KRÖNIKA. Min vän munken Fader Aho har dömts för terrorism eller rättare sagt för medlemskap i en terroriststämplad organisation. Straffet är två års och en månads fängelse. Varför dömdes han? För att ha gett bröd och vatten till personer som besökt hans kloster i sydöstra i Turkiet.
Det skriver Nuri Kino, undersökande journalist och grundare av människorättsorganisationen ADFA i denna krönika om det som just nu händer i Turkiet.
Detta är en krönika. De åsikter som förs fram är skribentens egna.
Så dömdes han. För terrorism. På riktigt. Till 25 månaders fängelse. Han ska sitta med terrorister, mördare och andra grova brottslingar. Sedan finns oskyldigt dömda där, precis som han. Anledningen till straffet är att han givit klosterbesökare bröd och vatten. När han greps i början av 2020 erkände han direkt. Förhörsledaren frågade om det stämde att han givit mat till för honom okända personer. Han svarade givetvis att så var fallet. Domstolen i sydöstra Turkiet, den del av landet som tidigare till majoriteten beboddes av assyrier/syrianer, armenier och yezidier, anser att det är förräderi mot staten. De personer som förhörsledaren frågade om var nämligen medlemmar i det av den turkiska staten terrorstämplade PKK (Kurdiska befrielsepartiet).
När jag berättade för min vän Stina här hemma i Sverige om domen var hennes spontana reaktion ”han kommer att göra nytta där, det kanske är bra, det kanske var meningen”. Det tog en stund innan jag förstod vad hon menade, att Fader Aho säkert kommer att bedriva själavård bland fängslade.
Min vän Fader Aho (Sefer) Bileçen. Den lille ödmjuke unge mannen som lämnade sitt glamourösa liv i Istanbul för att tjäna där han behövdes bäst. Han var vuxen och hade ett helt liv bakom sig. Han var trött på allt annat, på den ständiga jakten på pengar, bekräftelse och uppmärksamhet. Han kände sig kallad till ett mer själsligt och andligt liv. Han började studera klassisk och modern arameiska, det som i Sverige också kallas syriska eller assyriska/syrianska. ”Om man behärskar skriftspråket så finns en guldgruva av hundratals år, till och med tusentals år gamla texter fyllda med filosofi, teologi men även psykologi”. På en lunch i Beirut under våren 2014 frågade jag vad han ville med det, med sitt nya liv. Han svarade, utan att röra en min: ”att få tjäna där man tjänar minst”. Han var i Libanon för att precis som jag delta i valet av en ny patriark till en av världens äldsta kyrkor, den syrisk-ortodoxa. Den kyrka vi båda är födda i och tillhör, där man fortfarande ber på Jesu modersmål, Fader Ahos och mitt modersmål med. Sedan kom ISIS folkmord på kristna i Syrien och Irak och jag blev upptagen av det och hann aldrig hålla mitt löfte till honom, att besöka hans kloster. För han hade nämligen sökt och funnit. Han åkte upp i bergen, till den plats som få andra vågade sig, där det i decennier pågått ett krig mellan det kurdiska PKK och den turkiska armén. Många avrådde honom, men han ansåg sig vara kallad. Han skulle öppna det hundratals gamla klostret igen, bygga och förnya det. Många varnade honom, att han skulle fastna i korselden mellan de stridande parterna. Men det var inget han ansåg rörde honom, kriget alltså. Nu blev han dess offer. Om han inte skulle ge mat till PKK-medlemmarna så skulle de kanske kunna tolka det som att han stod på regeringens sida … och tvärtom.
Innan folkmordet 1915 beboddes området Turabdin (Guds tjänares berg) till majoriteten av kristna. Det var ett av världens kloster- och kyrktätaste områden. Jag är född där, i staden Midyat. Vi är ättlingar till de få överlevare som vägrade lämna. Men förtryck och förföljelse samt våra föräldrars drömmar om att vi en dag skulle få möjligheten att utbilda oss och kanske till och med bli likvärdiga medborgare med majoritetsbefolkningen i något land någonstans drev oss på flykt. I dag bor det en spillra på 3000 assyrier/syrianer kvar där, i sydöstra Turkiet, i Mesopotamien som varit deras hemland i tusentals år. För varje gång vi tror att vi här i diasporan kan andas ut, att det nu blivit bättre, lugnare och tryggare för de som blivit kvar så kommer nya dråpslag.
Domen mot Fader Aho är ett av dessa dråpslag. Nu står vår förhoppning till EU, den amerikanska regeringen, FN, Amnesty och andra, att han blir friad, den lille ödmjuke, intellektuella mannen som vill alla väl. Som självklart ger bröd och vatten till behövande.
Nuri Kino
Prisbelönt undersökande journalist, författare och grundare av organisationen A Demand for Action.
|
Uppläsning av artikel
|
