Vi är strax under femtio i publiken, fler än så får vi ju inte vara (medan det går utmärkt att vara många fler på shoppingpalats och färjor), och att det över huvud taget ens blir en konsert med Persson och det nya packet här på Kackelstugan på Öland, i dessa tider, är nästintill unikt.
Per Persson, Mr. Perssons Pack, har problem med sina knän, både när han ska upp och ned från scenen. ”Landstinget vill inte bekosta ett nytt knä. När jag föreslog titan så sa de: ’det är för dyrt för en sån som dig’!”, konstaterar han självironiskt.
Vi har levt i snart sex månader utan livemusik och vi nästan gråter av lycka denna kväll. Hur man har saknat det där brölandet, basen som får ens egen ryggrad att vibrera, ljudet som skär genom en, den där känslan av liv, av levande liv! Efter dessa sex månader är vi med om ett alldeles särskilt ögonblick.
Den där styrkan och samhörigheten som musiken bär med sig – finns också finns i det folkliga upproret mot makten som vi den här veckan följt i Libanon, i Belarus – i Zimbabwe. Jag tänker på den enorma ilskan – men också kraften – som finns hos Cyrene Bader när hon sopade glas efter explosionen i Beirut. Jag tänker också på Julia Cimafiejevas långa dikt om kampen mot diktaturen i Belarus och om hennes önskan om att landet äntligen på riktigt ska få bli en del av Europa. När jag skriver det här har regeringen i Libanon avgått, i Belarus trotsar demonstranterna regimen, och i Zimbabwe har protesterna långtifrån upphört.
Ingenting är avgjort, men mycket har hänt.
”I kväll tar vi över stan”, sjunger Perssons Pack, och delar av texten går så här:
Längs leden som ledde mot centrum
Gick en liten parad
Det var vi två sida vid sida
Och jag de här orden jag sa
Om så den svenska armén står och väntar
Med sina hundra tusen ton
Kan jag lova att det är för lite
För att få oss att vända om
Många timmar efteråt ringer det i öronen. Vi har inte fått en korrupt regim att avgå, vi har inte stått upp mot Europas sista diktatur, men vi har fått kraft och energi tack vare en grupp fantastiska musiker och en konsertarrangör som vägrar ge upp.. Och i det ögonblicket behöver ingen ta oss Tusen dagar härifrån. Det räcker mer än väl med det som händer här och nu.
David Isaksson
