När min pappa 80 år låg på palliativavdelning och vi visste att det inte fanns något kvar att göra började han planera en resa. Vi skulle alla åka till Maldiverna. Om han och mamma sålde huset då skulle han bjuda oss dit. Det var bara att hålla med. Klart vi skulle åka och bada i kristallklart vatten, äta grillade humrar och sitta tillsammans och blicka upp mot den stjärnklara sammetshimlen och känna mjuk gyllene sand under fötterna. Kanske symboliserade öarna paradiset på jorden. Jag tror att pappa skulle ha blivit lite uttråkad där för han gillade mest kulturupplevelser och att gå på museum.
Det var då, när jag satt och höll pappa i handen vid sjuksängen, om inte förr, som jag insåg att människan kanske aldrig sluta drömma om att resa bort. Inte ens när det är totalt orimligt och omöjligt. Han var omtöcknad men optimistisk. ”Vi får se hur det går med det här? Kanske kan jag följa med er till Italien i sommar. Jag vill ju så gärna ser ert hus!”
Pappa ville under hela sitt liv resa till Brasilien, oklart varför just det landet lockade honom så väldigt. Han lyssnade på Stan Gets vinyler och talade om Copacabana, där skulle vi hänga och sedan se karnevalen. Kanske till och med delta. Vi skulle åka dit ihop med våra respektive och sedan alla barnbarn med sina partners. Hur detta skulle finansieras var oklart men i drömmar är sånt inte viktigt, som bekant. När han insåg att slutet närmade sig sa han lakoniskt ” jag kom aldrig till Brasilien”.
Nu är jag instängd i mitt hem som alla andra och suktar efter att se något annat. Jag planerar att åka till Brasilien för att se vad det var pappa längtade så till. Ta med alla barn och deras partners och mamma 82 år som nu är änka sedan knappt ett år. Vi får se om vi kommer dit eller om det kommer att stanna vid en dröm.
Maria Thulin
Dramatiker och författare, aktuell med Systrar 1968 som går att se på SVT Play
