Machismon är stark i Latinamerika. Men motståndet är också starkt och levande. Förra året röstade argentinska parlamentet för fri abort. Och Chile är på väg att vakna upp. Även männen har hittat nya roller. Det syns tydligt i musiken, skriver Marcus Nilsson i denna krönika.
I Chile är fortfarande abort, i stort sett, förbjudet. Siffrorna för femicidios är höga, även om de är lägre än i grannländerna. Uttrycket “el machismo mata” (machismon dödar) kan dyker upp på lyktstolpar och affischer över hela Santiago. Motståndet har framförallt bestått av kvinnogrupper, men en ny manlighet har börjat ta fart. Och det går snabbt.
Här finns en styrka, en urkraft, som är ganska ovanlig. Chile är ett land som håller på att vakna. I ett land som präglats av diktaturens år, jordbävningar och vulkaner ser vi en ny generation som inte viker undan för förändring.
I en tidigare artikel skriver jag om kaxiga tjejer. Nu är det dags för några moderna män, som inte följer den klassiska machorollen. De senaste åren har en ny generation manliga artister dykt upp, mitt bland sina kvinnliga kollegor, men utan att ta över rummet och dominera. Till och med i en machodominerad genre som reggaeton, eller trap som är en version som är vanlig i Chile, är tonen annorlunda hos artister som Gianluca.
Gepe, Daniel Muñoz, är en av de stora chilenska artisterna det senaste decenniet. Han är från San Miguel i södra Santiago. Hans kvarter är klassisk musikmark sedan 80-talets Los Prisioneros och Jorge Gonzalez solokarriär.
Gepe är en förebild och mentor för många av dagens unga artister. Hans musik är vacker och ganska lågmäld, men inte melankolisk. Den är rytmisk med inspiration från tropicalia, cumbia och Anderna. Andra gånger från akustisk electronica typ Pet Shop Boys. Det är inte särskilt navelskådande, inte självömkande. Inte heller om andra män som har det svårt eller är missförstådda.
Han är inte särskilt arg men ändå politisk. Han berättar om hur det är och hur det kan bli bättre. Gepe sjunger om sitt kvarter, vardagshändelser och om människor som berör honom. Det kan handla om att öppna fönstret för att vädra ut. Eller om situationen för migranter. Väldigt politiskt.
Som i låten Joane, om en kvinna som kommit från Haiti till Chile.
Oiga usted, qué pensará de esto
No es cosa de hacerse el que no quiere ver
Sola no se mueve la cosa
För ett tag sedan släppte Gepe sin åttonde platta. Snyggt och föredömligt med tio låtar som inte är särskilt långa. Inget utbredande, och onödigt utrymme. Bara oerhört jäkla bra.
Diego Lorenzini kommer från Talca, några timmar söder om Santiago. Han har rest runt en del i Europa tillsammans med norske artisten och vännen Erlend Oye. Känner ni till Oyes och Kings of Conveniences musik kan ni ana lite hur Lorenzini låter. Det är akustiskt, svängigt och skönt. Låtarna kan handla om k-pop eller att inte gå ut och shoppa, inte idag heller.
Alex Anwandter har, precis som Gepe, hyllats i internationell press. Hans album Amiga utsågs av tidningen Rolling Stone till Latin Album of the Year. Med en elektronisk och dansant pop ger han utrymme för dem som inte brukar synas och ta plats i sina kvarter, klasser och familjer. Han flyttar ungdomar, framför allt LGBTQ, från utanför till mitt i centrum. Fredagkvällarnas nya soundtrack blev hans hit Siempre es viernes en mi corazon och han har varit en av de artister som tydligast uttalat sitt stöd för manifestationerna under slutet av 2019.
Kollektivet Moral Distraida har jag skrivit om tidigare. De är underbara. Två bröder med familjer från Kuba, ett gäng rytmiska vänner och influenser från bland annat Joe Vasconcelos. De gör oerhört glad musik. Musik som är krävande. Den är lätt att ta till sig och dansa till. Men den gör upp med manligheten. Moral Distraida visar en manlighet som älskar den latinamerikanska kvinnan för vem hon är. Stark, skör och modig. Det är en total motbild mot all den musik som i grund och botten är en kärleksförklaring till mannen med sina brister och muskler.
Marcus Nilsson
Språkcoach och Santiagobo. Bloggar om musik på 30 minutos Santiago.
|
Uppläsning av artikel
|
