Lokala aktivistenätverk och organisationer har en ledande roll för de humanitära insatserna i kriget i Sudan. När det internationella organisationerna inte får tillträde är det sudaneserna själva som hjälper varandra i en vardag präglad av krig och kaos.
– Det vackra är att vi samlas och ägnar tid åt varandra. Det är terapeutiskt och meningsfullt, säger volontären Mohammed Ibrahim.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
– Det finns många hot mot vår verksamhet, säger Mohammed Ibrahim* som är medlem i en lokal grupp som tillhandahåller måltider till människor i området Gerief West i den belägrade huvudstaden Khartoum.
– Antingen kan det falla en granat över oss medan vi lagar mat eller så kommer de soldater och gör en räd mot platsen.
Konflikten i Sudan inleddes den 15 april och landets viktigaste paramilitära grupp – Rapid Support Forces (RSF) – står mot den reguljära armén. Nästan fyra miljoner människor har tvingats på flykt på grund av striderna, som är koncentrerade till Khartoum och Darfurregionen.
Ungdomsdrivna volontärnätverk som det som Mohammed Ibrahim är med i har inrättat ”akutmottagningar” över hela landet för att hantera statens kollaps och den långsamma internationella hjälpinsatsen.
På akutmottagningarna kan människor söka skydd och volontärerna stöder sjukhus och säkrar mat- och vattenförsörjningen. Aktivisterna säger att deras decentraliserade, horisontella struktur och människocentrerade principer visar på en annan typ av politik i Sudan och en annan historia.
Volontärerna berättar att det finns en lång tradition av att stötta varandra och organisera stöd i Sudan, ett land som även tidigare drabbats av krig och de senaste åren även översvämningar och pandemin.
Men trots det står hjälparbetarna inför flera stora utmaningar. Både RSF och armén anklagar frivilliga för att stödja den andra sidan och båda försöker ta kontroll över gruppernas verksamhet.
Akutmottagningarna finansieras av lokala donationer och donationer från diasporan, men volontärerna säger att pengarna inte räcker till och det kollapsade banksystemet gör det svårt att få tag på de medel som faktiskt finns. Även om vissa internationella organisationer arbetar med grupperna har framstegen varit långsamma, konstaterar Sara Abbas från Sudan Crisis Coordination Unit Shabaka, en organisation som jobbar för att stärka diaspora- och civilsamhällesgrupper inom biståndssektorn.
– Det saknas fortfarande stöd för de lokala gräsrotsinsatserna. Det finns en mentalitet som säger att de lokala insatserna är något vid sidan av, det ses inte som en integrerad del av de internationella humanitära insatserna, fortsätter Sara Abbas.
Medmänsklighet stärker banden
Många av volontärerna på akutmottagningarna är medlemmar i Sudans så kallade motståndskommittéer, icke-hierarkiska grupper som var centrala i de protester som 2019 tvingade bort den tidigare ledaren Omar al-Bashir och lade grunden för en demokratisk övergång.
Kommittéerna marginaliserades dock från övergångsprocessen. Deras krav på ett fullständigt civilt styre negligerades och istället kom makten att delas mellan militära aktörer och civila politiker.
Grupperna har fått allt större uppmärksamhet under de senaste månaderna eftersom de har fyllt luckor i hjälparbetet som uppstått då andra aktörer inte fått tillträde på grund av det som FN har kallat de svåraste humanitära tillträdesvillkoren någonsin.
Många hjälporganisationer har inte kunnat arbeta i Darfur, Khartoum och andra konfliktdrabbade områden. Till följd av detta har de varit tvungna att avbryta program och avskeda hundratals hjälparbetare, främst sudaneser.
Byråkratiska hinder som införts av statliga myndigheter har ytterligare begränsat de internationella organisationerna. De har kämpat för att få visum för utländsk personal, och hjälpsändningar kommer inte fram pågrund av byråkrati.
Akutmottagningarna och deras medlemmar har kunnat vara aktiva över hela landet och volontären Mohammed Ibrahim tror att deras arbete har bidragit till att stärka banden inom samhällena.
– Det vackra är att vi samlas och ägnar tid åt varandra, det är terapeutiskt och meningsfullt, säger Mohammed Ibrahim medan han förbereder bönor som de ska dela ut i ett soppkök.
– Vackra värderingar växte fram ur den här nöden, och jag hoppas att de kommer att fortsätta efteråt.
En viktig uppgift för akutmottagningarna är att bedöma lokala behov och mobilisera volontärer för att ta itu med dem. Medlemmar kan hitta lokala elektriker för att laga skadade kraftledningar, hjälpa medicinsk personal att återvända till sjukhusen, eller skaffa bränsle till ambulanser.
Tillsammans ser de till att återskapa samhällsfunktioner som ersätter det statliga systemet. De organiserar tillfälliga läger för människor som tvingats fly, inrättar gemensamma kök och kooperativ för att köpa mat till människor som är instängda i de hårdast drabbade områdena.
Sarah Ahmed*, som bor i Gerief West, berättade att medlemmar av den lokala akutmottagningen nyligen vandrade tre och en halv kilometer i brännande hetta för att leverera två tunnor vatten till hennes kvarter Al-Taif efter att vattenförsörjningen hade brutits.
– Al-Taif hade saknat vatten i flera dagar. Jag hittade volontärernas telefonnummer på sociala medier och bad om hjälp, och de svarade omedelbart och hämtade vatten åt mig. Jag var så tacksam, berättar Sarah Ahmed.
Vivian El Kheir*, en gravid kvinna som också bor i Gerief West, säger att samma akutmottagning har varit en humanitär livlina under de senaste veckorna. Hon har inte kunnat försörja sig själv och sitt ofödda barn sedan kriget bröt ut och har varit beroende av de livsmedelsutdelningar och hälsovårdstjänster som organiserats av gruppen.
Stora utmaningar
Flera volontärer The New Humanitarian talat med säger att de kämpar med stora logistiska och säkerhetsmässiga utmaningar. Akutmottagningar drivs utan permanenta kontor av rädsla för att arméns flygplan ska bomba dem. Mobiltäckningen är starkt begränsad och både mat och medicin är rutinmässigt en bristvara. Medlemmar har dödas och andra tvingas fly.
Akutmottagningarna har också i allt högre grad blivit måltavlor för militären som betraktar volontärerna med misstänksamhet på grund av deras kopplingar till de motståndsgrupper som inte uppskattar arméns styre.
– Ungdomarna på akutmottagningarna gjorde stora insatser. Nu är de måltavlor för myndigheterna, berättar Adam Ahmed*, som är volontär delstaten White Nile.
Adam Ahmed berättade att myndigheterna i White Nile nyligen beordrade stängning av en akutmottagning i delstaten och själva tog över driften av det härbärge som volontärer hade inrättat för människor på flykt från Khartoum.
Sami Kamal*, som arbetar på en akutmottagning i Gedaref i östra Sudan, berättar att lokala myndigheter också har försökt upplösa hans frivilliggrupp så att de kan kontrollera deras arbete.
– Som vanligt så vill de utöva sin makt och korruption. Akutmottagningarna ser till att hjälpen når dem som förtjänar den och att den inte bara går till myndigheterna, och det gillar de inte, säger Sami Kamal.
Saknar stöd
Trots att akutmottagningarna får stöds från diasporan och lokala grupper, moskéer, kyrkor, lokala företag och marknadshandlare så efterlyser de mer ekonomiskt stöd.
Ahmed Al-Tay, medlem i en motståndsgrupp i Wad Madani, en stad sydost om Khartoum, säger att de som tvingats fly lever under så svåra förhållanden att de lokala volontärerna inte har möjlighet att fullt ut hjälpa dem.
– Det råder stor brist på mat, och många av de fördrivna äter knappt en måltid om dagen. Vi gör vad vi kan för dem, men antalet människor som flyr är stort och ökar ständigt. Vi behöver stöd från kapabla internationella organ, säger Al-Tay.
Akutmottagningarna får visst stöd från de större humanitära aktörerna, men den stora majoriteten av biståndet kontrolleras av FN-organ och, i mindre utsträckning, av internationella icke-statliga organisationer.
Sara Abbas från Shabaka säger att internationella organisationer är vana vid att samarbeta med nationella organisationer i Sudan, som har en tydligare struktur och som fungerar väldigt annorlunda jämfört med de ”smidiga” och ”flexibla” volontärbaserade akutrummen.
Mer internationellt stöd kan vara på gång. Samantha Power, chef för USA:s biståndsmyndighet USAID, sade i juni att USA vill övergå från en biståndsmodell som är beroende av FN till en som erkänner gräsrotsgrupper i Sudan.
Samtidigt kommer internationellt stöd med ökade krav som i sig kan skapa problem. Hjälparbetare oroar sig över att akutmottagningarna kommer belastas med givarnas besvärliga kontrollprocesser och att mer resurser kan dra till sig uppmärksamhet från de konfliktparterna som vill kontrollera den humanitära hjälpen.
Enligt en hjälparbetare som vill vara anonym väljer flera av de internationella organisationerna som finansierar akutmottagningarna att inte tala offentligt om sina insatser på grund av säkerhetsriskerna.
Sara Abbas menar att det också finns en risk att internationella hjälporganisationer enbart använder volontärerna som en kortsiktig lösning för att övervinna kortsiktiga utmaningar, snarare än ett långsiktigt sätt för att leverera bistånd i Sudan.
– Det är mycket viktigt att de nu använder det civila samhället som ett sätt att tillgodose behoven på plats. Men det bör inte ses som en tillfällig åtgärd. Vi försöker verkligen driva på för att bygga ben långsiktig partnerskap, fortsätter Sara Abbas
Kan ersätta staten
Volontären Mohamed Obaid säger att akutmottagningarna inte bara bör ses som humanitära grupper. Han säger att det är ett nytt decentraliserat system av tillhandahållande av tjänster som faktiskt skulle kunna ersätta staten själv.
– Sudanesiska ungdomsgrupper initierar självstyre i sina grannskap och ersätter den dominerande staten med gräsrotsråd baserat på folkets krav – inte på krigsherrarnas krav, säger Mohamed Obaid.
Mohammed Ibrahim, från akutmottagningen Gerief West, menar att volontärernas principer står i skarp kontrast till den splittrande politik som tidigare och nuvarande sudanesiska regimer har fört:
– Vi måste stå upp mot hat och rasism. Här inne är ingen bättre än någon annan. Ingen frågar folk om deras bakgrund eller ser ner på någon, konstaterar Mohammed Ibrahim.
Tom Rhodes, Philip Kleinfeld och Rawh Nasir
Redigerad av: Andrew Gully.
Översättning och bearbetning av: Kajsa Sörman.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
