KRÖNIKA. Sorg och frustration, men också en stark beslutsamhet. Vi måste fortsätta stödja Ukraina – för barnens säkerhet och trygghet nu – och för att de ska ha en framtid, skriver Pernilla Baralt, generalsekreterare för UNICEF Sverige.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det har snart gått två år sedan Rysslands storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 och behoven är enorma. Ungefär 2,9 miljoner människor beräknas bo i områden där de mest intensiva striderna pågår. Men över hela landet riktas attacker mot centrala uppvärmnings- och kraftanläggningar inför den kommande vintern. Över 1 000 kilometer vattenledningsnät är förstörda, 3 790 skolor är skadade och 1 129 sjukvårdsanläggningar har attackerats och ökat sårbarheten för familjer. Antalet människor som förväntas behöva humanitärt stöd 2024 är 16,6 miljoner, varav 3,3 miljoner barn.
Men det som gör starkast intryck efter några dagar i Ukraina är den psykiska stressen och traumat som kriget skapat hos alla. Inte minst hos de tusentals mammor som flytt inom landet och ofta inte har någon att ta stöd eller hjälp när mannen är vid fonten och släkten på en annan plats. Att inte kunna planera eller våga fundera över framtiden. Att som förälder försöka vara stark och modig, för barnens skull, fastän man själv håller på att gå sönder. Att behöva lära barnen hur en mina ser ut, för att de kan ligga precis överallt. Ukraina klassades redan innan kriget som ett av världens mest minerade länder, nu beräknas ungefär 30 procent av territoriet innehålla minor.
Allt vi gör nu och framöver spelar roll för barn i Ukraina och för landets framtid. Det kommer att krävas stora investeringar under lång tid. Att investera i barns trygghet, säkerhet, hälsa och utbildning är alltid viktigt, men kanske särskilt i länder som befinner sig i konflikter och katastrofsituationer. Det skapar hopp och framtidstro.
Skolan är helt central för att barn, men också samhället som helhet, ska kunna resa sig ur fattigdom och utsatthet och utvecklas till sin fulla potential. Skolan gör att barn får större kontroll över sitt liv och sin framtid och att de vågar drömma. Skolan är också så mycket mer än bara utbildning. Den kan vara en frizon om barnet har det tufft hemma, skydda mot våld och övergrepp och det kan vara där man får sitt enda ordentliga mål mat om dagen.
I Ukraina besökte jag flera skolor med skyddsrum som UNICEF har hjälpt till att bygga, renovera och göra till platser där barn kan leka och lära. Dessa skyddsrum är helt avgörande för att barnen ska kunna vara i skolan och känna sig trygga, men också för att föräldrarna ska våga släppa i väg sina barn till skolan. En del barn, som nu är i 9–10-årsåldern, har aldrig gått i skolan. Först var det på grund av pandemin då de fick distansundervisning och sedan på grund av kriget. I ett klassrum som borde sjuda av aktivitet och lek satt de flesta barn för sig själva, ovana vid att träffa andra barn.
Allt för många år har gått förlorade för allt för många barn.
På parkeringsplatsen utanför Snihurivka skolan i Mykolaiv-regionen står en ombyggd lastbil, en av femton som UNICEF har utrustat och skänkt till räddningspersonal och polis i regionen. I lastbilen får barnen lära sig känna igen olika modeller av minor, de får en genomgång kring säkerhet och så får de prova brandmansuniformer – för att lätta upp besöket.
Viktoria Chernyshova, rektor på Snihurivka skolan, visar runt och berättar hur de med hjälp av UNICEF lagat och tätat fönstren efter en missilattack. Man har också klistrat upp splittersäker film över alla fönster för att skydda barnen och personalen vid eventuella framtida attacker. Innan kriget var skolan nyrenoverad och hade fått pris för bäst utrustade skolan i regionen, säger hon. Den tid och de resurser man lagt ner på att skapa en bra lärandemiljö för barnen är nu bortkastade. Men mest sörjer hon det trauma som barnen kommer att få bära med sig livet ut.
Det är en sådan sorg och frustration att höra människors upplevelser och berättelser. Krigets pris är fullständigt horribelt. Ändå möter man hopp på de mest oväntade ställen. Ibland kan en liten insats göra stor skillnad för en mamma och ett barn. Som att få komma till en trygg plats och leka några timmar och bara få vara barn för en stund. Eller att som mamma få prata med en annan vuxen, rådgöra med en läkare eller en psykolog, få bolla sina problem och utmaningar så att man känner sig lite minde ensam. Det gör att de orkar lite till. Men när de inte längre orkar, då måste vi orka åt dem.
UNICEFs fokus i Ukraina är att säkra särskilt utsatta barns trygghet, inklusive de tusentals barn som tidigare bott på institution. Vi har mobila hälso- och traumateam med uppsökande verksamhet. I samarbete med lokala myndigheter har vi bidragit till att renovera skyddsrum i skolor och förskolor, säkrat tillgången till utbildning digitalt för barn som inte kunnat ta sig till skolan och stöttat lärare i att anpassa undervisningen till nya förutsättningar.
UNICEF har även ansvar för koordinering av vatten, sanitet och hygien, vilket innebär enorma satsningar på reparation av infrastruktur för att säkra tillgången till rent vatten. I nära samarbete med såväl regeringen som lokala civilsamhällesorganisationer bedömer vi kontinuerligt behoven och sätter in stödet där det gör mest nytta. Så att hjälpen når hela vägen fram till det enskilda barnet och mamman.
Under hela besöket var det dessa två perspektiv som återkom, det kortsiktiga akuta och det långsiktiga, som utbildning. I det långsiktiga arbetet är det helt avgörande att vi även gör barn och unga delaktiga i beslut och lösningar. Vi måste involvera dem och ta hänsyn till deras tankar och åsikter. Bara så kan vi bygga en framtid som är långsiktigt hållbar och rättvis för alla.
Raisa Shulga från byn Partyzanske, sammanfattar det hela så enkelt och klokt. På frågan om vad hon önskar sig allra mest svarar hon: ”Att skolan ska öppna igen, för med en skola får byn liv och en framtid igen.”
Pernilla Baralt
Generalsekreterare för UNICEF Sverige
Läs också
