DEBATT. Över 400 000 personer i den indiska teindustrin har den senaste månaden gått ut i strejk för högre löner. Idag tjänar en plantagearbetare cirka 18 kronor per dag och många är slavar under tidigare generationers skulder. Nu behöver vi tedrickare lägga in en rättvisans växel och höja rösten, skriver Parul Sharma.
Asha har tillsammans med sin make Ranjit arbetat på ett av delstaten Assams tredje största plantage i hela sitt liv. Hon började arbeta som 9-åring tillsammans med sina föräldrar som då inte hade en anställning, utan arbetade för fem rupees vardera varje dag, samtidigt som de sov under bar himmel för att hålla sig nära plantagen. Ashas pappa skar sig svårt i foten och dog på grund av en blodförgiftning då de inte hade råd med vård. Asha minns hur hennes mamma flera gånger bad arbetschefen om hjälp med pengar till vård som han nekade till och uppmanade hennes pappa att försöka hålla såret rent, eller ta ett lån som familjen visste skulle ta hela livet att betala av. (Ur en av Parul Sharma intervjuer med plantagearbetare år 2014).
Det finns de som fortfarande betalar av sina far och morföräldrars småskulder efter 30 år. Det är också en bransch där man ser att skuldslaveri ökar, det vill säga att en person gått till ägaren och bett om en liten summa pengar i lån för ett basbehov som exempelvis vård, mat eller skolavgift för sina barn.
Över 400 000 personer har den senaste månaden gått ut i strejk för högre löner i Indien. Strejker är inte ovanligt inom teindustrin, det som är ovanligt denna gång är att så många plantagearbetare arbetar för de största te-företagen eller i deras leverantörskedja. Idag tjänar en plantagearbetare cirka 18 kronor per dag. Och de kräver nu en lön som kan matcha minimilönen för andra jordbrukare som befinner sig på ca 40 kronor per dag. 2018 gick den indiska regeringen med på att höja lönerna för arbetare på teplantagen, men har totalt misslyckats med att implementera beslutet. Det här är individer som är extremt underbetalda och där man ofta ser hela familjer som jobbar på plantagen och som i generationer fastnat i samma socioekonomiska träsk med löner som knappt förändrats de senaste 15 åren. Även om det under de senaste femton åren utvecklats kooperativ i delar av de indiska te-producerande delstaterna, så är de fackligt anslutna en väldigt liten grupp i jämförelse med de som inte är det.
De två giganterna Kina och Indien svarar för drygt hälften av världsproduktionen av te. I Kina produceras mestadels grönt te, medan Indien producerar mest svart te, där delstaten Assam svarar för mer än hälften av Indiens te-produktion. Som konsument kan du ta kontakt med te-företagen och fråga vad de gör för att förbättra arbetarnas levnads och arbetsvillkor. Konsumtionstrycket är i princip obefintligt gällande just te, för kaffeplantagens arbetsförhållanden finns en högre kunskap bland svenska konsumenter. Det finns också fairtrade-te, men ju fler intressenter som skriver och frågar de stora företagen desto bättre. Över tre miljon indier arbetar idag på teplantage och mörkertalet är stort. Undersökningar visar att det rör sig om dubbelt så många arbetare i den informella ekonomin som lever under outhärdliga förhållanden likt Ashas föräldrar. Den indiska regeringen har ett ansvar att satsa på att se över minimilönerna och det växande nutida slaveriet. Men importörerna av te har också ett enormt ansvar. Leverantörskedjan måste kontrolleras, det finns knappt någon transparens. Importörerna har inte gjort mycket för att förbättra arbetarnas situation. Nu behöver vi tedrickare lägga in en rättvisans växel och höja rösten.
Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på Sydasienregionen
