Debatt: Bistånd får inte bli redskap för maktpartier


Lena Ingelstam Generalsekreterare för Diakonia. Foto: Diakonia.

DEBATT. Biståndet får inte bli ett redskap för det statsbärande partiet för att användas som ett medel för att behålla makten. I allt bistånd, och särskilt i länder som Tanzania just nu, behöver vi noggranna samtal om de politiska riskerna, och systematiskt lyfta in demokrati och mänskliga rättigheter. Här är det lokala civilsamhället en nyckelaktör. Det skriver Lena Ingelstam, generalsekreterare för Diakonia.

Nu har jag läst rapporteringen om svenskt bistånd i Tanzania, och denna debatt är oerhört viktig. Jag tror att vi behöver en mer kvalificerad diskussion som tar in hur svårt och komplext bistånd kan vara i vissa situationer. I synnerhet nu. Tanzania är ett exempel av flera på länder där utvecklingen är mycket svår, och det politiska och demokratiska utrymmet minskar för varje dag. Jag arbetade själv i landet 2005 till 2008 med demokrati och mänskliga rättigheter, och har återvänt till landet flera gånger. Nu senast våren 2019 tillsammans med en grupp företrädare för olika civilsamhällesorganisationer i Sverige. Ett av de viktigaste medskicken från civilsamhället och andra icke-statliga aktörer var: ”När det demokratiska utrymmet minskar och autokratiska regimer tar allt mer utrymme behövs biståndet mer än någonsin. Lämna oss inte!”

Det handlar inte om, utan hur. Först måste vi återkomma till det grundläggande syftet med biståndet; att lyfta människor som lever i fattigdom. I Tanzania uppskattas över 30 procent av barnen vara hämmade i tillväxt på grund av undernäring. 

Och det är ju just nu ganska oomtvistat att ett cash-program rätt utformat verkligen kan åstadkomma förändring på det området. Satsningen i Tanzania handlar om direktstöd till kvinnor med målet att skapa mer drägliga levnadsvillkor för kvinnor och barn, som generellt sett drabbas hårdast av fattigdom. Det är överlag särskilt viktigt att biståndet når dessa grupper. 

Den viktiga frågan är hur stödet kan utformas så att det inte blir ett redskap för det statsbärande partiet för att användas som ett medel för att behålla makten. I allt bistånd, och särskilt i länder som Tanzania just nu, behöver vi noggranna samtal om de politiska riskerna, och vi behöver systematiskt lyfta in demokrati och mänskliga rättigheter. Här är förstås det lokala civilsamhället en nyckelaktör, liksom andra icke-statliga aktörer, såsom akademin, media, parlament med flera. Här tror jag att biståndets olika aktörer i Sverige, både UD, Sida och civila samhället, behöver bli bättre och mer systematiska.

I odemokratiska auktoritära länder måste självklart huvudprincipen vara att bistånd inte ska gå till staten om det kan bidra till övergrepp av olika karaktär. Där ska biståndet i stället gå till de organisationer och rörelser som verkar för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Budgetstöd är en mycket bra biståndsform, men det är inte rimligt i denna typ av länder. Däremot kan det finnas humanitära skäl till bistånd via statliga organ om det handlar om att lindra humanitära kriser eller extrem fattigdom när andra kanaler inte är tillgängliga. 

Men det kan också finnas andra skäl till bistånd till offentliga organ. I Guatemala har bistånd till exempel finansierat offentliga organ som framgångsrikt har bekämpat korruption och landets åklagarmyndighet har fått bistånd för att stärka rättsstaten. I Zimbabwe har oppositionen uppmuntrat stöd till valkommission, parlament och olika revisionsmyndigheter. I Kambodja innebar stöd till kommunreformer att det demokratiska utrymmet ökade och det välkomnades även av den politiska oppositionen innan den förbjöds 2018. Dessa exempel visar på vikten av att ta hänsyn till den lokala kontexten och lokala bedömningar. 

Frågan om hur biståndet kan bidra till kvinnors rättigheter och jämställdhet är komplex, och nära sammankopplad med kampen för demokrati. De som kämpar för jämställdhet, inte minst vad gäller HBTQI-frågor och kvinnors politiska deltagande, drabbas ofta särskilt hårt när regimer stryper det demokratiska utrymmet så som sker i Tanzania. Om bistånd ska gå till statliga aktörer krävs en gedigen jämställdhetsanalys som utgår från lokala feministiska rörelsers analyser och krav.

Biståndet måste kunna ge stöd till människor som lever i yttersta fattigdom, motiverat av humanitära skäl. Men biståndet måste även – och kanske främst – bidra till strukturella förändringar. Det handlar om mänskliga rättigheter – inklusive politiska och demokratiska rättigheter. Det här behöver vi tala mer om.

Lena Ingelstam
Generalsekreterare för Diakonia

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.