FNs politiska Högnivåforum för Global utveckling (HLPF) är just nu inne på sin andra vecka. Men kommer mötet att leda framåt? Isabella Olsson från Läkarmissionen som själv är på plats är kritisk:
– Forumet liknar en skönhetstävling där enskilda länder lyfter fram vad de gör själva, i stället för att tillsammans diskutera konkreta lösningar, säger hon.
Spända diskussioner mellan Ryssland och Ukraina, svenska delegationens anföranden, och vattenfrågans betydelse är några exempel på det som hittills har skett under FN:s HLPF-möte som avslutas den 20 juli. Samtidigt står världen i stort sett inför samma problem som år 2015 då Agenda 2030 enhälligt antogs av FN:s medlemsstater.
Sedan dess har problemen staplats på varandra och stapeln blir bara högre med åren, vilket bidrar till att gamla bekymmer påverkas av de nya. Ett sådant problem är en av fokusfrågorna under årets HLPF: vatten och sanitet. Att tvätta händerna var speciellt viktigt under pandemin, men hur gör man det utan tillgång till vatten? Det har återigen bevisat betydelsen som vatten har för hälsan.
Isabella Olsson är global påverkanschef på Läkarmissionen och vill bidra med att sätta vattenfrågan på kartan.
– Vatten är en ödesfråga och helt avgörande för hela Agenda 2030. Med starka kopplingar till hälsa, miljö och resiliens, matsäkerhet, jämställdhet, fred och säkerhet med mera, är tillgång till rent vatten och sanitet nyckeln för att uppnå flera av de globala hållbarhetsmålen, det har Sverige drivit under HLPF, konstaterar hon.
År 1977 samlades världens regeringar i Argentina för att diskutera betydelsen som vatten har för den ekonomiska och sociala utvecklingen. År 2015 antogs Agenda 2030 som ett resultat av politiska och mellanstatliga förhandlingar i FN. Och i september 2023 är det dags för SDG Summit där världsledare ska göra en granskning av tillståndet för de 17 globala målen. Medan mycket sker på en global nivå är den lokala nivån mindre uppmärksammad.
De som är mest påverkade av Agendans utmaningar har erfarenhet och perspektiv som inte beaktas om man enbart arbetar på global nivå. Under FN:s vattenkonferens i år bjöds därför flera ungdomsrepresentanter och röster från ursprungsbefolkningar i syfte att alla perspektiv ska vägas in i beslut rörande vatten.
Jobbar integrerat
Den svenska delegationen i HLPF har även försökt jobba mer integrerat genom att belysa lokala perspektiv. Inom biståndet pratar man mycket om det som inom biståndet brukar kallas för lokaliseringsagendan som syftar till att öka effektiviteten i humanitära insatser genom att lokala aktörer ges större inflytande och delaktighet.
– Lokaliseringsagendan är central för Läkarmissionen. Ska vi uppnå̊ Agenda 2030 och leva upp till målet om ”Leave No One Behind” måste vi lokalisera hela agendan och i högre grad inkludera lokala aktörer i de beslut och diskussioner vi har under HLPF, fortsätter Isabella Olsson.
Den speciella situationen som världen befinner sig i som en följd av Rysslands invasion av Ukraina skapar ytterligare spänningar. När både Rysslands och Ukrainas delegater är på plats är det därför inget överraskande med att det har förekommit spända diskussioner under nästintill varje session.
Ett exempel är under vattenfrågan då Ukrainas inspel handlade om att de inte har kunnat komma lika långt i frågan på grund av att Ryssland sprängde Kakhovka-dammen, en viktig vattenresursdamm i Ukraina. Ryssland svarade i sin tur med att anklaga Ukraina för politisering av frågan.
Halvvägs till Agenda 2030
Eftersom vi i dagsläget är halvvägs igenom Agenda 2030 är det väsentligt att världens länder under FN:s toppmöte siktar framåt genom att uppmärksamma de utmaningar vi står inför för att därefter anta en framåtblickande politisk deklaration där man beskriver vad som krävs för att uppnå Agenda 2030.
Problemet är att indikatorerna för att mäta genomförandet inom de olika hållbarhetsmålen är bristfälliga och att flera länder saknar rätt resurser. Konsekvenserna blir att man inte vet hur dessa länder förhåller sig till de globala målen, vilket även betyder att civilsamhället inte kan följa upp om länderna är på rätt spår.
– Flera utvecklingsländer misslyckas med att samordna och tillgängliggöra den nationella statistiken för uppfyllandet. Det medför en avsaknad av transparens och att civilsamhället inte har möjlighet att bedriva ansvarsutkrävande mot sina respektive regeringar. Finansdepartementen som ofta ansvarar för samordningen i dessa länder måste därför få stöd för att kunna samla data och mäta genomförandet, menar Isabella Olsson.
Länder som har de resurserna tenderar däremot att framhäva vad de har lyckats med och vad de vill göra i framtiden. Isabella Olsson har noterat ett visst mönster under HLPF:
– Tyvärr blir dialogen ofta ganska platt och forumet liknar lite av en skönhetstävling. Länder vill ofta antingen lyfta fram vad de gör bra, eller berätta vad andra länder behöver göra – i stället för att tillsammans diskutera konkreta lösningar på vad som krävs för att lyckas med hållbarhetsmålen, fortsätter hon.
Kristina Jamil
Läs också
