DEBATT. Sverige har haft ett utbyte med Kenya i mer än femtio år och många kenyaner har mycket goda kunskaper om Sverige. Men istället för att använda erfarenheten till att föra en dialog om det som verkligen påverkar ungas framtid driver vi ett antal ”mjuka frågor” som av många uppfattas som etnocentriska, missionerande och långt ifrån människors vardag. Det skriver Anders Östman, bosatt i Nairobi och under många år verksam på Sida och inom det svenska biståndet i Afrika.
”Snälla sluta!” Så kommenterar på Facebook en afrikansk röst svenska ambassadens i Nairobi inlägg med orden ”Equality rule of law human rights political parties participation sustainability free media feminism democracy”. Bilden användes som omslagfoto för ambassaden i december 2020 och ligger när detta skrivs fortfarande kvar.
Andra hade några one-liners som “very true” och “we need more”. Ambassaden har även startat en videoserie med minisamtal, Between Two Flags, där olika ämnen av det kenyansk-svenska samarbetet och utbytet tas upp.
Utgångspunkten är svenska intressen, framförallt affärsintressen och de numera officiella svenska käpphästarna om demokrati, mänskliga rättigheter, könsroller, jämlikhet, feminism, rättsstaten och pressfrihet. De är inte främmande eller ovanliga frågor i Kenya, men på de sätt de presenteras lyckas de knappast engagera en publik här. De upplevs säkert också av många som viktiga, men saknar ofta verklig förankring, giltighet för den verklighet de flesta kenyaner lever under. För dem handlar livet om existentiell överlevnad.
I flera internationella studier och rapporter berättas att demokratin är på tillbakagång i världen. Det märks i Kenya. Många jag känner har slutat engagera sig i politiken eller slutat kommentera utvecklingen. Medias rapportering handlar mest om personliga uppgörelser inom den politiska eliten, som frågan om demokratin tycks ha reducerats till. Vem ska ta över vid nästa val? Vilka grupper har gynnats, vilka har inte? Någon sammanhållen ideologi, utvecklingsväg eller politiskt program för landet är svårt att urskilja.
En utbredd apati, trötthet, cynism men även bitterhet kännetecknar samtalsklimatet och synen på demokratin. I Uganda deltog runt femtio procent av väljarkåren i det nyligen avslutade presidentvalet och det lär inte bli fler i Kenyas val nästa år.
När president Moi förlorade makten 2002 till Kibaki och Uhuru Kenyatta valdes 2013 var stämningen på topp – särskilt 2002 – och stora förhoppningar närdes om framtiden, även om demokratins möjligheter och förbättringar av det mänskliga rättighetsläget efter år av auktoritärt styre. Den optimismen har slaknat betydligt. Kenya är fortfarande ett relativt öppet samhälle med på ytan högre välstånd än under Mois tid. Samtidigt är Kenya på sjätte plats i Afrikas när det gäller andelen invånare som lever under extrem fattigdom, eller runt trettio procent av befolkningen (World Poverty Clock 2018). Den kenyanska överklassen lever i en välmåga som är flera gånger högre än den ”vanlige kenyanen”, eller svensken för den delen. Korruptionen har inte minskat, snarare blivit mer raffinerad och utbredd. Kenyas arbetslöshet uppges i dagarna vara tre gånger högre än den i Uganda och Tanzania. Att skapa fler arbetstillfällen för de unga blir en allt större utmaning för varje dag som går. En bomb som tickar!
Sverige har haft utvecklingssamarbete, bistånd, nära officiella, affärsmässiga och personliga kontakter, relationer och utbyte i mer än femtio år med Kenya. Många kenyaner har mycket goda kunskaper och intresse för vad Sverige står för och kan erbjuda, även om intresset minskat under senare år. Kina är bara en förklaring. Kunde vi inte använda den kunskapen och erfarenheten till att i högre grad föra dialogen i vid mening och om de frågor som verkligen påverkar utvecklingen och de ungas framtid? De ”mjuka frågor” som Sverige vill driva uppfattas ofta som välmenande, inte så sällan som självtillräckliga, etnocentriska, missionerande och långt ifrån vad de flesta ser kan förändra tillvaron. Ängsligheten att biståndet inte går till de som det är avsett för och risk för minskat stöd i Sverige har medverkat till ett fragmenterat bistånd och ett urvattnat samarbete. Stödet till demokrati och mänskliga rättigheter i Kenya har mest blivit en födkrok för de som är engagerade, om jag får vara cynisk. I takt med den allmänna utvecklingen i världen, med nya hot, populism och auktoritära ledare märker jag att det finns ett tydligare ifrågasättande av våra värderingar och uppfattningar. Det finns en ökad självsäkerhet, inte alltid sympatisk, men som pekar på att vi (västlänningar) måste finna andra vägar att kritisera och ”missionera”. Frågan är inte om de mjuka frågorna är viktiga, utan hur vi för fram dem så att de får genklang i samhället.
Har diskussionen om fattigdomen, utvecklingen och ojämlikheten i Kenya försvunnit från dagordningen i diskussionen? Vart tog diskussionen om utvecklingssamarbetet Sverige vill driva i Kenya vägen? Stannade den i Stockholm?
Please, step up!
Anders Östman
Mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia.
