DEBATT. Under FN:s klimatmöte i tyska Bonn åstadkom förhandlarna för lite för att hjälpa alla de som lever med översvämningar, cykloner och värmeböljor i klimatkrisens frontlinje. Det skriver Partha Hefaz Shaikh, program- och policychef för WaterAid Bangladesh.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Tusentals representanter från världens olika länder deltog nyligen vid FN:s klimatkonferens i tyska Bonn. Även om den årliga konferensen är en viktig milstolpe för globala klimatförhandlingar finns det oroväckande lite resultat att visa upp. Med mindre än sex månader kvar till årets stora klimattoppmöte COP29 – och efter många år av förhandlingar – finns en påtaglig brist på engagemang för att åstadkomma förbättringar för de som befinner sig vid klimatkrisens frontlinje.
Klimatfinansiering och anpassning spelar avgörande roller för att säkerställa att samhällen kan trygga välstånd och hantera oförutsägbara och ofrånkomliga väder- och klimatförändringar. Även om klimatfinansiering och anpassning var långt upp på Bonn-agendan, har förhandlingarna om finansiering misslyckats med att tydligt prioritera de som redan är värst drabbade av det alltmer oberäkneliga klimatet.
WaterAid var på plats under Bonn-konferensen för att säkerställa att vatten, sanitet och hygien fanns med som självklara delar av allt arbete med klimatanpassning. Det gäller särskilt det globala anpassningsmålet (GGA) och fonden för skador och förluster – förhandlingsspår som båda kommer att avgöra framtiden för alla de som lever där klimatkrisen slår hårdast.
En stor del av Bonn-förhandlingarna om det globala anpassningsmålet fastnade i specifika formatfrågor och olika länders egna intressen, i stället för att fokusera på det kollektiva bästa. Det är positivt att man beslutat att inkludera expertis från andra aktörer, inklusive civilsamhället, i utvecklingen av indikatorer för det globala anpassningsmålet. Men det behövs en rakare väg framåt för att vi ska kunna uppnå ett tydligt och ambitiöst beslut vid COP30 nästa år. Det globala anpassningsarbetet kan inte vänta! Samtidigt misslyckades diskussionerna om fonden för förluster och skador med att beakta brådskan i den eskalerande klimatkrisen och den omfattande finansiering som behövs för att säkerställa att länder vid frontlinjen kan återhämta sig efter klimatförändringarnas påverkan.
Det nya kollektiva kvantifierade målet för klimatfinansiering (NCQG) – ett nytt och större mål som förväntas ersätta det nuvarande klimatfinansieringsmålet på 100 miljarder dollar – var också högt upp på Bonn-agendan. Men, många centrala delar av detta nya klimatfondsmål återstår att komma överens om. WaterAid kräver att NCQG ska ha delmål för anpassning och förluster och skador, samt att de pengar som finns i finansieringspotten ska kunna nå samhällen vid klimatkrisens frontlinje direkt, så att de kan vara involverade i att säkerställa att medlen går dit stödet behövs mest.
För mycket eller för lite vatten
Samtidigt som samtalen i Bonn var ljumma, fortsätter klimatkrisen att vara brännande het. Just nu slår den hårt mot flertalet länder runt om i världen. Från översvämningar och cykloner till torka och dödliga värmeböljor, många samhällen tvingas hanterar den skrämmande verkligheten av att leva med för mycket eller för lite vatten.
Södra Asien utsätts särskilt för en farlig och kaosartad cocktail av oförutsägbart väder, vilket gör livet outhärdligt för de vid klimatfronten.
I slutet av maj drabbade cyklonen Remal kustdelarna av södra Bangladesh med vindhastigheter på upp till 110 km i timmen. Cyklonen orsakade förödelse för 8,4 miljoner människor, lämnade många hushåll utan ström, skadade grödor och gjorde brunnar och latriner obrukbara.
Under tiden noterades rekordtemperaturer i Bangladesh, under april och maj steg temperaturerna till över 43 grader, vilket drabbade 80 procent av landet och lämnade tusentals utan ström.
Samtidigt drabbades Pakistan av den blötaste april månaden sedan 1961, den sydvästra provinsen Punjab upplevde häpnadsväckande 437 procent mer nederbörd än vanligt, vilket bidrog till undernäringen av 1,5 miljoner barn och skadade 3 500 hem.
Vatteninfrastruktur är en nyckel till anpassning
För att se till att drabbade samhällen, som de i södra Asien, ska kunna anpassa still klimatförändringarna krävs vatten, sanitet och hygien. Det för att skydda människors hälsa, försörjning och jordbruk. Dessa grundläggande behov säkerställer att spridningen av vattenburna sjukdomar hålls tillbaka samtidigt som det förhindrar att familjer tvingas migrera på grund av stigande havsnivåer.
Allt från översvämningsskydd till åtgärder för att hantera torka visar att klimatförändringarnas effekter på vatten är något som givare måste rikta klimatfinansiering mot. Det säkerställer ett långsiktigt stöd för de människor som behöver det mest. Investeringar i vattenrelaterad infrastruktur i låg- och medelinkomstländer förväntas ge minst 500 miljarder dollar per år i ekonomiskt värde, skydda otaliga liv och främja ekonomiskt välstånd.
Slutade i dödläge om siffror
Nu är det dags att världens ledare antar en konstruktiv hållning i förhandlingarna och börjar agera. Vi behöver säkerställa att vi når framsteg i anpassningsförhandlingarna och att länder åtager sig klimatfinansieringsmål som når kommer de människor som behöver det mest, utan ytterligare förseningar.
Detta är en fråga om liv och död – att prioritera åtgärder för vatten, sanitet och hygien inom klimatanpassning kan vara vårt enda hopp för att förhindra att klimatförändringarna tvättar bort framtiden för miljontals människor.
Partha Hefaz Shaikh
Program- och policychef för WaterAid Bangladesh.
Översättning: Tove Lexén och Mattias Dellert.
|
Uppläsning av artikel
|
