Idag är det hundra år sedan det kinesiska kommunistpartiet bildades och händelsen kommer att firas runt om i Kina. Under de sju decennier som Sverige haft diplomatiska relationer med Kina har vi varit naiva och fega i bemötandet av de brott mot mänskliga rättigheter som utförs av landets kommunistiska parti. Det skriver Simona Mohamsson, författare till boken ”Hongkong RIP”.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
Den första juli brukade vara en dag då hundratusentals Hongkongbor normalt beger sig ut till gatorna för att manifestera mot Kinas förtryck. I år är det strikt förbjudet att visa sitt missnöje mot den kommunistiska diktaturen. Den som vågar bryta mot förbudet kommer att mötas av polisens gummikulor och riskerar att hamna i livstids fängelse. Peking har förvandlat Hongkong till ett enormt fängelse. Polisens arbete syftar inte längre till att upprätthålla lag, ordning och trygghet för Hongkongs medborgare, utan istället används den som ett politiskt redskap, en del av förtryckarmaskineriet Xi Ping har skapat.
I stället är det kommunistpartiet i Kina som ägnar dagen åt fest och firande. President Xi Ping kommer att stå i Peking, klädd i en Mao-kostym och säga att ingen styrka kan stoppa Kinas fortsatta framfart. I Hongkong finns det allt färre som inte håller med.
Under de sju decennier som Sverige haft diplomatiska relationer med Kina har vi varit naiva och fega i bemötandet av de brott mot mänskliga rättigheter som utförs av landets kommunistiska parti. Kina är inte ett land som alla andra. Regimen försöker fortfarande mörka massakern på Himmelska fridens torg där ett stort antal demonstranter dödades; tusentals muslimer hålls i omskolningsläger och de har kidnappat samt fängslat den göteborgska Hongkongbon Gui Minhai.
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik ska vara offensiv i kampen för demokrati. Den tidigare regeringens ovärdiga tystnad om situationen i Hongkong är oförsvarbar. En ny regering, oavsett vilken, bör agera annorlunda. Att stå upp mot diktaturen kommer förmodligen att leda till frostiga relationer med Kina, men det är ett litet pris att betala för demokratins framtid. Historien har visat att det sällan leder till någonting gott att blunda för den värsta sortens tyranni till förmån för sina egna ekonomiska intressen.
Den svenska regeringen behöver agera och den nya regeringen behöver göra det som den gamla inte orkade göra. Det politiska läget i Hongkong är en sådan möjlighet. Den får inte slösas bort. Aktivisterna i Hongkong måste veta att vi ser och stödjer dem i deras kamp.
Under regeringsbildningen hoppas jag att fler frågar Stefan Löfven och Ulf Kristersson vem av dem som vågar stå upp mot diktaturen Kina. År 2021 måste Folkrepubliken Kina ses för vad den egentligen är: Vår tids största hot mot det öppna och demokratiska samhället. Vilken statsministerkandidat känner sig mest manad att ta striden mot världens största diktatur? Det är svaret vi bör kräva innan vi väljer statsminister för en av världens ledande demokratier.
Simona Mohamsson
Författare till boken ”Hongkong RIP”
