Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer har som det ser ut en majoritet för att införa förbud mot deltagande i rasistisk organisation. Jag vill dock mana till stor försiktighet när det gäller organisationsförbud, eftersom alla förbud riskerar att slå mot andra organisationer, den dag den politiska makten förändras.
Det skriver Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna.
Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer har tydligen en majoritet för att införa förbud mot deltagande i rasistisk organisation. Tre partier är negativa till förbud: Liberalerna, V och SD. Det är logiskt, i förlängningen är det ju SD och V som kommer bli måltavlorna för förbudskraven, samtidigt som liberaler alltid varit dem som värderat yttrandefrihet högst.
Det ska sägas att det är skillnad att förbjuda deltagande i något, jämfört med att förbjuda en organisation. Detta inlägg handlar främst om det senare, vilket också diskuteras i kommittén.
Jag vill mana till rätt stor försiktighet när det gäller organisationsförbud.
Låt säga att förbud införs mot NMR. Sedan kommer kraven på att stänga ner Samnytt, och i nästa steg SD. Eller så får Sverige en regering med högerpopulistiska inslag som börjar tänja konceptet till att också omfatta vänstergrupper, utreda kopplingar mellan SAC och AFA och kräver förbud mot anarkister, och i nästa steg mot djurrättare och även mot Ung vänster som ju vill införa kommunism.
Mitt enkla råd är: Don’t go there.
Eller så misslyckas rättsväsendet att fälla t ex NMR i domstol. Då har ju gruppen friats, och kan därmed i ännu högre grad hävda sina rättigheter. Därtill kommer det bli ett helsickes jobb för polisen att bedöma vad som är en organisation eller löst nätverk, vilka som verkligen är med, hantera grupper som ständigt byter namn, frontorganisationer, fria grupper knutna till sajter, forum, förlag etc. Att fokusera på just ORGANISATION snarare än BROTTSLIGA HANDLINGAR riskerar leda in rättsväsendet i en djungel av definitioner som en hyggligt skicklig försvarsadvokat rätt kvickt skjuter sönder.
Man bör också titta på hur frågan har hanterats historiskt i Sverige. I slutet av 1920-talet restes krav på att förbjuda kommunisterna i Sverige. Det var främst militären som drev på för detta. SKP (dagens Vänsterpartiet) var då en del av Komintern, blint lojalt med Stalin och eftersträvade revolution i Sverige. Därtill försökte de infiltrera försvaret. I Finland var kommunistpartiet förbjudet sedan inbördeskriget, men det förbudet upphävdes senare.
Men när militärledningen drev på för att förklara SKP illegalt och skala upp övervakningen generellt så stod den polisiära sidan emot. Polischefen skrev till regeringen att att det krävs regler som gör att övervakningsorganen inte utvecklas till ”en rysk ochrana” (Ochrana var namnet på säkerhetspolisen i tsarryssland). Polischefen menade att kontrollen snarare skulle försvåras än underlättas om SKP förbjöds, eftersom partiet då skulle drivas under jorden.
Socialdemokraterna och liberaler var i grunden negativa till ett förbud av SKP. Men när fascismen och nazismen växte i början av 1930-talet så kom frågan i ett annat ljus. Då handlade det om extremister både på yttersta vänster- och högerflanken. Per Albin Hansson lät därför tillsätta den parlamentariska ”Sandströmska kommittén” 1935 för att studera frågan närmare.
Kommittén kom med sitt förslag året därpå och föreslog bland annat att regeringen skulle ges fullmakt att kunna förbjuda ytterlighetspartier. Detta ansåg Högern vara för mjäkigt medan Socialdemokraterna tyckte att det för tufft. Något partiförbud blev inte verklighet.
Men hotet om ett partiförbud hängde över SKP under hela Andra världskriget. Partiet var förberett på att närsomhelst kunna gå under jorden. Den som vill läsa mer om det kan läsa till exempel Jonas Sjöstedts bok ”Masthugget Madrid Moskva” där han intervjuar personer från SKP i Göteborg som beskriver detta, eller Wilhelm Agrells bok ”Stora sabotageligan” som kom ut för två år sedan.
Frågan om partiförbud både utreddes och behandlades under dessa minst sagt turbulenta år. Men något förbud infördes aldrig. Inte ens då, under Andra världskriget. Däremot genomfördes en rad andra restriktioner. Övervakningen växte markant under krigsåren, särskilt censuren och telefonavlyssningen. Säkerhetstjänsten centraliserades och Allmänna säkerhetstjänsten (dagens Säpo) bildades strax för krigsutbrottet. Tidningar belades med distributionsförbud under kriget. Det infördes uniformsförbud för att få bort uniformer från gatubilden när kommunister och fascister rök ihop i kravaller i början av 1930-talet. I början av Andra världskriget gjorde polisen en landsomfattande razzia mot över 1000 SKP-kommunister i Sverige, samtidigt på samma dag och samma tid. Kort sagt gjordes en hel del, både motiverat och omotiverat.
Men det infördes inte något organisationsförbud. Inget parti förklarades illegalt. Jag har svårt att se att situationen idag när det gäller ytterlighetsrörelser är värre än vad den var på 1930- och 1940-talen.
Jag kan se behovet av en tydligare hållning från statsmaktens sida gentemot NMR. Kanske kommer vi att få ett förbud mot organisationen. Kanske bör de förklaras som en våldsgrupp eller terrorgrupp och stoppas den vägen. Det är inte givet att de ska ges tillstånd att demonstrera var och när de vill, det är en polisiär bedömning om det finns risk för lagöverträdelser, upplopp med mera.
Men vad jag vill säga i detta inlägg är att frågan om organisationsförbud inte på något sätt är ny i Sverige, och att det kan finnas skäl att behandla frågan med en del försiktighet. Det öppna demokratiska samhället har rättsverktyg till sitt förfogande för att hantera sina fiender. Det sker i fri debatt, och om så krävs också av polis, underrättelsetjänst och domstolar. Men att börja förbjuda organisationer kommer innebära att det börjar resas krav på att förbjuda också organisation A, parti B, stiftelse C, samfund D und so weiter.
Fredrik Malm
Riksdagsledamot för Liberalerna, Författare till boken Naftasyndikat.
Texten har tidigare publicerats på Fred Malms Facebooksida
