I boken Hongkong RIP (SILC Förlag) följer Simona Mohamsson demokratiaktivister i Hongkong, från den hoppfulla Paraplyrörelsen 2014 till dagens situation då allt fler har tvingats på flykt. Här publicerar vi ett utdrag ur boken.
Här kan du läsa en intervju med Simona Mohamsson
På flykt
”I början när jag levde på flyktingförläggningar var det rätt tufft för mig, jag var ganska deprimerad och jag led av sömnlöshet och vissa nätter satt jag bara uppe och grät i sängen. Jag saknade min familj, mina vänner och jag oroade mig för framtiden.” Ray Wong tar ett andetag innan han fortsätter: ”Ja, den tiden var rätt tuff, det fanns alltid små byråkratiska saker som behövde göras.” I två månader befann han sig på en flyktingförläggning i Tyskland.
I en ljudinspelning som publicerades på hans Facebook-sida den 11 februari 2016 beklagade Wong sig över hans frustration. Han menade att det Hongkong som han en gång vuxit upp i inte längre fanns. Denna ljudinspelning ledde så småningom till att han startade en protestaktion som resulterade i det som har beskrivits som det största upploppet i Hongkong sedan 1967. I samma inlägg som han kallade ett ”slutligt meddelande till hongkongare” sa Wong att det var ”bättre att dö med ära än att överleva i skam”.
”I denna fas var mitt liv okej men känslan av hemlängtan växte starkare. För när jag verkligen började integreras in i den tyska kulturen började jag att sakna min egen. Människorna, språket och maten.” Wong och hans aktivistkollega Alan Li deltog i Hongkongs så kallade Fishball Revolution 2016. Protesten var då den mest våldsamma staden hade bevittnat på årtionden, och lämnade många skadade och dussintals arresterade. De två männen skulle ställas inför rätta men flydde från Hongkong i november 2017 och flög till Tyskland där de fick flyktingstatus i början av 2019. Innan hans påstådda deltagande i Fishball Revolution och hans högprofilerade arrestering den 8 februari 2016 kunde inte alltför många människor i staden identifiera denna centrala figur i demokratirörelsen. Han var en drivande kraft om än ej en av de mest publika ledarna. Ray Wong Toi-yeung föddes i staden 1993 och hade arbetat som frilansande inredningsarkitekt. Han var med och grundade den lokala gruppen Hong Kong Indigenous 2015, en organisation som förespråkar separation mellan Hongkong och Kina.
”Lyckligtvis flydde jag inte ensam till Tyskland utan tillsammans med en av mina partivänner. Vi var bra vänner så under hela tiden i flyktingförläggningarna och i etableringen av ett nytt liv i Göttingen var vi mestadels tillsammans.”
När Wong såg utlämningsavtalet 2019 träda i kraft, som möjliggör utlämnande av brottsmisstänkta till Kina men som i praktiken skulle innebära att fastlandet lättare skulle kunna fängsla politiska dissidenter, beslutade han sig för att meddela att han fått stanna i Tyskland. Han började då också göra intervjuer och ta emot politiska besök.
”Jag insåg att jag blivit delad; en flykting i Tyskland å ena sidan och en Hongkong-aktivist å andra sidan. En Hongkong-aktivist i exil”, säger Wong.
”Mina känslor var blandade, där jag kände en stark skuld för att jag inte kunde vara i Hongkong för att stå bredvid mina vänner och andra aktivister. Varje dag när jag såg nya nyheter på hur många som hade blivit arresterade, slagna eller skadade kände jag en smärta i hjärtat.”
Att lämna Hongkong var varken ett lätt beslut eller en lätt procedur.
”Bara några av mina vänner visste om min avfärd. De hade köpt nya simkort och telefoner för att kunna kontakta mig på ett säkert sätt.” Han stannar upp och jag hör tyngden och gråten i hans utandning. ”Jag försökte.” Han pausar igen. ”Det var komplicerat, så många saker hände i rörelsen och i Hongkong. Jag kommer väl ihåg hur jag tänkte hårt på vad jag kan göra bortsett från att höra av mig till människor innan jag åkte.”
Avfärden från Hongkong hade föregåtts av en längre tids diskussion om vem det egentligen var som skulle lämna Hongkong: Han eller hans vän och partikollega Edward Leung. I en artikel i The New Yorker beskrev Wong det samtal och de avvägningar som föregick flykten:
Edward och jag hade en ömsesidig förståelse: En av oss skulle stanna och bekämpa upploppsanklagelser mot oss i domstol; den andra skulle fly och slåss för Hongkong utifrån. Det var ett smärtsamt val för oss båda.
Wongs och Leungs val är bara ett av tusentals exempel på omöjliga och orättvisa situationer som hongkongare tvingats navigera genom. För hur har man egentligen en konversation med en nära vän där det ska bestämmas vem som ska stanna och vem som borde lämna?
”Vi båda arresterades 2017 och dömdes. Under den perioden pratade vi mycket. Han skulle lämna och jag skulle stanna. Edward talade bättre engelska och var bättre anpassad för det. Jag tänkte att jag kan stanna i Hongkong och vara fängslad. Vi har motsatta personligheter. Han är en extrovert och jag en introvert. Han fick energi av att tala med människor medan jag förlorade energi av att tala med andra.” Han ler innan han lägger till: ”Så jag tänkte att vara i ett fängelse kanske skulle passa mig, som en plats att liksom ladda om.”
Det låter absurt, men det finns en stor skillnad på att likt Wong vara i en situation av att fängslas mot sin vilja eller ha valmöjligheten att kunna fly innan rättegången börjar.
Hur man landar i ett sådant beslut två vänner emellan verkar inte gå att förutspå.
”I början landade vi båda i den här planen men vi fattade det slutgiltiga beslutet i september 2017, några månader innan. Edward är kristen och hans sätt att tänka och hans förståelse av hans och vår framtid förändrades helt. Så han bestämde sig för att stanna. Vid det laget började jag tänka, borde jag i stället lämna?”
Situationen blev allt mer akut. Ett val behövde fattas.
”Jag kommer ihåg hur mamma hade lagat min favoritmat, hennes egna recept på bräserad fläskmage, och ställt det framför mig. Jag smakade en liten bit och kände mig yr och illamående och ville spy för att jag var så stressad”, minns Ray Wong.
”Dagen innan jag flydde kunde jag inte berätta om det för någon. Jag kunde inte bli kvitt känslan av att jag träffade människor för sista gången. De visste inte vad som skulle hända. Jag behövde låtsas som att allt var som vanligt.”
Wong beskriver det som att hans kropp uppförde sig som vanligt men hans hjärta och hjärna var fyllda av de minnen som han haft tillsammans med vänner och familj. Sista veckan i Hongkong var oförglömlig. Han berättar om ett särskilt starkt minne.
”Två dagar innan jag flydde så gick jag på en vandring. Det var inget jag planerade, det bara blev så. Jag bara satt där och tittade ut över staden med några av mina vänner vid sidan om mig.”
Kanske är det för att han beskriver sig själv som en introvert person som han lyckas formulera sina känslor så väl. Han försökte ändra den politiska verkligheten. Gör det honom till modig eller naiv? Han skrattar.
”Redan 2014 under paraplyrevolutionen insåg jag att vi behöver slåss för vad som helst inom systemets ramar då kommunisterna fortfarande styrde Kina och Hongkong. Givetvis är det en rimlig fråga att undra varför vi ens tyckte att det var lönt att ställa upp i valet. Men vi var övertygade om att vi kunde höja medvetandet och skapa en plattform för att sprida vår ideologi och att nå människor och få mandat direkt från folket.”
Wong har dock inga illusioner om möjligheten att stöpa om Hongkong i grunden, även om Hong Kong Indigenous ställer ett kompromisslöst krav på självständighet.
”Vi vet att även om vi har tio lagstiftare i parlamentet så kommer det inte förändra något på grund av hur systemet är. Däremot skulle vi kunna ta resurser från de andra och använda dem för att utveckla vår rörelse.”
Det visade sig dock snabbt att bara den blotta möjligheten till valframgång var tillräcklig för att provocera Peking.
”Eftersom Hongkongs regering och Kina är medvetna om våra intentioner såg de helt enkelt till att förbjuda oss från att ställa upp i valet.”
Ray Wong menar att konfrontationen mellan Hongkongs liberala arv och fastlandets förtryck var oundviklig. Att den blossat upp halvvägs till utgången av de 50 övergångsåren handlar om olika samverkande faktorer.
Den 1 juli 2003, mitt i en böljande Hongkong- sommar, försökte människor komma in i Victoria Park, Hongkongs gröna lunga motsvarande Central Park i New York. Svettigt och trångt nära varandra sprang folk ut på vägarna där de väntade i timmar. En halv miljon människor, en tiondel av befolkningen, hade kommit för att protestera mot en anti-subversion-lag som de fruktade skulle göra deras stad mer lik Kina. Allmänt kallad artikel 23. Det skulle därmed bli förbjudet med förräderi, krav på självständighet, uppror och subversion mot den kinesiska regeringen samt förbud mot stöld av statshemligheter. Det var den största protesten sedan överlämnandet 1997 och en chock för både regeringen och dess medborgare. Hongkongs opolitiska medelklass, lärare, advokater, affärsmän, journalister, strömmade från Victoria Park till regeringssätet vid Tamar site i Admiralty och ropade: ”Vi marscherar för frihet” och ”Makt till folket! ”. Demonstranterna höll upp skyltar där det stod: ”Nej till artikel 23”. Senare kom bilder av den dåvarande verkställande direktören, Tung Chee-hwa, med en paj i ansiktet, att hittas bland de demonstrerande.
”Kinas kommunistiska parti har alltid haft intentionen att fullt ut assimilera Hongkong. Samtidigt är det som nu händer ingen överraskning. Redan 2003 föreslog Hongkongs regering införandet av en nationell säkerhetslag. Då tog en halv miljon människor i Hongkong till gatorna för att visa sitt motstånd”, påminner Wong.
Han knuffar lätt bak sin stol och rotar under bordet där han hittar flaggan i en låda. Sakta viker han upp den blå flaggan med texten: ”Liberate Hong Kong, revolution of our times”. Det står skrivet på både kantonesiska och engelska.
”Det är rättvist att beskriva det som ett historiskt ögonblick, ett uppvaknande av Hongkongs civila samhälle. Men det var också ett ögonblick där Kinas kommunistiska parti ändrade sin taktik för att assimileringen skulle ske mer subtilt.”
Ett verktyg för att öka greppet om Hongkong var att öppna plånboken.
”Ett exempel på detta är hur de övertog ägandet av bokaffärer”, berättar Wong.
I mitten av 2018 avslöjades att China Liaison Office i Hongkong ägde företaget som kontrollerade Sino United Publishing (SUP), som i sin tur kontrollerade fler än hälften av stadens bokhandlar.
”Detta påverkar vilka böcker vi köper och läser.” För att inte nämna vilka tankar som hongkongare tar del av.
Innan var det otänkbart för honom att vara en aktivist. Wong är ensambarn. Föräldrarna skilde sig när han var 10 år gammal och han växte upp hos sin mamma.
”I början var min mamma starkt emot mitt deltagande i rörelsen. Mina föräldrar är båda flyktingar från Kina. Politik är enligt deras förståelse något otäckt och farligt. Jag försökte att förklara att detta är vad jag måste göra. Men du vet, kinesiska föräldrar har en inbyggd hierarki att man som barn borde lyssna på dem. Vår relation var dålig när jag började engagera mig i rörelsen. Men allt ändrades efter Fishball Revolution 2016. Min mamma blev hotad av polis i Hongkong. De kinesiska agenterna försökte muta henne för att tysta mig. Hon svarade: ’jag vill inte ha något, jag vill bara ha ett lugnt liv med min son’.”
Hans hållning blir rakare och rösten kallare. ”Så de började hota min mamma med att om hennes son fortsätter med det han gör, kommer han att försvinna. Min mamma blev riktigt rädd, hon var som sagt uppvuxen i Kina så hon var väl medveten om vad hot från kinesiska staten kan komma att innebära i verkligheten. Efter det att jag hade hamnat i fängelse och kom ut mot borgen så hade jag ett samtal med henne och hon hade ändrat sig totalt. Och även om hon som mamma fortfarande var orolig och försökte få mig att göra mer säkra aktiviteter så stöttade hon det jag gjorde.”
Ray Wong lägger snabbt till: “Hon är den viktigaste människan i mitt liv.” Just därför funderade Wong så länge innan han bestämde sig för att bli aktivist. Han ville inte utsätta sin mamma för fara. I dag är hon kvar i Hongkong och det märks att han tycker att det är jobbigt.
Det är endast hongkongare som kan föra kampen mot Kina. Det betyder inte att hjälp och stöd från omvärlden är obetydligt. Wong svarar snabbt när han får frågan om den fria världen gör tillräckligt för att stötta demokratikampen i Hongkong.
”Nej! Ett av de avgörande syftena med att EU skulle bildas var för att försvara mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Jag hade önskat att EU skulle värdera de områdena högre än sina ekonomiska intressen.”
Simona Mohamsson
