Nyligen tillsatte Facebook en granskningsnämnd dit användare ska kunna vända sig. Är detta bara en imagesatsning eller en verklig förbättring vad gäller företagets ansvar som en av världens viktigaste publicister? Mediejuristen Joan Barata reder ut begreppen.
Den 6e maj gjorde Facebook ett av de mest emotsedda och viktiga uttalanden under hela företagets existens. Efter månader med projektplanering, förberedelser och mycket välplanerade kommunikationsinsatser offentliggjorde den kaliforniska internetjätten äntligen identiteten för de tjugo personer som i en första etapp kommer att utgöra företagets övervakningsnämnd (Oversight Board). Detta är en oberoende instans som gör det möjligt för användare att få en granskning av vissa innehållsbeslut som fattas av företaget.
De utsedda ledamöterna har olika bakgrund: jurister, journalister, politiker, mänskliga rättighetsaktivister … De inkluderar redaktörer som Alan Rusbridger, känd för sin bakgrund på The Guardian, en före detta premiärminister i Danmark, en Fredspristagare professorer inom juridik, tidigare domare De amerikanska staternas tidigare rapportören för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Det är på alltså uppenbart att Mark Zuckerberg försett sitt företag med en nämnd som kan förbättra vissa aspekter av dess image, särskilt när det gäller att förse sina användare med en oberoende nämnd med uppgift att granska och korrigera beslut som fattats när det gäller innehåll som stoppats eller modererats. Trots de tvivel som kan uppstå (granskningsnämnden finansieras med ett bidrag på 130 miljoner dollar som gjorts av företaget själv, men förvaltas genom en stiftelse som ska ha har full kontroll över medlen), har de utvalda personligheterna utan tvekan en stark integritet och ett professionellt kunnande.
Följaktligen bör vi kunna förutsätta att Facebooks granskningsnämnd kommer att kunna agera självständigt i förhållande till bolagets ledning. Detta kan i sin tur skapa en dynamik med viktiga processer, utanför företagets dagliga granskningsarbete som görs med hjälp av moderatorer och algoritmer.
Detta Facebook-experiment är inte bara viktigt för att det skapar en oberoende global och icke-statlig kontrollmekanism för en av världens största beslutsfattare när det gäller yttrandefriheten i världen (Facebook har nästan tre miljarder användare), utan också för att dess framgång – eller misslyckande – kommer att ha stor betydelse för hur andra stora internetaktörer kan komma att agera. Facebooks initiativ kan skapa en samregleringsmodell som kan komma att införas genom statliga förordningar.
En korrekt förståelse av vad Facebooks nya granskningsnämnd kan innebär kräver dock en rad förtydliganden, vilka i sin tur kan hjälpa oss förstå var de svagaste och mest kontroversiella delarna kan finnas.
Detaljer kring granskningsnämnden
Granskningsnämnden har inte den kapacitet eller de resurser som krävs för att granska var och en av Facebooks framtida beslut när det gäller innehållsfrågor, än mindre alla de frågor eller överklagande som kommer in. Granskningsnämnden måste därför fastställa vilka urvalskriterier som ska gälla för de fall man kommer att ta upp (vilka frågor de gäller, hur principiella de är osv.). Dessutom så ligger andra och viktiga delar av Facebooks verksamhet såsom beslut om affärsmodell, affärs- och annonsörpolicy, behandling och överföring av personuppgifter eller fastställande av allmänna villkor för interna regler för Innehåll (gemenskapsstandarder) utanför granskningsnämndens mandat.
Trots att Mark Zuckeberg vid ett tillfälle hänvisat till granskningsnämndens som Facebooks Högsta Domstol, är sanningen snarare att nämnden är långt från den makten som traditionellt finns hos en domstol. Och detta beror inte bara på att granskningsnämnden etablerats av Facebook eller det faktum att en del av dess medlemmar inte ens har juridisk utbildning, utan främst på grund av att nämndens beslut är föremål för de grundläggande kriterierna för rättsstatens formella legalitet.
De normer som granskningsnämnden kommer att tillämpa utgår inte från lagarna i det aktuella landet eller från internationell rätt (även om de innehåller en del generella hänvisningar till behovet av att hämta inspiration från de mänskliga rättigheterna), utan snarare på Facebook själva valt att definiera innehåll i enlighet med sina egna villkor.
På samma sätt kan den som är part i en process i förhållande till Facebook inte heller förvänta sig en rättssäker process som i det ”vanlig” juridiska systemet, utan granskningsnämnden följer de riktlinjer företaget beslutat om och som nämnden sedan anpassat. Granskningsnämnden kommer därför inte att kunna ge någon vägledning när det gäller huruvida ett innehåll följer lagen eller inte.
En annan viktig del är den tydliga distinktionen mellan de ”interna” tvister som granskningsnämnden kommer att behandla och de strikt lagliga konflikter som Facebook kan komma att möta nu och i framtiden. Granskningsnämnden kommer med andra ord inte att konsulteras i processer som innefattar krav från länder eller statliga myndigheter (domare, tillsynsmyndigheter etc.). Det vill säga, granskningsnämnden kommer inte i något fall att uttala eller ge Facebook någon indikation vad gäller lagligheten eller olagligheten vad gäller innehållet i fråga. Företagets egna avdelningar kommer att vara de som fattar beslut i dessa känsliga frågor.
Slutligen kan man inte låta bli att notera den heterogena sammansättning som nämnden får. Vi pratar inte bara om olika professionella, ideologiska och skillnader, utan också om människor vars geografiska ursprung placerar dem i betydligt olika kulturer och juridiska och moraliska system. Att bygga samförstånd i beslutsfattandet om förmodligen känsliga frågor kan kräva betydande ansträngningar.
Som vi kan konstatera så är införandet av en granskningsnämnd inte slutet, utan början på en ambitiös och mycket komplex process. Det är en process som sätter Facebooks rykte och image på spel. Samma sak gäller för var och en som åtagit sig detta mycket svåra och utmanande uppdrag. Många kritiska ögon kommer att riktas mot deras arbete
Oavsett hur det kommer att gå med detta så har debatten kring införandet av mekanismer för självreglering av innehåll på Internet tagit ett viktigt steg framåt och det finns mycket vi kan lära av detta.
Joan Barata
Översättning och bearbetning från spanskan: David Isaksson.
Texten publicerades ursprungligen här
Joan Barata är jurist, specialist på yttrandefrihet och reglering av media, plattformar och innehåll. Han är verksam vid Center for Internet and Society och Cyber Policy Center vid Stanford University (USA)och medverkar som expert i det Sida-finansierade ITP-programmet Media Regulation in a Democratic Framework.
