Tobaksindustrin hävdar att de tar ansvar för folkhälsa och mänskliga rättigheter genom olika policyer och koder, men effekten av dessa överskattas och betyder ingenting utan grundläggande systemförändringar. Så länge tobaksbönder luras in i kontraktsslaveri och får samma låga ersättning för tobaken kommer fattigdomen och barnarbetet inom tobaksproduktionen att fortgå. Det skriver Helen Stjerna, generalsekreterare A Non Smoking Generation i en slutreplik i debatten om tobaksindustrin och hållbarhetsfrågan.
Tobaksindustrin fortsätter att skylta med policyer, ILO-konventioner och krav på underleverantörer som enligt dem säkerställer att tobaksbönder har schyssta arbetsvillkor och att inget barnarbete förekommer i deras leverantörskedja. Återkommande rapporter avslöjar dock att teori inte omvandlas i praktik. Industrin är fortsatt ovillig att förändra de grundläggande system och strukturer som idag upprätthåller fattigdom och barnarbete på tobaksfälten. Trots mångmiljardföretagens påståenden om att hantera problemen visar en undersökning från 2018 av The Guardian att barnarbetet fortfarande är utbrett på tre kontinenter, och dessutom ökar i många låginkomstländer. Så sent som i december förra året stämdes två av världens största tobaksföretag för att utnyttja människor som lever i fattigdom, och deras barn, på tobaksodlingar i Malawi.
Stora tobaksföretag skyltar också med CSR-program som kan innehålla projekt för att övervaka barnarbete, sponsra ideella organisationer, bygga brunnar eller skolor. Sådana initiativ ger bra PR och kan få kortsiktiga effekter på ”tekniska” problem men adresserar sällan den primära orsaken till böndernas utsatthet och barnarbetet, vilket är böndernas låga inkomster och det låga priset som företagen betalar för tobaksbladen. För att eliminera barnarbetet och säkerställa barns rätt till utbildning krävs mer än tillgång till skolor. Det krävs insatser som förbättrar familjernas ekonomiska situation så att de har råd att ha sina barn i skolan istället för på tobaksfälten. Men det är ingen slump att företagen undviker just dessa problem eftersom billig, och i barnens fall ofta gratis, arbetskraft är en förutsättning för att kunna upprätthålla och öka deras vinster.
En WHO-rapport från 2017 beskriver hur tobaksodling på lång sikt upprätthåller böndernas fattigdom. Tobak är en gröda som kräver mycket arbetskraft, men de tuffa och långa arbetsdagarna ger ingen hög avkastning för odlarna själva. Företagen lurar in bönder i orättvisa avtal som leder till skuldsättning och kontraktsslaveri. När bönderna ska sälja sin tobak går företagen ofta ihop i karteller för att kunna pressa ner priserna. Genom system där tobaken bedöms och sorteras utifrån olika kvaliteter kan företagen stärka sin maktposition ytterligare. De senaste åren har priserna för råtobak dessutom minskat, vilket innebär att bönderna är fast i en situation där de får minimal avkastning per arbetad timme och begränsad möjlighet att förhandla. Allt detta leder till att tobaksodlande familjer fastnar i fattigdom som upprätthålls över generationer, och i motsats till tobaksindustrins påståenden ökar barnarbetet i Afrika och Asien i takt med att tobaksodlingen ökar.
Med anledning av de grova människorättskränkningar som pågår inom tobaksindustrins leverantörskedja blir det tydligt varför företagen lägger så mycket kraft på att framhäva hållbarhetsfrågan ur ett konsumentperspektiv. Industrin försöker framställa de nya tobaksprodukterna som ett viktigt bidrag till ett mer hälsosamt och hållbart samhälle. Vad gäller de nya produkternas skadlighet kan det vara så att de är ”bättre” för konsumentens hälsa jämfört med cigaretter, men ur ett hållbarhetsperspektiv är de lika skadliga. Alla etablerade tobaks- och nikotinprodukter, även de som marknadsförs som ”tobaksfria”, framställs av tobak och bidrar till samma hållbarhetsproblem.
Marknadsledande tobaksföretag hävdar att det inte skulle göra någon skillnad om de slutade tillverka och sälja cigaretter? Om de menar allvar med att vilja bidra till en rökfri värld, och genuint tror på deras nya tobaksprodukter, vore det mest logiska att gå i bräschen för industrin och leda vägen för andra företag. Istället argumenterar de för att en sådan drastisk åtgärd snarare skulle göra mer skada, eftersom rökarna då bara skulle köpa sina cigaretter från andra och mer oseriösa bolag. Detta är enbart ytterligare en vilseledande strategi för att avsäga ansvar från företag som enskilda aktörer, vilket rättfärdigar deras fortsatta försäljning och upprätthåller den ohållbara verksamheten inom industrin som helhet.
Representanter från tobaksindustrin menar också att företag, myndigheter och ideella organisationer måste samverka för att vi ska kunna fasa ut cigaretterna och uppnå en rökfri värld eller ”ett rökfritt Sverige”. Detta är ännu ett exempel på hur industrin försöker förbättra sitt rykte och skaffa inflytande i arenor där beslut och aktiviteter har potential att begränsa deras verksamhet. En av få policyer och internationella konventioner som tobaksindustrin inte skyltar med är WHO:s tobakskonvention, som de trotsar på i princip alla punkter. Tobakskonventionens artikel 5.3 uppmanar tydligt alla medlemsländer att exkludera tobaksindustrins inflytande över folkhälsopolitiken. Detta är lika relevant i frågor om miljö, hållbarhet och mänskliga rättigheter, eftersom tobaksindustrin är ett av vår tids största hot mot dem alla.
Helen Stjerna
generalsekreterare A Non Smoking Generation
