Den iranska och kurdiska människorättskämpen Narges Mohammadi får Nobels fredspris. I september 2016 dömdes hon till 16 års fängelse och hon beräknas att friges 2026. Narges Mohammadi sitter inspärrad på Evinfängelset i Teheran. Där avtjänade även en annan modig iransk kvinnorättsaktivist, Sepideh Gholian, ett fängelsestraff. Här återpublicerar vi hennes skildring av tortyren och förödmjukelserna på den ökända anstalten.
Den 2 september 2023 dömde avdelning 1207 vid Kachouie Criminal Complex 2 människorättsförsvararen Sepideh Gholian till ytterligare femton månaders fängelse för att ha ”stört den allmänna opinionen” om en reporter vid Islamic Republic of Iran Broadcasting (IRIB).
Sepideh Gholian (stavar också Sepide Qoliyan) var 23 år när hon 2018 dömdes till fängelse i sitt hemland Iran efter att ha deltagit i en protestaktion vid Haft Tappeh sockerfabrik till stöd för de strejkande arbetarna.
2019 dömdes Sepideh Gholian till arton års fängelse efter en bekännelse som framtvingats under tortyr. I dag är hon fri mot borgen och har trots hot och risker ändå valt att vara kvar i Iran – och fortsätta att publicera sig.
Sina upplevelser från den brutala fängelsetiden har hon skildrat i en bok som precis kommit ut (engelsk titel Tilapia Sucks the Blood of Hur al-Azim) och som du kan läsa här i engelsk översättning. Boken består av ögonblicksbilder får tiden i fängelset. I den persiska upplagan finns smärtsamma, men samtidigt vackra illustrationer som författaren själv gjort. Boken andemening är att vi inte får glömma bort alla de kvinnor som fängslats i Iran.
Här publicerar vi en text på svenska från hennes tid vid fängelset i staden Boushehr i södra Iran.
Ett bortglömt helvete
Den här platsen måste ligga någonstans i världens ände.
Staden Booshehrs centrala kvinnofängelse. Förra året när jag skickades hit visste jag att jag skulle möta ett bortglömt helvete men jag hade inte kunnat föreställa mig graden av grymheter som jag bevittnade. Kvinnorna här torteras och behandlas på det mest omänskligaste sättet enbart för att de är kvinnor och fångar.
Jag har skrivit till och försökt berätta för alla instanser som jag känner till om skräcken och grymheterna i detta fängelse. Det har varit som att stå inklämd mellan fyra stenväggar och skrika.
Denna gång vill jag berätta om hur dess kvinnor lider för öron som vill lyssna, för de som inte längre står ut med förtryck, som inte är likgiltiga inför våldet.
Denna rapport är scener ur kvinnornas vardag i fängelset i Boushehr. Alla namn är fingerade.
1. Zahra som flytt döden och talibaner tvingas i fängelsets gård genomgå en demonstrativ begravningsceremoni för sin lilla pojke som fångvaktarna arrangerat. Enligt vakterna är Zahras son Ahmed som anlänt till fängelset i mammas famn en oäkting. På fängelsedirektionens order har Ahmed svepts in i vita lakan som är avsedda för avlidna. Tanken är att skrämma pojken till att ”sköta sig” och lägga sig tidigt på kvällarna. Zahra är chockad och så fort Ahmed kommit ur svepningen springer hon fram till honom och slår honom så att vakterna ser. Hon säger till vakterna att hon själv ska straffa sin son och ber vakterna att låta honom vara.
2. Den ansvarige för avdelningen har bestämt att det är obligatoriskt för kvinnor att bära underkläder dygnet runt. Maede vägrar. Avdelningens socialarbetare straffar henne genom att tvinga alla fångar att lämna ifrån sig underkläderna. Hon kallar kvinnorna för horor och hotar att klä av dem underkläderna med våld om de vägrar. När fångarna ska räknas på gården river de av Marges kläder inför andra fångars skräckslagna blickar. Sedan fick alla ta av sig underkläderna och räcka till socialarbetaren som gick runt med en soppåse. Det blev ett förbud mot underkläder i flera veckor till och med för de som hade mens.
3. Det finns särskilda tider för att få använda badrummen. Eftersom Sahar har använt badrummet utanför de bestämda tiderna och förhör måste hon ”tvättas”. Hon kläds av på gården av avdelningens chef som tillsammans med socialarbetaren tvättar Sahar med mineralvatten och mjölk. De tvingar alla fångar titta på och bua henne. Om någon låter bli att titta på förlorar hon sin telefontid. Vi stirrar på kvinnans nakna, skakande e kropp och tänker på hur skyddslösa vi är.
4. Obligatorisk hijab är striktare här än i andra fängelser. Kvinnor slipper hijab bara när de ska sova.
5. Amene kommer tillbaks från förhör. Trots att utredningen är avslutad så kallas hon till förhör. Hon används för att utföra sexuella tjänster. Avdelningens ansvarige koordinerar en hel del liknande ärenden. Till exempel skickas de kvinnor som saknar anhöriga som kan försörja dem i fängelset till manliga avdelningen för ekonomiska brottslingar för att ingå ”tillfälligt äktenskap”.
Sepideh Gholian
