC. Men segern mot den till Zuma närstående (ja, de var faktisk gifta tidigare) Nkozasana Dlamini-Zuma blev mycket knapp. ANC blev ett alltmer splittrat parti, något som Ramaphosa fått leva med sedan dess. Detta har givetvis försvårat möjligheterna för honom att driva sin egen politik fullt ut. Motståndarna stannade kvar inom partiet. Att bryta sig ut ur ANC låg inte i deras intresse. De skulle då förlora makten och inte bli kvar vid ”köttgrytorna”, något som i allt större utsträckning var deras enda intresse för att ägna sig åt politik. Viss ”tillnyktring” av politiken har dock skett, ekonomin har visat viss tillväxt, om än svag. Men förvärrad arbetslöshet och, inte minst senaste årens ständiga elavbrott, har retat upp stora delar av landets befolkning.

Vad kommer nu att ske?

Enligt författningen måste en president, och talman, utses senast 14 dagar efter valen. Så det blir inte mycket tid för ANC-ledarna att ”slicka såren”. Det är säkert inte det de gör nu heller, just nu pågår en tuff och intensiv maktkamp.

Vanligtvis skulle en partiledare efter ett sådant förödmjukande valresultat redan på valnatten avgå. Men ANC är inget vanligt parti. Varje gång du frågar en ANC-are om dennes politiska framtid får du svaret: ”Det avgör rörelsen” (beteckningen rörelsen härstammar ifrån ANCs tid som befrielserörelse, likaså att man kallar en partikollega ”kamrat”). Så är det utåt men inåt strids det nu om maktpositionerna och inte minst presidentskapet. Många känner sig manade.

Rationell borde dock partiledarskapet vara avhängigt det vägval av samarbetspartner som ANC:s ledning nu måste välja. Utifrån detta föreligger två alternativ: antingen slå in på en mer liberal marknadsorienterad linje med DA – eller hänge sig åt populism och hitta samarbetsformer med MK och EFF. MK har dock uttryckligen förklarat att man vägrar samarbeta med ett ANC som leds av Ramaphosa. Men politik är, som sagt, ”de möjligas konst” så inget är omöjligt, i alla fall inte i den sydafrikanska tappningen.

Ett samarbete (eller formell koalition) med DA är nog vad Ramaphosa personligen helst ser. (Möjligen också tillsammans med det mindre zulu-baserade partiet Inkhata Freedom Party (IFP). Detta skulle nämligen kunna möjliggöra att man skulle kunna behålla makten i KwaZulu Natal. En sådan formation torde medföra en stabil mandatperiod inriktad på att främja ekonomisk tillväxt. Men många ANC-are skulle se det som ett svek, ett samarbete med det vita etablissemanget.

ANC har under Ramaphosa ledning fortsatt vara ett delat parti. Den mer radikala delen av partiet skulle nog kunna tänka sig att samarbeta vänsterut. I denna falang återfinns tunga ANC-politiker som Paul Mashatile (landets och partiets nuvarande vicepresident), tidigare nämnda Nkosazana Dlamini Zuma (zulu och nära Zuma), samt inte minst Gwede Mantashe (ANC:s kanske starkaste man, tidigare fackföreningsledare, ANC:s generalsekreterare och nuvarande partiordförande). De skulle hävda att samarbete MK och EFF skulle underlättas av att bägge dessa partier har sina rötter i ANC.

MK:s ledning hade sannolikt inte förväntat sig ett så stort gensvar. Partiet är såväl administrativt som politiskt oerfaret. Det bildades för att bestraffa Ramaphosas ANC och dess behandling av Zuma. Nu måste partiet bestämma strategi och politiskt innehåll. MK baseras på zulukultur och verkar inte dra sig för våld. Något som Zuma anspelade på i anslutning till att valresultaten offentliggjordes.

För EFF blev valet en stor missräkning. Zumas framfart skadade också EFF. Nu måste Malema revidera sin politiska plattform för att kunna återvinna sin popularitet bland fattiga, missnöjda unga. Många av partiets löften om konfiskering av land och förstatliganden har ju tagits över av det nu större partiet MK.

Guldläge för DA

DA, däremot, sitter nog lite i ett ”guldläge”. Partiet ökade ju något och behöll makten i västra Kap-provinsen. Får de vara med att dela makten gör de gärna det, annars får partiet stärkt fortsätta i opposition.

Bland förlorarna finns också 6-7 småpartier, som gjorde stora framsteg vid kommunalvalen 2021. Många av dessa kommer nog att försvinna ur det politiska landskapet under mandatperioden.

Vad som än händer i övrigt så är ANC:s totala dominans bruten. Inom några veckor kommer Sydafrika att gå in i helt ny politisk epok.

Kaj Persson
Före detta diplomat med över 40 års erfarenhet från Afrika. Drev 2019-2022 podden ”Mitt Afrika”.

Läs också