I sitt svar visar Sida att myndigheten inte kan ersätta det arbete som organisationerna gör. Det konstaterar flera av de organisationer som hunnit läsa vår artikel och Sidas svar till UD. Många av dem vi haft kontakt med är inte heller förvånade över att kostnaden för ett ”förstatligande” skulle bli så stor: ”De pengarna skulle Svantesson aldrig skjuta till!”, konstaterar en person.
Texten uppdateras fortlöpande med nya kommenterar.
Den 8 april lämnade Sida in sitt svar på den första delen av sitt uppdrag kring stödet via civilsamhället, frågan om denna del av biståndet skulle förstatligas eller inte, något vi skriver om i denna artikel.
Karin Lexén, Naturskyddsföreningen
– Sidas första delrapport på regeringsuppdraget lyfter på ett tydligt sätt mervärdet av det nära partnerskap som svenska civilsamhällesorganisationer har med lokala samarbetsorganisationer idag. Detta tycker vi är bra och speglar den kraft och engagemang som uppkommer av samverkan mellan organisationer och folkrörelser på olika platser i världen.
– En stark miljörörelse, som kan driva på för klimatomställning, bevaka lagförslag, stå i dialog med makthavare och engagera människor, är helt nödvändigt om vi ska klara omställningen och skydda människors livsmiljöer. Vi är väldigt bekymrade över hur turbulensen med extremt snabba förändringar inom styrning av biståndet och upprivna avtal får för det pågående arbetet. För Naturskyddsföreningens del handlar det om att avsluta ett femårigt miljöprogram två år tidigare än planerat där våra drygt 40 samarbetsorganisationer hamnar i en limbo av ovisshet kring hur, eller till och med om, projekten kan fortsätta efter årsskiftet. Detta i ett läge där effekterna av trippelkriserna blir allt mer akuta och det faktiskt inte finns någon tid att förlora.
Josephine Sundqvist, Läkarmissionen
– I vår tolkning av UD:s direktiv råder det fortfarande oklarhet rörande i vilken utsträckning Sida förväntas ta över all vidareförmedling till lokala partners eller i vilken utsträckning svenska partners till Sida fortsatt ska kunna vidareförmedla till mindre partners i behov av kapacitetsutveckling, och i vilken utsträckning instruktionen ämnar öppna upp för internationell konkurrens mellan nationella, regionala och internationella civilsamhällsorganisationer. Läkarmissionen skulle gärna se en förtydligande instruktion från UD till Sida gällande dessa frågetecken.
Anna Stenvinkel, Forum Civ
– Det är glädjande, och förväntat, att Sida lyfter vikten av partnerskap civilsamhällesorganisationer emellan och dess unika bidrag till relevans och effektivitet. Även om en myndighet kan ta över och därmed få till exempel stordriftsfördelar så går det inte att ersätta det värde som vi inom civilsamhället tillför. Våra medlemmar vittnar om vikten av det ömsesidiga förtroendet som bara går att finna mellan civilsamhällesorganisationer, detta framför allt i kontexter där förtroendet för regeringar brister pga stark korruption, hot och hat mot människorättsförsvarare och minskat demokratiskt utrymme.
Sedan finns det mycket att säga om det orimliga i denna process t ex att det är mycket som saknas i beräkningarna som Sida själva lyfter i rapporten, tiden för utredningsuppdraget mm.
Magnus Walan, Diakonia
– Det är lite märkligt att Sida beskriver att det ”lokala ägarskapet kan stärkas om Sida utför vidareförmedlingen eftersom lokala partner får avtal direkt med Sida.”
– Diakonia är i en process med att göra om organisationen med målet att få ut mer pengar till de lokala organisationerna. Jag har svårt att se att dessa lokala organisationer får mer makt och mer pengar när Sida massivt ska öka sin personal med över 50 procent och på kort tid ta över existerande avtal och partners från svenska civila samhället.
– Sida tycks helt ha missat att många civila samhällen inte vill ha direktstöd av stater. Sida kan inte ersätta folkrörelsernas samarbete. Ett samarbete som bygger på ett värdemässigt samarbete. En förståelse för hur folkrörelser kan arbeta i svåra kontexter. Det handlar inte bara om handläggning av ekonomi och revision. Vi samarbetar mellan kyrkor och nätverk i Centralafrika kring svåra frågor om exploatering av människor och miljö kring utvinning av konfliktmineraler. Ofta ytterst känsliga frågor där aktivister hotas och ibland dödas när man avslöjar och utmanar korrupta ledare. Sida beskriver ekonomiska vinster med storskalighet men tycks inte förstå att dessa partners håller en armslängds avstånd till stater och regeringar.
– Jag har också svårt att se hur Sidas tjänstemän arrangerar besök till Sverige och uppvaktningar av politiker från grävande journalister som avslöjar hur svenska gruvbolag med stöd av svenska exportkrediter bidrar till övergrepp på människor i miljö i Kongo (DRK).
Mariann Eriksson, Plan Sverige
– Något av att det viktigaste i Sidas svar är det de skriver vad Sida inte kan göra lika effektivt som oss, nämligen att stärka lokala organisationer. Vi som organisation har ju en massa lokala samarbetspartners som inte hade klarat att själva landa ett Sida-kontrakt, men som gör stor skillnad där de verkar – inte minst inom områden som SRHR för ungdomar. Därför är det så trist att det i regeringens uppdrag och retorik bara låter som om vårt partnerskap enbart ses som en transaktionskostnad.
Erik Lysén, Act Svenska kyrkan
– Sida ger i huvudsak en god bild av vad det är som CSO:s gör idag förutom att hantera pengar, och som Sida inte skulle kunna göra. För Act Svenska kyrkan handlar det bland annat om att tillsammans med progressiva religiösa aktörer i den världsvida kyrkan utmana religiösa argument mot kvinnors rättigheter och stärka kvinnors ställning i kyrka och samhälle. Ofta är det också lokala kyrkor som finns på plats före, under och efter en katastrof och som snabbt kan ställa om långsiktiga utvecklingsinsatser för att möta humanitära behov.
– Sida tydliggör att skillnaderna för lokala CSO att få direkt stöd av en statlig aktör blir särskilt tydliga i kontexter med begränsat demokratiskt utrymme. Om Sida tog över Act Svenska kyrkans arbete, så skulle många partner i flera länder som arbetar med känsliga frågor kring civilsamhällets utrymme, jämställdhet och mot repression och våldsbejakande extremism inte kunna få stöd.
– I praktiken avfärdade Sida regeringens huvudalternativ redan den 15 mars när de inte bara meddelade att de kommer att säga upp alla avtal, utan också aviserade möjligheten att inkomma med nya ansökningar. Nu behöver diskussionen handla om hur det nya systemet ska se ut.
Martin Nihlgård, IM
– Sidas svar är tydligt och bra, trots den korta tid de fått på sig att svara. Om man bara ser utvecklingssamarbete som ren penningöverföring så kan Sida säkert göra ett lika bra arbete som civilsamhället. Men man ser i kostnadsberäkningarna att det blir betydligt dyrare. Dessutom förloras de 10 eller i framtiden 20 procent som civilsamhället lägger till i form av egeninsats.
– Men som Sida också skriver så är relationerna den stora utmaningen. De relationer, och det samarbete och utbyte som finns mellan civilsamhällesorganisationer i olika delar av världen kan aldrig ersättas av en myndighet. Det blir ännu tydligare i en alltmer auktoritär värld.
Anna Sundström, Palmecentret
– Det är uppenbart att regeringens iver att förstatliga och byråkratisera biståndet rimmar illa med deras ambition att biståndet ska vara kostnadseffektivt. 500 mkr blir notan, och det utan att Sidas kostnader för lokaler och administrativt stöd finns medräknade. Man bortser också att det svenska civilsamhället i hög utsträckning arbetar ideellt i genomförandet av projekt runt om i världen. Dessutom kommer man tappa de svenska organisationernas egeninsats på 15 procent.
– Det man också bortser i utredningen är att biståndet helt kommer ändra karaktär. Sida har omöjligt kapacitet att kunna stötta den typen av många och ofta små gräsrotsorganisationer som får finansiering och kompetensutveckling via deras samarbeten med det svenska civilsamhället. Vi har särskilda kunskaper, drivkrafter och nätverk som en statlig myndighet inte har. En statlig aktör är dessutom kraftigt begränsad i vad de kan säga och göra samt med vilka de kan samarbeta med i sina mellanstatliga relationer. Utländska civilsamhällesorganisationer vill ofta inte ha direktkontakter med främmande stater liksom detta hämmar ett gemensamt påverkansarbete lokalt. Om inte det är kostnadseffektivitet man eftersträvar blir grundfrågan: Varför vill regeringen egentligen begränsa det svenska civilsamhällets och därmed försvaga den demokratiska förankringen för biståndet?
Charlotta Norrby, SMR
– Sida ger ett välbalanserat svar till regeringen som tydligt speglar det orimliga i att Sida skulle ta över ansvaret för handläggning av stödet till lokala partnerorganisationer. Ändå har de inte räknat med några faktorer som skulle göra ekvationen ännu mer omöjlig, exempelvis all den tid och kraft som svenska SPO lägger på kapacitetsutveckling av lokala partners. Att stärka kapaciteten hos lokala samarbetspartners på det genomtänkta och systematiska sätt som sker av SPO idag tror jag inte att Sida eller ambassader kommer ha resurser för. De har inte den expertis och de upparbetade relationer som gör detta arbete smidigt, effektivt och med ömsesidighet.
– Ytterligare en faktor som påverkar effektiviteten i stödet är att partnerskapen mellan svenska folkrörelser och samarbetspartner i utvecklingsländer är långsiktiga, i SMR:s fall är vissa av dem äldre än Sida självt. Detta medför att vi tillsammans kan föra de svåra samtalen, även i en tid av polarisering, och förändra på djupet. SMR och våra medlemsorganisationer har en nära relation till partners och kan bygga kapacitet också hos små organisationer som kanske inte skulle klara att upprätthålla en egen avtalsrelation med en statlig givare och därmed skulle gå miste om statlig finansiering om den hanterades av Sida eller ambassader. Att räkna på det faktiska ekonomiska och påverkansmässiga mervärdet av partnerskapet är svårt, jag kan bara konstatera att det är högt. SMR:s medlemmar och deras partners finns inte sällan i kontexter så sårbara att få andra aktörer överhuvud taget är närvarande, och absolut inte svenska ambassader. Att ge stöd i dessa kontexter och få information från dem är ovärderligt för hela det svenska samhället.
Vad gör regeringen nu?
I den hearing som den 9 april ordnades i riksdagen om biståndet konstaterade biståndsminister Johan Forssell att man fått in den ”första delen” av Sidas uppdrag och att regeringen kommer att beredas frågan så snart man fått in helheten, det vill säga även det andra uppdrag som ska redovisas i maj.
Global Bar Magazine har även sökt Kristdemokraternas Gudrun Brunegård. Hon skriver i en kommentar att: “Jag kan inte säga mer än att vi nu behöver analysera rapporten innan vi kan ta ställning till den.”
Redaktionen
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
