DEBATT. Det finns en övertro på det civila samhället i världens utvecklingsländer där kontrollen nerifrån ofta är svag. Vad biståndet behöver är en ökad satsning på småbönders produktivitet och lönsamhet, skriver Anders Östman mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i flera länder.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Vad avses egentligen med mer resurser till civilsamhället? Är det till svenska organisationer för insatser i utvecklingsländer, fattiga länder?
Många så kallade NGO:s gör ett hedervärt arbete i många länder, men beroendet av resurser, finansiellt stöd utifrån och uppifrån för det civila samhället i de mottagande länderna blir av annan, mindre ansvarstagande karaktär än där medlemmarna själva finansierar, ”äger” och ställer ledning till svars.
Kontrollen ”nedifrån” i det civila samhället i de flesta fattiga länder (ibland kan jag undra om insikten finns att dessa inte har samma historia som till exempel svenska folkrörelseorganisationer) är ofta obefintlig eller svag. Övertron på att stöd till det civila samhället skulle medverka till mindre korruption i biståndet än stöd till statliga, offentliga centrala institutioner är påfallande.
I de flesta utvecklingsländer saknas den nödvändiga balansen mellan den offentlig sektorn, marknaden och det civila samhället som ett modernt samhälle som Sverige (även om den också förskjutits i flera avseenden de senaste decennierna). Samma övertro finns att insatser för att främja demokrati och mänskliga rättigheter genom civilsamhället skulle ha bäst effekt.
En anledning jag sett i Afrika är att västerländska statsvetenskapliga teorier och idéer som appliceras om demokratin och mänskliga rättigheter sällan har förstått länders kultur, traditioner och sociala förhållanden. Afrika är fortfarande ett klientelistiskt och patriarkalt samhälle.
Trots en yta med moderna inslag som till exempel mobiltelefoner, digitala verktyg och växande städer är Afrika fortfarande ett jordbrukssamhälle, i huvudsak i form av självhushåll. Jordbruket står för 50 procent av arbetskraften, men bara 15 procent av inkomsten, vilket är en anledning till de återkommande utbrotten av svält, umbäranden och behov av katastrofbistånd utifrån. En större andel av biståndet borde därför satsas på att öka småböndernas produktivitet och lönsamhet. Sverige hade en gång kunniga på detta område, men de har fått tillbaka för mer ”mjuka” insatser som stöd insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. En omprövning behövs.
Anders Östman
Mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia.
