Läs ett utdrag ur boken ”Svartskalle” av America Zavala


Svartskalle, en svensk historia. Del av omslaget.

Svartskalle en svensk historia av America Vera-Zavala har upprört vissa: ”Så rasistiskt kan väl Sverige ändå inte vara?” har en del menat. Vad tycker du? Här publicerar vi ett utdrag ur boken som du kan beställa till exempel här. Läs också intervjun med America Vera-Zavala.

Vi delar minnen

En av de saker vi delar är att minnas avgörande ögonblick i livet som vi aldrig har upplevt. Som Al Nakba 1948 i Palestina, militärkuppen i Chile den 11 september 1973, eller stränderna i Mogadishu i Somalia på 1980-talet. Vi har växt upp i familjer där dessa ögonblick är avgörande, är levande, är vändpunkter. Vi är födda efteråt och kan därför inte minnas, men vi gör det ändå. Vi delar upplevelsen av att ha två olika versioner av våra föräldrar, fast de är samma. En förälder som var något i hemlandet och en förälder som blir något annat här. Johannes Anyurus pappa som vi lär känna i En storm kom från paradiset, var först pilot och sedan något annat. Johannes lärde bara känna något annat. Den person vars liv delvis gick förlorat i en exilhistoria.                  

Beroende på vilken kontinent vi kommer ifrån, vilket land vi föds i och hur gamla vi och våra föräldrar är, minns vi förstås helt olika saker. Men vi delar känslan av att minnas saker vi aldrig upplevt som det viktigaste i vårt liv. Vi delar känslan av att minnas våra närmastes storhetstid i en annan tid, en tid före oss. Jag minns 11 september 1973 i Santiago de Chile trots att jag är född 1976 i Bukarest, Rumänien. Hela mitt liv har jag mints saker jag aldrig har upplevt. Jag har minnen från militärkupper jag aldrig genomlevt, från tortyr jag aldrig genomgått, från försvunna personer jag aldrig har träffat. Så är det att tillhöra barngenerationen till militärkuppernas Latinamerika. Vi minns också sånger och sångare, filmer och skådespelare, böcker och författare som vi egentligen inte har i vår omgivning. Som tillhör den vandrande generationen. De som med rätta kan kallas invandrare. Vi som aldrig vandrat någonstans känner oss främmande både inför att kallas invandrare och inför att försöka känna oss hemmastadda med sånger och danser som inte är våra men som ändå tillhör ett Vi.

När jag var liten tänkte jag ofta på Victor Jaras händer. Att de högg av dem så att han aldrig mer skulle kunna sjunga och spela gitarr ens i himmelen. Som vuxen tänker jag ofta på att Dagmar Hagelin var en löpare. När hon stod vid grinden till sin spansklärares hus i utkanten av Buenos Aires och såg juntans Ford Falcon och mannen med en ängels ansikte förstod hon vad som skulle hända så hon sprang, snabbt, vilket måste ha provocerat Alfredo Astiz ytterligare. Som en ynkrygg sköt han henne bakifrån. Sedan tog de henne till marinmilitärskolan och tortyrcentret ESMA, och så försvann hon. Jag bär hennes försvinnande i mitt hjärta trots att jag aldrig träffade henne. Förmodligen och förhoppningsvis dog hon samma år som hon försvann, året jag föddes. 

De som betraktade oss, de som välkomnade oss hit, de som skulle slussa oss vidare in i det svenska systemet förväntade sig vissa saker av oss och vi försökte leva upp till det. Folkdans är en sådan sysselsättning som de av någon anledning älskar att få oss att göra. Jag vet inte varför. Jag känner sannerligen inte många svenskar – speciellt inte svenska barn – som dansar folkdans. DJ Salla, en gång i tiden medlem i legendariska The Latin Kings och numera en av Sveriges främsta musikproducenter, blev DJ just för att slippa dansa folkdans. Chilensk folkdans. Det är inget fel på det, felet ligger i de skilda förväntningarna mellan vi och dom. 

Ibland styrdes vi för mycket av vad som hände på den plats som de vuxna – både de svenska och de invandrade – envisades med att vi skulle kalla hemma. Jag känner till barn som inte tilläts känna sig hemma här i Sverige, som levde i familjer som ständigt var på väg ”hem”, till andra platser i andra länder. Det fick oftast motsatt verkan. Barnen blev osäkra på var hemma egentligen var och vad det innebar och så skapades ett psykologiskt ingenmansland. Exilen enade vissa familjer och slet isär andra. Vissa av barnen blev politiskt aktiva medan andra hatade manifestationer, palestinasjalar och empanadas. Andra ville assimileras, bara prata svenska, försökte bringa reda i alla svenska traditioner och tillämpa alla, även dem som förmodligen ingen svensk i modern tid fått för sig att syssla med. I denna förvirring över hur vi bäst kunde integreras och snabbast bli svenskar på riktigt levde vi barn, och kände så mycket skuld och skam över så mycket att orden inte räcker till. 

Minnen av tortyr och övergrepp gick i arv i generationer och barnen tvingades in i en värld som de inte valt. Vi växte upp bland det som var vackert och det som var fult, men vi pratade sällan om det fula för att inte visa oss osolidariska. I ett panelsamtal på Instituto Cervantes i Stockholm om Chile i modern tid, berättade en svensk skådespelare med rötter i Chile att han blivit misshandlad av sin styvfar som liten. Våldet var styvfaderns sätt att hantera självupplevda minnen av tortyr. En chilensk kvinna i publiken reagerade med förakt. Hon undrade hur vi som fötts i exil och alltid haft det bättre än dem som var kvar kunde smutskasta vår föräldrageneration? Jag såg hennes ilska och angrepp som ett uppträdande över exilens negativa effekter på människan.

En gång kom jag helt av mig i en debatt med en av Sveriges främsta liberala profiler. Hen sa att även om militärkuppen i Chile var fel, skulle man inte glömma att Allende bröt mot grundlagen. Och jag, som sällan kommer av mig, stannade upp som i chock för att lyssna till denna neokoloniala korrigeringsdröm. Chile hade gjort fel, därför skulle felet rättas till. Jag kom av mig, för det är sällan som Västs dubbla måttstockar, dubbelmoral och hyckleri visar upp sig så tydligt. Militärkuppen ägde rum på grund av att Allende bröt mot grundlagen. Och jag ler. Tänker att den som ger sig in i leken får leken tåla, och jag är här, och för det mesta måste jag hålla god min om Sveriges och Europas fina demokrati, mänskliga rättigheter och civilisation. Men mitt minne är det inget fel på.

Vi delar minnen av ert våld. Vi delar uppfattningen om att Väst, alltså Europa och USA, varit extremt våldsamma i sin koloniala maktutövning och att de sedan fortsatt med denna våldsamma praxis i postkolonial tid. När Irak invaderas i demokratins namn, när en oskyldig svart man skjuts till döds i Londons tunnelbana i antiterrorismens namn. När påstådd misogyni ska utbildas bort hos nyanlända med hjälp av kontrakt och test, samtidigt som helsvenska kunder står i kö till bordeller i Sverige fyllda med offer för människohandel då protesterar Vi för våra minnen ställer sig i vägen. Och när vi börjar artikulera dessa minnen och hävda att minnena i själva verket är en historisk politisk verklighet blir det problem. För då har vi slutat vara de som nyss kommit hit för att lära sig att allt gott finns i Sverige/Europa och att allt ont finns i andra länder eller har importerats hit.

Skillnaden är att vi inte betraktar svenskar i grupp och gör dem kollektivt ansvariga för att stödja USA-kupper eller Frankrikes tortyr. Vi tror inte att svenskarna är bärare av diktatur och övergrepp. Men vi vill gärna formulera något om det system som Sverige är inlemmat i. Men då är vi otacksamma, eller identitetspolitisk vänster, eller Sverige-hatare. 

Det är det som är så lustigt. Vi som så ofta blir anklagade för att generalisera, har mötts av deras generaliserande under ett helt liv. Generaliserandet blir bara värre och grövre och går hand i hand med rasismen.

America Vera-Zavala

Läs en intervju med America Vera-Zavala här

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.