AnnaHanna Malmberg skulle plugga spanska på Kuba. Men så kom corona och i väntan på att få komma hem skrev hon en karantändagbok.
Den 12 mars konstaterade Kuba sitt första coronafall. Kuba skickar ut läkare i världen för att bistå i kampen mot corona men landet är också drabbat. AnnaHanna Malmberg befann sig då i Cienfuegos tillsammans med ett 20-tal svenska studenter för att studera spanska. Fram tills corona kom var allt bra, värme, sol, nya vänner och allt som fanns att lära om ett nytt land. Men plötsligt förbyttes vistelsen till en orolig väntan på vad som skulle hända. För att lugna sig och för att fördriva tiden skrev hon dagbok.
23/ 3. Dag 1 i karantän: “Pandemin har eskalerat “
I morse satt vi och hade lektion som vanligt. Vår lärare gav en läxa till imorgon. Men halvvägs genom lektionen fick vi reda på att vi skulle evakueras.. Efter skolan skulle vi hem och packa direkt för att förflyttas från våra Casa Particulars. Jag har bott hemma hos Norma och Osbaldo, som har lagat den godaste maten jag har ätit, hjälpt mig med mina spanska läxor och fått mig att känna mig som att jag var en del av deras hem. Nu skulle vi bort.
Vi har blivit placerade på ett campus utanför Cienfuegos. Vi vet inte hur länge vi ska bo här. Jag har inga ord för hur vidrigt det är på rummen och varken duschen eller toaletten fungerar. Jag är aldrig på rummet utan sitter i lobbyn hela tiden och lyssnar på de 10 enda låtarna jag lyckats att ladda ner i väntan på att någon ska komma och säga hur länge vi ska vara här.
Men det kommer aldrig någon.
Jag lyssnar på José Felicianos California Dreamin’ och tänker på min mamma, min syster, mina vänner Tove, Signe och Harriet och hur mycket jag saknar dem.
Jag läser mycket men har nu bara en bok kvar. “Drömhjärta” av Cecilia Samartin, om Kubas revolution och två systrars öde.
Det är taggtrådsstängsel runt hela campus. Skolledningen har sagt att vi inte får lämna campusområdet under några omständigheter. Vi blev lovade att det skulle finnas dricksvatten här, men det fanns inget. Efter mycket tjat fick några av oss gå ut och köpa det. Jag och en klasskompis lyckades få tillåtelse att åka in till stan för att ta ut pengar för att betala kursavgiften. Inne i stan var det fortfarande mycket folk men alla bar ansiktsmasker. Utanför det 5-stjärniga hotellet La Union stod det två turistbussar. De höll på att evakuera hotellet. Jag ville lämna alla mina saker och resväskan på campus och ta den där bussen till Havanna. Jag hade ju med mitt pass! Passet var det viktigaste att ha med sig sa alltid en av våra mentorer. Han hade rätt. Min klasskompis Linnéa blev stoppad av migrationspolisen när hon skulle gå fram till bankomaten. Polisen tog hennes pass och skrev upp några uppgifter men sedan, efter lite tjafs, fick hon tillbaka det.
På väg tillbaka till campus grät jag eftersom jag förstod att jag inte skulle få åka till Cienfuegos igen.
Till frukost fick vi ett glas cola, pulveryoghurt och en bit bröd.
Till lunch fick vi en fiskburgare som jag inte rörde, kikärtssoppa och ris.
Middagen åt jag aldrig.
Jag grät tre gånger idag.
25/3. Dag 3 i karantän: “Vi får inte gå ut mer”
I morse kom skolledningen och hade ett möte med oss. Vi ska få åka hem till Norma & Osbaldo igen men vi får fortfarande inte gå utanför dörren. Osbaldo och jag kollade på nyheterna. De sa att Kuba ska stänga sin flygplats nästa vecka för att minska smittrisken. I början hade det bara varit tre stycken italienska turister som hade smittats. Nu var det 52 smittade och tre döda.
Allt händer så snabbt. På bara en vecka har nattklubbarna stängt, folkmassorna minskat, klorin på händerna har blivit obligatoriskt innan du går in på en affär. Och nu måste vi åka hem.
Jag och Ebba hittade flygbiljetter hem. Vid dörröppningen går det att få lite Wi-Fi, så vi har spenderat nästan hela dagen där för att leta flyg och skriva med våra familjer. Att ta sig hem nu kostar 40 000 kr. Vi lyckades hitta två stycken för 16 000 kronor. Den 1:a april flyger vi från Havanna till Madrid, Madrid till London och sedan till Stockholm.
En hel vecka ska vi sitta inlåsta i vårt Casa Particular. Jag är livrädd att dom här biljetterna ska bli inställda. Jag vill bara hem nu.
Vi har kontakt med UD. Jag ringer min mamma och berättar. Även hon har kontakt med UD men får samma svar som jag: att de inte hittar några flyg hem. Det går inga flyg. Vi får försöka själva.
Vårt flyg är det sista som går. Nästa går i juni.
Jag grät två gånger idag.
26/3. Dag 4 i karantän: “Vi pratar genom staketet”
Våra biljetter blev inställda. Vi har suttit vid dörröppningen idag igen, och pratat med två klasskompisar genom deras staket. Jag bad Osbaldo köpa cigaretter till oss även fast jag egentligen hade kunnat göra det själv. Bensinstationen ligger 30 meter från där vi bor.
Men vi får inte gå ut.
Vi satt nästan hela dagen vid dörröppningen och försökte ringa våra föräldrar. Det gick förbi människor som höll upp tröjkragen när de passerade oss. Många tror att vi är smittbärare, även fast vi kom hit innan det bröt ut i Europa. Men det är för att de första fallen bestod av några italienska turister.
En man som gick förbi sa “Vete de Cuba” som betyder “stick från Kuba”.
Det var bättre att bo på vårt Casa – även om vi inte fick gå ut.
Jag grät hela dagen. Jag vet egentligen inte varför jag gråter hela tiden. Kanske är jag rädd för att bli kvar? Men jag vill inte åka heller. De senaste dagarna har alla känslor bara gått upp och ner. Vi skulle få vara här i tre månader men det blev bara en.
27/3. Dag 5 i karantän: ” Inte längre i karantän!“
Inte ens längre på Kuba. Jag och Ebba blev väckta tidigt på morgonen av att vi skulle åka med ett brittiskt evakueringsplan till London och sedan hem. Ebbas pappa hade lyckats få tag på två biljetter åt oss efter att ha mailat flygbolaget som skickade planet. En timme efter att vi vaknat satt vi i en taxi som skolan fixade (man behöver specialtillstånd för att få köra utanför provinserna nu) påväg till Havannas flygplats, José Martí. Nu sitter vi på ett tomt Heathrow.
Vi hann aldrig säga hejdå till våra klasskamrater. Vi hann inte ens ta en sista öl tillsammans på vårt stammisställe i Cienfuegos. En bar som låg vid en pir, som hette Piña Colada. När vi först kom till Cienfuegos sa vår lärare att det var där man kunde se solnedgången som bäst: på baren vid piren.
Jag är lättad över att få komma hem men samtidigt är jag otroligt ledsen. Jag ville inte lämna Kuba så här. Om det går, ska jag åka hit nästa år igen. Jag var inte klar med Kuba. Det blev alldeles för kort.
Jag grät på flyget från Havanna till London. Det enda jag kunde tänka på hur mycket jag ville stanna på Kuba. Jag tänkte på allt jag hade tyckt så mycket om. Skolan, musiken, saltvattnet, alla som jag har träffat där. På allt jag ville göra men inte hann. På hur mycket jag ville lära mig spanska. På min läxa som jag hade fått som jag aldrig hann göra klart. Jag måste dit snart. Jag var inte klar.
Men snart ska jag få träffa min mamma, min syster, Tove, Signe och Harriet igen.
AnnaHanna Malmberg
Fakta: Läkare från Kuba
Kuba har över 30 000 läkare som arbetar världen över. De skickar också medicinska team till Latinamerika utan kostnad och kommer nu även skicka läkare till andra länder, för att bistå med coronaepidemin.
