I reportageboken Till varje pris följer Anna Roxvall och Johan Persson människor i deras dröm om att ta sig till Europa. De besöker några av världens mest utsatta länder, de pratar med politiker, fixare, gränspoliser – och med de som riskerar allt för ett bättre liv.
Läs ett utdrag ur boken som du kan beställa här.
Läs en intervju med författarna här.
Niger: Utan lidande, ingen lycka
LASTBILEN RÖR SIG SOM ett leddjur över sanden, med ett femtiotal personer tronande på säckar av mjöl och ris. Vid en kätting som spärrar av vägen stannar den. Passagerarna klättrar mödosamt ner från det skyhöga flaket.
– Papier! vrålar en polisman på franska.
Jag och Johan befinner oss i Agadez i centrala Niger, den 600 år gamla världsarvsstaden som brukar kallas »porten till Sahara«. Rakt norrut ligger Algeriet, i nordost Libyen, däremellan hundratals mil av sand. För den som ska bege sig ut på den flera dygn långa resan till Libyen är detta den sista riktiga staden. Kedjan som spärrar av vägen, och gränspolisens stråhydda intill, är den enda fysiska barriären – på andra sidan polisens checkpoint börjar öknen, en enda stor rödmarkerad zon på utrikesdepartementens kartor.
En pickup med ett tjugotal män tätt packade på flaket bromsar in i ett moln av damm. De har kilat fast tjocka träpinnar mot karossen att hålla sig i och har klätt sig så gott de kan inför färden: turbaner, rånarluvor, solglasögon och fingervantar som ska hålla sanden borta från kroppens veck. De växlar mellan uppsluppenhet och sammanbitet lugn inför det som väntar.
– Vi är på väg till Libyen för att jobba, förklarar en av dem medan han hoppar ned från flaket.
– Är det inte ganska mycket problem där borta just nu? undrar jag.
Mannen och hans reskamrater ler överseende åt frågan.
– Det är alltid problem i Libyen, men det finns jobb att göra för den som är bra med händerna. Det gör det inte här.
Det är februari, torrperiod och en sandblästrad hetta är på väg att lägga sitt lock över landet. Varken människor eller fordon klarar att resa om dagen, så bilarna måste invänta skymningen innan de ger sig av. De kommer att köra hela natten, i hopp om att nå oasen Dirkou i nordost före soluppgången. En av killarna, som ofattbart nog har lyckats komma över ett par skidglasögon, lutar sig fram mot mig.
– Om du kan ge mig ett jobb här stiger jag av direkt. Det är en farlig resa, men den måste göras.
DET ÄR PÅ FLERA sätt logiskt för oss att börja här. I världens fattigaste land, huvudsakligen bestående av öken, döpt efter Nigerfloden som flyter i form av en månskärva genom Västafrika. Här dör vart tolfte barn före fem års ålder, knappt en tredjedel av befolkningen kan läsa eller skriva och nästan hälften lever på under två dollar om dagen. Få européer skulle kunna peka ut landet på en karta, dess storlek till trots.
Men det kan våra politiker. Faktum är att Niger var det första afrikanska landet söder om Sahara som EU:s utrikeschef Federica Mogherini besökte efter att ha tillträtt sitt uppdrag 2015. Landet har på bara några år seglat upp som en av de största mottagarna per capita av EU-bistånd i världen – över en miljard euro utlovades för åren 2017 – 2020. I EU-dokumenten beskrivs Niger som en »nyckelpartner« för unionen eftersom det är ett transitland – den traditionella karavanleden för västafrikaner på väg till Algeriet och Libyen.
Här dör vart tolfte barn före fem års ålder, knappt en tredjedel av befolkningen kan läsa eller skriva och nästan hälften lever på under två dollar om dagen
Så har det varit i århundraden. När oljan upptäcktes i framför allt Libyen uppstod möjligheten för hundratusentals afrikaner att utföra enkelt arbete för löner långt mycket högre än i hemländerna. Men när diktatorn Muammar Gaddafi föll 2011 och Libyen kastades in i ett blodigt inbördeskrig förändrades spelplanen. Med den libyska statens och gränsbevakningens kollaps låg vägen öppen hela vägen till Medelhavet, och trafiken av människor norrut formligen exploderade. Agadez, med sin strategiska placering precis på randen till Sahara, kom snart att förvandlas till Afrikas största migrationshubb.
Trafiken skedde helt öppet och lagligt. Bussbolagen körde flera turer varje dag mellan Nigers huvudstad Niamey och Agadez. Härbärgen, hotell, resebyråer, växlingskontor och restauranger slog upp dörrarna i rasande takt. Konvojerna norrut avgick varje måndag, eskorterade av militär. Under den så kallade flyktingkrisens rekordår beräknas över 300 000 migranter och flyktingar ha varit på väg norrut genom landet, de flesta med siktet inställt på Libyen, och en inte oansenlig andel därefter Europa. 2017 uppskattades att tre fjärdedelar av alla migranter som anlände till Italien hade rest via Niger.
LUFTEN I 26-ÅRIGE Ali Muhammeds vardagsrum är stillastående och tung av rök. Längs med väggarna sitter eller halvligger hans vänner, spottar skal från solrosfrön och scrollar på mobilerna. Ali är en typisk Agadez-kille. Han gjorde sina obligatoriska år i grundskolan, inte mycket mer, hankade sig därefter fram på småjobb, mest som chaufför. Han är tuareg, ett nomadfolk som traditionellt levt i ökenområdena i Niger, Mali, Algeriet, Libyen och Burkina Faso. I Agadez är tuaregerna i majoritet. Med åren har kamelerna på många håll ersatts av pickuper, men relationen till öknen lever fortfarande stark, och när migranttrafiken genom Niger började ta fart, var det framför allt tuaregerna och den mindre nomadgruppen Tubu som tog hand om körningarna. 2015 gav sig också Ali in i transportbranschen. Till en början körde han åt någon annan, men snart hade han tjänat tillräckligt för att lägga handpenning på en egen bil: en tomatröd Toyota Hilux.
– Jag körde flera gånger per månad, jag brukade ta mellan 24 och 27 personer på flaket, det var folk från Ghana, Elfenbenskusten, Burkina Faso… jag körde dem upp till gränsen mot Libyen, därifrån hämtades de av andra, berättar han.
Varje migrant betalade omkring 100 000 CFA för resan, ungefär 1 500 kronor. När alla omkostnader såsom bränsle och mutor till olika offentliganställda var betalda, brukade Ali fortfarande ha tjänat över 12 000 kronor. En fantasilön i ett fattigt land som Niger.
– Vi levde gott, säger han. Ingen i Agadez var arbetslös 2015, alla jobbade med migranttrafiken på ett eller annat sätt: taxiförarna, polisen, bussbolagen.
– det funkade, för alla tjänade pengar på det.
Sommaren 2016 hade Ali precis gjort sista avbetalningen på bilen, när en ny lag som kriminaliserade transport av migranter började tillämpas. Enligt Ali hade det hela inte föregåtts av några informationskampanjer och han förstod inte vad lagen gick ut på. Framför allt trodde han inte att den var så mycket att bry sig om – det är sällan lagar får något större genomslag utanför huvudstaden. Men i praktiken blev det belagt med hårda straff att transportera alla utom nigeriska medborgare norr om Agadez.
– Vi åkte härifrån på kvällen med konvojen, jag hade 24 personer på flaket, berättar Ali. Vi betalade vid checkpointen och polisen släppte förbi oss som vanligt, vi var sju bilar som körde tillsammans. Men de hann inte mer än åtta mil förrän de greps av armén. Soldaterna förklarade för honom och de andra chaufförerna att deras bilar skulle konfiskeras.
– Vi försökte förhandla med dem, som vi alltid gör, men den här gången gick det inte, minns Ali.
Istället fördes han och hans vänner till en armébas i närheten, därefter överlämnades de till polisen. De förstod det inte då, men skulle snart bli varse att de utgjorde ett exempel. De kommande månaderna greps hundratals organisatörer, chaufförer och ägare av härbärgen. Bilar beslagtogs och soldater patrullerade de traditionella farlederna genom öknen.
Ali träffade en åklagare som förklarade att den röda Toyotan nu tillhörde staten, att Ali skulle böta motsvarande 3 000 kronor och sitta fyra månader i fängelse. Nu titulerades han inte längre chaufför, utan människosmugglare.
Ali slår handen för ansiktet, skakar misstroget på huvudet:
– Vi blev kriminella över en natt.
Vännerna i rummet, som tidigare varit ointresserade av vårt samtal, vaknar till och instämmer högljutt. Flera av dem har också suttit fängslade. Men det är inte fängelsevistelsen i sig som gör Ali mest upprörd, utan tanken på hans bil.
– De bara tog den! Det går rykten om att regeringen tänker sälja våra bilar, men jag lovar, om de gör det kommer vi att ta tillbaka dem med våld. Ingen annan ska köra min bil! Det hotet har redan hängt i luften en gång. 2016, när massgripandena pågick som bäst, gick det rykten om att rasande tubu-chaufförer planerade att storma polisstationen där de beslagtagna bilarna stod parkerade. I en region där det kan anses berättigat att slå ihjäl någon som stulit ens kamel tog myndigheterna hotet på allvar, agerade snabbt och flyttade fordonen till stadens armébas.
Vi knaprar solrosfrön en stund under tystnad. Radion spelar distad tuaregrock.
– Har du funderat på att börja köra igen? undrar jag.
– Nej, jag vill inte i fängelse igen. Det finns några som kör i hemlighet, men de är betydligt färre nu än förr. Dessutom är migranterna färre, de har inga pengar längre.
– Så om jag förstår dig rätt så skulle man ändå kunna säga att migrationslagen fungerar? frågar Johan.
Ali ler snett.
– Den fungerar, men inte för oss. Det är som att de vill slå sönder vår ekonomi helt.
Han funderar lite.
– Du vet, när Gaddafi levde, så spelade han ett spel med Europa: om han fick pengar av Europa så stängde han gränserna, och om han hade problem med Europa öppnade han porten.
Ali drar ett djupt bloss på cigaretten.
– Nu är Gaddafi död och vi skulle kunna köra hur mycket folk vi vill till Libyen. Men då stiftar EU en lag här i stället för att stoppa människor från att överbefolka Europa.
RENT FORMELLT ÄR ALIS beskrivning naturligtvis inte korrekt. Nigers migrationslag stiftades inte av EU, utan röstades enhälligt igenom i landets parlament den 11 maj 2015. Men Agadezborna är övertygade om att det hela hade föregåtts av samtal och påtryckningar från EU. Bara två dagar efter att lagen röstats igenom meddelade EU-kommissionen att EUCAP Sahel, en styrka som bekämpat terrorism i Niger sedan 2012, nu skulle få sitt uppdrag utökat till att också stötta Nigers säkerhetsstyrkor i att »bekämpa illegal migration«. Under en presskonferens deklarerade EU:s utrikeschef Federica Mogherini att man hade kommit överens om att »utöka närvaron i Niger,« eftersom »90% av migranterna från Västafrika« reser därigenom. EUCAP Sahel Nigers budget närapå dubblades. Under hösten som följde lanserade EU:s nödfond för Afrika – pengar som skulle användas till att »motverka den illegala migrationens grundorsaker«. Niger var ett av de första länderna att få pengar ur fonden, och ett par månader senare befann sig chaufförer som Ali Muhammed i fängelse. Ingen gjorde någon hemlighet av hur han hade hamnat där. »Direkt EU-stöd har varit avgörande för att allt detta ska bli verklighet«, slog EU-kommissionen fast i sin egen rapport det året, där man skröt om att 102 misstänkta smugglare fängslats, 95 fordon beslagtagits och 9 poliser gripits för migrationsrelaterad korruption på bara ett par månader. Statistik från FN:s migrationsorgan IOM åberopades, där det konstaterades att antalet personer som försökte korsa öknen norrut från Niger hade minskat från 70 000 i maj 2016, till 1 500 i november samma år.
Agadez är en uråldrig mötesplats för karavanhandeln i området. Guld, salt och människor har köpts och sålts här i århundraden. Fram till 2007 kom också tusentals rika turister hit varje år för att beskåda staden, lyssna på ökenblues och åka på svindyra guidade turer genom Sahara. Självaste Angelina Jolie har frekventerat Agadez. Ett tuareguppror och växande militant islamism i spåren av Libyens sammanbrott satte stopp för det. Hela norra Niger hamnade på europeiska och amerikanska utrikesdepartements listor över områden som avråds för resor och Agadez förvandlades till en blind fläck på kartan.
Jag vrider lite på mig, bort från lerstaden, och blickar söderut. Där ligger flygplatsen, bakom den en splitter ny amerikansk drönarbas. Därifrån ska terrorister över hela Sahelområdet snart kunna bombas. Med sin placering som granne med kaosets Libyen, Boko Haram i Nigeria och al-Qaidagrupperingar i Mali och Burkina Faso har Niger skickligt, och till viss del rättfärdigt, lyckats utmåla sig som en ö av stabilitet i kaoset. Förutom amerikaner låter man fransmän, tyskar och italienare jaga terrorister från nigeriskt territorium, i utbyte mot generösa anslag. Och när migrationen i samband med Europas flyktingkris hamnade överst på dagordningen, var Nigers regering snabb att kapitalisera också på den. Efter att den nya migrationslagen införts tog det inte lång tid förrän kraven på pengar kom: »Niger behöver en miljard euro för att motarbeta den illegala migrationen«, förklarade utrikesministern Ibrahim Yacoubou under en presskonferens 2016, flankerad av de tyska och franska utrikesministrarna Jean-Marc Ayrault och Frank-Walter Steinmeier. De båda ministrarna hyllade »energin som Niger har uppbådat för att bekämpa terrorism och migration«.
Knappt hälften av Nigers invånare har tillgång till rent dricksvatten och varje år dör nästan 10 000 barn till följd av diarré. Det går inte att låta bli att undra vart alla de där miljonerna tar vägen.
NOURIATHOU MOUSSA, 41, står med sina systrar och rör i grytorna som puttrar på elden i köksskjulet på gården bakom huset. Couscous och mjöl kokas till deg i en av kastrullerna, i en annan puttrar tomatsås med okra. Vid middagstid ska hon packa ned alltihop i termosar och bege sig till sitt lilla stånd utanför stadens bussterminal och sälja mat till resenärerna.
– Det har jag gjort i 19 år nu, säger hon. Varje dag ser ungefär likadan ut: jag stiger upp på morgonen, städar huset, sedan beger jag mig till marknaden och köper grönsakerna som jag ska tillaga till kvällen.
När migranttrafiken stod på sin topp anlände tio bussar från Niamey varje dag, fullastade med människor. Agadez upplevde en sällan skådad ekonomisk boom. Det uppskattas att uppemot 6 000 personer av stadens dryga 110 000 invånare arbetade direkt med migranttrafiken, som chaufförer, fixare och ägare av härbärgen – eller ghetton, som de kallas här. Indirekt uppskattas över hälften av alla hushåll i Agadez ha fått sin försörjning därigenom, till exempel genom att sälja mat och bensin till migranterna, som Nouriathous familj gör.
– Jag kunde koka 15 kilo ris och flera liter sås. Jag gick ner till busstationen vid klockan 18 och efter en timme fick jag gå hem och laga mer. Men sedan migrationslagen infördes har allt avstannat. Numera kokar hon aldrig mer än tre kilo ris och sitter kvar vid ståndet till långt in på natten. Det går nätt och jämnt ihop.
– Om det fortsätter så här, har du någon plan B? frågar jag.
Hon ler lite generat.
– Det här är ju det enda liv jag känner till, vi får bara be för att det ska bli bättre.
Anna Roxvall och Johan Persson
NIGER – MARS 2019
