Den belarusiske dramatikern och regissören Andrej Kurejtjyks pjäs ”Sista droppen. Belarus(sia)” träffar som ett knytnävsslag. Det är precis så brutalt som verkligheten i Belarus. Samtidigt finns det en humor – och en optimism.
Fotbollshuliganen med den knäckta näsan, hemmafrun som mot sin vilja blivit presidentkandidat, läraren som i varje val lojalt ställt upp för regimen och räknat rösterna så att allt blir ”rätt”, OMON-krigaren som plötsligt inser vem den unga kvinnan han är på väg att våldta faktisk är, presidentens son. Och så presidenten själv. Mannen som tror att han med sitt agerande och sitt långvariga styre faktiskt är den som räddar Belarus. Pjäsen som skildrar den första månaden av den belarusiska revolutionen har på rekordtid översatts till en mängd språk och läses nu på sjuttio platser i sju länder, berättade Andrej Kurejtjyk när jag intervjuade honom för några dagar sedan.
Nu var det Sveriges tur. Inför en corona-anpassad publik och med direksändning över Dramatens hemsida fick pjäsen sin svenska premiär i form av en läsning: sju skådepelaren på scenen, ingen scenografi, men en starkt förtätad stämning där skådespelarnas röster och repliker vävdes samman till en gemensam berättelse: det kallas ibland polyfont berättande, något som också förekommer i många av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj böcker.
Några brottstycken från den täta dialogen:
”Jag tror knappt det är sant det jag säger: att kämpa tills segern är vunnen”
”Om du inte sätter på internet igen så tänker jag inte bli president”
”Ni måste lära er utantill hur många röster varje kandidat ska ha”
”Hon skulle vara tärna på mitt inställda bröllop”
”Turkmenistan alltså – där skulle man vara, där fungerar alltid internet. Och de har guldtoaletter!”
”Ge oss våra barn tillbaka”
”När det gör ont precis överallt känns det som om det inte gör ont längre”
”En fight som denna sker bara en gång”
Att sätta upp pjäsen i ett Belarus där Nationalteatern tvingats under jorden, skådespelare får sparken och strejkerna blir allt mer omfattande är förstås en omöjlighet idag:
– Lukasjenka skulle nog inte uppskatta att man spelade honom eller hans son, konstaterar Andrej Kurejtjyk. lakoniskt. Och tillägger:
– Men jag tror att han lider på riktigt: en man som agerar på detta sätt i tron att han räddar landet, det är en tragedi i sig.
En oudviklig del i pjäsen är det våld som utövas av OMON-styrkorna. Har har en gräns i många fall passerats som gör det svårt att tänka sig en försoning, menar Andrej Kurejtjyk:
– En del polismän ser sig inte längre som belarusier. De har begått så många brott att de vet att det inte längre finns något utrymme för dem. De kommer att bege sig till Ryssland den dag allt förändras.
Själv tvingades Andrej Kurejtjyk tillfälligt lämna Belaurus där han också är en av medlemmarna i oppositionens samordningsråd, ett råd som inte har ambitionen att själv ta makten. Andrej Kurejtjyk tror att den närmaste tiden kommer att bli ännu hårdare:
– Lukasjenka kommer att bli extremt aggressiv nu, efter att den nya vågen med strejker inletts.
Samtidigt är han ändå hoppfull. Eller som en av raderna ur pjäsen lyder:
”I den här cellen finns det nya, det riktiga Belarus.”
David Isaksson
Här ser du ”Sista droppen. Belarus(sia)”
Svensk översättning: Mikael Nydahl Regi: Dmitri Plax Medverkande: Erik Ehn, Stina Ekblad, Lena Endre, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Hannes Meidal, Pierre Wilkner och Nina Zanjani.
