Taiwan är en av Asiens främsta och yngsta demokratier, men landet är i princip okänt i Sverige. Taiwan är också ett av de länder som – så här långt – lyckats bäst i världen med bromsa spridningen av Covid-19. Författaren och journalisten Jojje Olsson har de senaste åren bott på Taiwan. Här berättar han om landet som inte finns – men som ändå i högsta grad existerar. Texten är ett utdrag ur Jojje Olssons bok.
I januari 2020 hade jag privilegiet att på plats följa Taiwans sjunde presidentval. Med egna ögon bevittnade jag på nära håll en samlad president Tsai Ing-wen hålla segertal i vårt presstält på valnatten, efter en kampanj som präglats av varningar och påverkan från Kina. I talet uppmanade hon andra länder att se på det demokratiska Taiwan som en partner, snarare än som ett problem på grund av de hoten från diktaturen i Peking.
På senare år har kinesiska myndigheter nämligen trappat upp de militära hoten mot Taiwan, och samtidigt intensifierat sin kampanj för att frysa ut landet internationellt. De regeringar, organisationer eller företag som inte samarbetar kan vänta sig olika former av straff. Men utsattheten till trots så fortsätter den taiwanesiska demokratin att frodas. När den amerikanska tankesmedjan Freedom House år 2020 släppte sitt årliga frihetsindex återfanns Taiwan på plats 25, före Österrike och Spanien. I hela Asien – hem åt tre femtedelar av världens befolkning – är det bara den japanska befolkningen som åtnjuter bättre politiska och civila rättigheter än den taiwanesiska.
Likaledes är Taiwan det näst högst placerade asiatiska landet på Reportrar utan gränsers globala index för pressfrihet, framför flera europeiska nationer. Kina å andra sidan hittas fyra från slutet av 180 länder på detta index, bakom Syrien och Saudiarabien. Ett liknande mönster kan ses i internationella rankingar gällande allt från transparens till akademisk frihet och mänskliga rättigheter.
Tyvärr är det inte många svenskar som känner till att denna progressiva lilla ö är en av Asiens absolut mest välfungerande demokratier. Ännu färre känner den till den imponerande resan som ligger bakom. Så sent som 1987 rådde här undantagstillstånd, och det första presidentvalet hölls först 1996. Sedan dess har Taiwans politiska system och värderingar utvecklat sig i en helt motsatt riktning än dito på det kinesiska fastlandet.
Taiwan utgör nu en oas av frihet i en region som annars domineras av auktoritära regeringar. Landet skulle kunna vara en viktig samarbetspartner för att sprida demokratiska värderingar i Östasien. Men istället bistår västerländska aktörer ofta Kina med att marginalisera Taiwan, lamslagna av rädsla för Pekings reaktioner.
Endast under de senaste dryga två årtiondena har Taiwans demokrati tillåtits att blomstra. Det är en imponerande utveckling att studera, inte minst i tider när Kinas påtryckningsmetoder gör sig alltmer kännbara även på svensk mark.
Från en kolonialmakt till en annan
När andra världskriget äntligen slutade, hade Taiwan varit en japansk koloni i exakt 50 år. Vid tiden för Japans oundvikliga kapitulation var nationalistpartiet Kuomintang (KMT) som leddes av Chiang Kai-shek Kinas internationellt erkända regering. Knappt hann japanerna lämna landet innan det kinesiska inbördeskriget blossade upp igen. Och utvecklingen överraskade många. Mao Zedongs kommunister erövrade allt större delar av Kinas fastland, och snart var Taiwan ett av få områden som KMT fortfarande kontrollerade. Ön visade sig bli en livlina för nationalisterna. I maj 1949 infördes nytt undantagstillstånd på Taiwan, i syfte att förbereda en enorm evakuering dit av omkring två miljoner av Kuomintangs tjänstemän och militärer. I slutet av året blev Taipei officiellt den nya huvudstaden i Republiken Kina med KMT vid rodret. Samtidigt blev Peking huvudstad i Folkrepubliken Kina, som Mao Zedong så känt utropade från Himmelska fridens port 1 oktober samma år.
Politiskt envälde
Kuomintang gjorde alltid anspråk på att företräda det ”fria Kina”, jämfört med det ”röda Kina” som styrdes från Peking av Mao Zedongs kommunister. För att hålla uppe detta sken och kunna fortsätta representera Kina i FN, var man beroende av stöd och sympati internationellt. Man kunde därmed inte vara lika skamlöst totalitär i sin maktutövning. I alla fall inte utåt sett. När Republiken Kinas konstitution antogs i slutet av 1947, beskrevs KMT därför bara som ett parti bland andra.
Samtidigt blev Taiwans internationella status alltmer prekär. Flera länder – varav Sverige 1950 blev det första i väst, följt av bland andra Storbritannien och Frankrike – etablerade diplomatiska kontakter med regimen i Peking. Enligt den så kallade ”ett Kina-principen” innebar detta per automatik att de diplomatiska kontakterna med Taiwan avslutades. Såväl Taipei som Peking insisterade nämligen på att det bara finns ett Kina, och därför omöjliggjorde ett erkännande av den ena regeringen normala diplomatiska kontakter med den andra.
Diktatorns son
Mannen som styrde Taiwan i dessa tider av inre och yttre påtryckningar hette Chiang Ching-kuo, som till Chiang Kai-shek som avled 1975. Han var den avlidne diktatorns enda biologiska son, och tillika en lojal följeslagare still sin far sedan tidiga år. Efter flykten till Taiwan var den unge Chiang 1950-1965 chef för Kuomintangs hemliga polis, följt av försvarsminister 1965-1969. Han blev sedan vice premiärminister och slutligen premiärminister 1972-1978. Än viktigare så blev Chiang Ching-kuo efter sin fars Chiang Kai-sheks död genast KMT:s partiordförande, och valdes 1978 som president av Taiwans nationella församling. Chiang Ching-kuo utsåg sin efterträdare i god tid. Han hette Lee Teng-hui, hade handplockats som vicepresident och stod övertog därmed presidentposten direkt efter Chiangs död. Taiwan valde därefter en väg som påminde om Sydkoreas. I samband med att Lee Teng-hui 1990 valdes till president på sex år, påbörjade studenter sittprotester i centrala Taipei.
En progressiv president
Inför valet 2016 befann sig Kuomintang i något av en kris. Man hade till och med tydliga besvär att få fram en ny kandidat efter den utdömde Ma Ying-jeou. I sista stund ersattes Hung Hsiu-chu med en relativt ung och oerfaren kandidat vid namn Eric Chu. Opinionsundersökningar visade nämligen att Hungs extrema fäbless för Kina gjorde henne till en omöjlig kandidat. Det var därför föga överraskande att Tsai Ing-wen fick sin revansch och vann med 56,1 procent av rösterna, jämfört med Eric Chus 31 procent. För första gången någonsin kontrollerade Democratic Progressive Party nu även den lagstiftande församlingen samtidigt som presidentposten, då man knep 68 av de 113 platserna i parlamentet.
Förutom första kvinna, blev Tsai Ing-wen också den första taiwanesiska presidenten med aboriginsk bakgrund genom henne av hennes morföräldrar. Aboriginer är samlingsnamnet för Taiwans urbefolkning som bebodde ön innan kinesiska migranter började anlända under 1600-talet. I dag utgör olika grupper av aboriginer drygt en halv miljon människor. Tsais administration har på flera vis värnat om såväl aboriginer som andra av samhällets svaga grupper. Höjda minimilöner, allmännyttiga bostäder och förbättrade villkor för barnfamiljer tillhör hjärtefrågorna. För att finansiera detta genomfördes en rad besvärliga pensionsreformer. Sedan Kuomintangs dagar har nämligen pensionerade militärer, tjänstemän och lärare haft villkor som ger dem större inkomst än landets unga, vilket riskerat urvattna konsumtion och ekonomi. Egenintressen har gjort det svårt att ändra på detta, men under Tsais administration har frågan varit högprioriterad.
Tsai gick även till val på att legalisera samkönade äktenskap. Också på denna punkt tillhör Taiwan ett av regionens mest progressiva länder; varje år hålls Asiens största pridefestival i Taipei. Till början fick Tsais administration kritik för att vara långsam, och låta sig styras av religiösa och konservativa grupperingar. Men våren 2019, efter de viktiga lokalvalen, blev Taiwan första asiatiska land att tillåta samkönade äktenskap.
Den så kallade övergångsrättvisan drevs på ytterligare. 2017 antogs ”Transitional Justice Act” för att plocka bort auktoritära symboler från allmänna platser. Man har även börjat återta land och fastigheter som KMT tillförskansat sig under diktaturstyret, för att ge dessa tillbaka till staten. Allt detta har givetvis lett till protester från det gamla maktpartiet, som också motsatte sig att Tsai Ing-wen personligen beviljade amnesti för 126 demonstranter som åtalades i samband med stormningen av parlamentet under solrosrörelsen.
Straffad av Kina
Tsai Ing-wen drog genast på sig kritik och hot även från kinesiskt håll, genom att i sitt installationstal nämna men inte omfamna 1992 års konsensus. Peking kallade talet för ett ”felaktigt testsvar”, och hotade säga upp dialogen med Taiwan om den nya administrationen inte godkände överenskommelsen. DPP framhåller å sin sida att 1992 års konsensus ingicks av två diktaturer och inte längre har stöd hos landets befolkning. Och det har man helt rätt i. Just innan valet visade en undersökning från Taiwan Indicators Survey Research att bara 27,4 procent av taiwaneserna stödde 1992 års konsensus, samtidigt som 69 procent ansåg att formuleringen ”ett land på var sida av sundet” bör användas för att beskriva relationen med Kina.
Käbblet kring detta så kallade konsensus ledde till en rad bestraffningar från Kinas håll. Pekings hävstång hade utan tvivel ökat, då det ekonomiska beroendet av Kina ökat under Ma Ying-jeous tid vid makten. En av Pekings första åtgärder var att begränsa antalet kinesiska turister, som gått från att 2007 vara i stort sett obefintliga till att 2015 passera fyra miljoner, vilket utgjorde över 40 procent av alla besökare inom den viktiga taiwanesiska turistnäringen. Under Tsais första år vid makten minskade antalet kinesiska gruppresor till Taiwan med omkring en tredjedel, och 2019 satte Peking stopp även för individuella resande att besöka ön.
Under Ma Ying-jeou tilläts Taiwan som sagt medverka som observatör inom FN och en del andra internationella sammanhang. Våren 2017 blockerades man plötsligt på nytt från Världshälsoorganisationens årsmöte, liksom från andra FN-organ som Internationella civila luftfartsorganisationen, där man tidigare på Pekings nåder deltagit som observatör under namnet Chinese Taipei.
När Tsai Ing-wen blev president hade Taiwan fulla diplomatiska relationer med 22 länder. Alla världens nationer har att förhålla sig till den så kallade ”ett Kina-politiken”, och på grund av ekonomiska och diplomatiska intressen erkänner det stora flertalet Peking snarare än Taipei. I dag är antalet blott 16, då Kina de senaste åren med morot och piska jobbat för att skilja Taiwan från de sista allierade länderna. Exempelvis bytte Sao Tome och Principe sida 2016, efter att taiwanesiska myndigheter nekat en rak förfrågan om två miljarder dollar från landets korrupta regering. Pengar som Kina istället villigt bistod med som tack för diplomatisk lojalitet.
Tsai Ing-wen har flera gånger tydliggjort att Taiwan inte ägnar sig åt ”checkhäftes-diplomati”. Man har inte lika stora resurser som Kina, och pengarna kan användas bättre på annat håll. Att små korrupta diktaturer låter sig köpas av Kina innebär heller inga större konkreta konsekvenser för Taiwan. Ändå används frågan ständigt som slagträ mot DPP av oppositionen. Under Ma Ying-jeou existerade nämligen en tyst överenskommelse om att lämna Taiwans diplomatiska allierade ifred, så länge övrig politik tillfredsställde Kina.
Riskspridning
Kinas handlingar kom givetvis inte som någon överraskning för DPP:s nya regering. Man var väl förbered, och sjösatte redan i september 2016 en politisk doktrin vid namn New Southbund Policy. Syftet var att göra Taiwan mindre beroende av Kina genom att utöka samarbetet med arton andra länder i regionen, från Indien i nordväst till Nya Zeeland i sydost. Sydostasiatiska länder som Singapore och Vietnam var särskilt viktiga. Det utökade samarbete gällde inte bara ekonomi utan även bland annat utbildning, teknologi och turism.
Strategin handlade helt enkelt om att lägga Taiwans ägg flera korgar. Därför har exempelvis antalet turister till Taiwan slagit nya rekord, trots den drastiska minskningen kinesiska besökare. 2019 slogs nytt rekord med 11,8 miljoner turister i Taiwan, varav mindre än en fjärdedel kom från Kina. Tack vare bland annat lättade visumkrav och ökad marknadsföring stod länder som Indonesien, Filippinerna och Vietnam för den största ökningen. Samma mönster har kunnat ses i allt från handel till akademiskt utbyte. Kinas andel minskar, samtidigt som totalen ökar. På mindre än tre år med New Southbound Policy växte handeln med de arton länderna enligt officiella siffror med 22 procent. Antalet besökare växte med 58 procent, och direktinvesteringar med 60 procent.
Vid sidan av denna doktrin har Taiwan sedan 2016 utökat samarbetet med Japan och flera västdemokratier, avsaknaden av fulla diplomatiska relationer till trots. Särskilt har relationen med USA stärkts. Efter att Donald Trump valdes som president i december 2016, blev det stora rubriker när han plockade upp luren och accepterade ett gratulationsamtal från Tsai. Samtalet var anmärkningsvärt eftersom de båda ländernas ledare inte talat med varandra utan mellanhand sedan de diplomatiska förbindelserna bröts 1979.
Till skillnad från Chen Shui-bian, har Tsai också tillåtits besöka USA i samband med officiella resor till de få kvarvarande diplomatiska allierade i Central- och Sydamerika. Trump har också beviljat stora vapenaffärer med Tsai Ing-wens administration; bland annat sålde man nyligen stridsflygplan av modell F-16 till Taiwan för första gången sedan 1992.
Militära provokationer
Efter att den amerikanska kongressen 2017 möjliggjorde för amerikanska fartyg att anlöpa i taiwanesiska hamnar, dundrade en kinesisk diplomat i Washington att Kina kommer attackera Taiwan ”redan samma dag” som detta sker. Hans ord backades snart upp av både statliga medier och utrikesministeriets talespersoner. Året därpå genomförde kinesisk militär skarpa övningar bara 45 kilometer från den taiwanesiska ön Kinmen. Detta skedde i samband med att Kina höll sin största militärövning någonsin till sjöss, då landets första hangarfartyg seglade genom Sydkinesiska havet tillsammans med närmare 50 militära fartyg och 76 stridsflygplan.
Liknande militär provokationer har de senaste åren ökat i såväl antal som allvar. Våren 2019 flög två kinesiska stridsflygplan över gränsen till Taiwans luftrum i sydväst. De lämnade först efter tio minuters dödläge med de taiwanesiska plan som skickades upp för att möte dem. Händelsen ägde rum mindre än 20 mil från Taiwans fastland. Enligt landets officerare var beteendet mer aggressivt än tidigare, då kinesiska stridsflygplan i regel lämnar Taiwan luftrum omedelbart efter att de gjort en markering genom att överträda det. Det blir dock allt svårare för Taiwan att hantera situationen på egen hand. Den kinesiska försvarsbudgeten är i dag mer än 20 gånger större än den taiwanesiska, och många analytiker tror att Kina har kapacitet att genomföra en lyckad invasion av landet inom tre till fyra år.
Sedan Tsai Ing-wen blev president och övergav 1992 års konsensus, har politiskt våld återigen visat sitt fula ansikte på Taiwan. Grupperingar som kriminella gäng och före detta militärer eller tjänstemän som är missnöjda med de ovannämnda pensionsreformerna har iscensatt flera våldsamma protester, med dussintals skadade poliser och journalister som följd. I flera fall har det uppdagats hur dessa grupper fått stöd från Kinas kommunistparti. I synnerhet har en partiorganisation vid namn Centrala enhetsfronten fått betydligt större resurser under Xi Jinpings styre, och används nu för att leta potentiella motståndare till Taiwans demokratiskt valda regering att samarbeta med.
Man går även hårdare fram mot taiwanesiska aktivister. 2017 grep kinesisk polis Lee Ming-cheh, under en mellanlandning på Macao på väg till Kina. I ett fall som i mångt och mycket påminner om den svenska förläggaren Gui Minhai, dömdes Lee till fem års fängelse för försök till omstörtande verksamhet. Även i detta fall var ett av de påstådda brotten att ha fört regimkritisk litteratur till Kina. Och liksom med Gui Minhai så hävdade Kinas regim att Lee är kinesisk medborgare, samt stoppade såväl familjebesök som juridisk assistans från att nå honom.
Svidande nederlag
Som sagt så påminner taiwanesisk politik ofta om en pendel, styrd av förhållandet till Kina. Mellanårsval fungerar i sin tur ofta om en temperaturmätare för den sittande regeringen. Lokalvalen i november 2018 orsakade därför stor oro inom DPP. Partiet förlorade i 16 av landets 22 städer och distrikt. Kritiker menade att den slöa ekonomiska tillväxten berodde på försämrade relationer med Kina, vars alltmer repressiva handlingar också spred ängslan hos väljarkåren. Tsai Ing-wen avgick som partiordförande, och hennes premiärminister William Lai, som är känd för att arbeta för taiwanesisk självständighet, erbjöd sin avgång i ett försök att ta på sig ansvaret för resultatet.
Särskilt intressant var valutgången i mångmiljonstaden Kaohsiung, där DPP tidigare styrt oavbrutet i två årtionden. Utan större hopp om att vinna, ställde Kuomintang där upp med den tidigare relativt okända politikern Han Kuo-yu som kandidat till borgmästarposten. Han lovade att åter bringa välstånd till den slumrande hamnstaden, bland annat med en ekonomisk injektion genom utökat samarbete med Kina. Han Kuo-yus populistiska budskap och bombastiska stil vann honom en brakseger som skickade chockvågor genom hela Taiwans politiska landskap.
Medan Tsai Ing-wen nu fick kritik för att vara tråkig framstod Han Kuo-yu, med känslomässiga tal och högtravande drömmar, som raka motsatsen. Snart skulle de två göra upp i ett presidentval där relationen med Kina stod i större fokus än på mycket länge.
Jojje Olsson
Texten är ett utdrag ur en bok som du gratis kan ladda ned här. Vill du ha den i pappersform så kan du beställa den här för 97 kr inkl porto. Swisha till nummer 076-7956001, mottagare Ulf Mårtensson, och inkludera leveransadress i meddelandet.
