Guineamasken på väg att utrotas

Den fruktade guineamasken är på väg att utrotas. Trots pandemin har hälsoarbetet gått framåt i bland annat Etiopien och under 2020 rapporterades bara 27 fall av den fruktade tropiska sjukdomen bland människor.

En av mest obehagliga tropiska sjukdomarna är guineamasken som sprids till människor via infekterade, mycket små kräftor som lever i sötvatten. Väl inne i kroppen växer maskarna och kan bli upp till 80 centimeter långa, samtidigt som de börjar söka sig upp genom kroppen för att ta sig ut genom huden. Det ända sättet att bli av med dem är att rulla upp masken på en tändsticka, försiktigt, centimeter för centimeter, något som tar flera veckor och som är väldigt smärtsamt för den drabbade.

Men nu är denna fruktade sjukdom på väg att utrotas. För 33 år sedan drabbade Guineamasken 3,5 miljoner människor, men under 202 rapporterades endast 27 mänskliga fall, de flesta i Etiopien och Tchad, enligt Carter Center, den organisation som startades av USAs tidigare president Jimmy Carter och som leder den internationella kampanjen för att utrota sjukdomen. Lyckas insatsen så blir detta den andra sjukdomen efter smittkoppor som utrotas i världen.

Okello Aballa Ognum behöver regelbundet gå djupt in i djungeln i sydvästra Etiopiens Gambella-region för att behandla de vattendammar där parasiten finns. Noggrant mäter han vattenvolymen för att avgöra hur mycket bekämpningsmedel som behövs mot de små kräftdjur som bär guineamaskens larver. Om larverna sväljs av människor kan de växa sig upp till en meter långa innan de dyker upp genom huden, vilket i värsta fall leder till allvarlig skador och amputation för den person som bär på masken. Att döda dessa djur är bara en del av Okellos jobb – han för också vidare kunskap till människorna i byarna om farorna med att dricka ofiltrerat dammvatten.

– Vi förklarar att vi behandlar dammarna, men det betyder inte alla kräftdjur är döda och att de därmed kan dricka vattnet igen, berättar Okello Aballa Ognum.

Den idag 96-årige före detta amerikanska presidenten Jimmy Carter är den som genom sin stiftelse varit drivande i arbetet med att utrota sjukholmen och han har sagt att han hoppas kunna leva tillräckligt länge för att se det sista fallet med guineamasken. Lyckas arbetet så blir detta den andra sjukdomen efter smittkoppor som utrotas i mänsklighetens historia. Utrotning av guineamasken är ett av de mål som Världshälsoorganisationen WHO satte upp i januari när organisationen offentliggjorde sin färdplan för att ta itu med tjugo – som det kallas – försummade tropiska sjukdomar (Neglected Tropical Diseases, NTD) före 2030. 

Tillsammans drabbar dessa botbara eller förebyggbara sjukdomar mer än 1,7 miljarder människor i några av världens fattigaste länder, vilket ofta leder till att människor blir handikappade för livet och gör det omöjligt för dem att försörja sig. 

Framstegen i bekämpandet av Guineamasken lyckades, trots att folkhälsosystemenen i flera länder påverkats negativt under pandemin när sjukvårdspersonal inte längre kunde resa ut på landsbygden, vilket gjorde att arbetet mot andra tropiska sjukdomar stannade av.

Adam Weiss, chef för Carter Centers program för utrotning av guineamasken, menar att arbetet att öka kunskapen i lokalsamhället varit nyckeln för den lyckade bekämpningen av sjukdomen som det inte finns något vaccin eller någon behandling för.

– Programmet skulle inte vara möjligt att genomföra om inte människor lokalt kände ägande, engagemang och var de som tog ledningen för arbetet. Vi ser också att på de platser där arbetet varit som mest framgångsrikt är de där det finns engagerade lokala ledare och drivande volontärer, konstaterar han.

I den etiopiska Gambella-regionen, där elva fall rapporterades 2020, har dussintals medlemmar i samhället som Okello mobiliserats för att behandla dammar, tillhandahålla dricksvatten och öka medvetenheten om farorna med att dricka förorenat vatten.

Sjukdomen drabbar framför allt fattiga landsbygdssamhällen som saknar tillgång till rent vatten och kampanjens projektledare arbetare tillsammans med byledare och volontärer genom att gå från hus till hus och att leta efter misstänkta fall och distribuera filter för vattenrening.

– Vi måste komma ihåg att denna parasit är enorm livskraftig. Den har hittat ett sätt att överleva hos människor som lever i extremt avlägsna platser, fortsätter Adam Weiss.

Ett stort hinder för framsteg under det senaste decenniet har varit djurinfektioner. I Tchad gick det tio år utan rapporterade fall av guineamask innan sjukdomen plötsligt återkom hos människor 2010, sannolikt orsakat av hundar som ätit rå fisk och sedan infekterat vattenkällor. Volontärer som utbildats under det nationella utrotningsprogrammet uppmuntrar därför människor att gräva ned fiskrester, medan kontantbelöning ges till dem som rapporterar infekterade djur och håller dem borta från vattenkällor.

I Etiopien upptäcktes maskarna i babianer 2013, enligt Kassahun Demissie, samordnare för det etiopiska utrotningsprogramet.
– Detta gör det svårt att utrota sjukdomen, eftersom vi inte vet hur den sprids bland vilda djur, konstaterar han.

Owar Ojulu Aballa som är fältsamordnare för Carter Center i Gambella-regionen, lyfter fram ett annat problem: att extremt fattiga bybor medvetet infekterar sig för att få den kompensation på motsvarande ca 3 000 kronor som ges i ersättning till de drabbade, ett belopp som utgör en betydande summa för många av världens absolut fattigaste.

Nu försöker lokala grupper av fältarbetare och volontärer försäkra sig om att samhället vidtar de försiktighetsåtgärder som krävs, från att använda filter till att anlita ”dammvakter” och att tillhandahålla dunkar med rent vatten.

De kan också räkna med stöd från bybor som själva utbildar andra, däribland tvåbarnspappan Obang Odol Okello i Gog-distriktet, som smittades i april 2020 och som led av den enormt plågsamma smärtan, ända till dess att masken långsamt kunde rullas upp på en pinne.

Obang Odol Okello kunde knappt gå och kunde inte odla majs och sorgum, eller hindra vilda babianer från att äta grödorna under sjukdomstiden. Det hela var en fruktansvärt smärtsam upplevelse som nu gjort honom till en aktiv volontär i programmet:

– Jag tar mig alltid tid att visa andra vad som hände med mig förra året, säger Obang som mot en mindre ersättning går från hus till hus och utbildar människor.
– Om bara alla hade tillgång till rent vatten så skulle sjukdomen kunna utrotas omedelbart, fortsätter han.

Adam Weiss på Carter Center’s Weiss är också övertygad om att sjukdomen snart är utrotad:
– Men vi måste också vara medvetna om att det krävs mer forskning och ökade investeringar i de avlägsna samhällen där de fattigaste bor för att vi ska nå hela vägen fram.

Emeline Wuilbercq
Thomson Reuters Foundation
Bearbetning: David Isaksson