Debatt: Dags att göra upp med bilden av Sydafrika


DEBATT. Vår bild av Sydafrika är fast i en förstelnad sentimentalitet som bidrar till en självgod och härsken nostalgi. Solidaritet är viktigt, men i firandet av det som varit borde det också gå att med öppna ögon se vad som faktiskt händer nu – och vad som inte blev av, skriver Stina Pettersson.

Årets digitala bokmässa hade temat Sydafrika. Förutom samtal med skönlitterärt fokus, var det många mer uttalat politiska samtal som kretsade kring Sydafrikas historia, Sveriges inblandning i den och bandet mellan länderna. Hågkomsten av apartheid och det svenska stödet till motståndsrörelsen präglas av en lätt härsken nostalgi. 

Det är viktigt att belysa och uppmärksamma solidaritet – det kan ha en inspirerande, uppfodrande effekt. Men förstelnad sentimentalitet kan också göra verktygen för att förstå Sydafrika i nutid klumpiga och destruktiva.

Jag har stor respekt för alla dem som var aktiva i anti-apartheid rörelsen. Vissa sydafrikaner jämnåriga med mig beskriver sig som freedom children. Termen syftar på de barn födda åren efter apartheids fall, rakt in i en modig ny värld, deras liv gjordes möjliga tack vare den politiska kamp som alla som bidrog till  kan vara stolta över. Apartheids grymhet är inte ens en generation bort.

Jag är glad över att Sydafrika var tema på bokmässan, många seminarier höll hög kvalitet och alla aktörer visar en gedigen god vilja.  Det som är plågsamt är att situationen i Sydafrika nu med covid-19, som ännu en kris i ett land där mycket tycks gå åt fel håll, känns akut. I skuggan av det behöver alla som är involverade i eller reflekterar kring landets utveckling bli mer självkritiska. 

Skylt får apartheideran. Foto: Wikipedia

Fast i framtidssagan
Inför fotbolls-VM 2010 var världen annorlunda. Då sågs Sydafrika som ett lysande exempel på en framgångs- och framtidsnation. Sydafrika var regnbågslandet, som kommit ur apartheid som Afrikas hopp, som kronan i “slutet av historien” – och en välanvänd berättelse om mänskliga framsteg och kolonialismens slut. 

Man kunde nästan höra ”We Shall Overcome” spelas i bakgrunden när Nelson Mandela (den vise och sansade motståndskämpen ni vet, till skillnad från de där andra) åkte in på arenan och vinkade till alla sydafrikaner och hela världen. Allt var över efter förlåtelsens epok och visst var det skönt? 

I denna framtidssaga har vi fastnat, men nu även med en svensk, självgod nostalgi.  Jag älskar den detaljrika genomgången av befrielsekampen i södra Afrika i Bengt Säve-Söderberghs bok ”Vår seger var också er: Sverige och befrielsekampen i södra Afrika”, som vittnar om det imponerande, ofta listiga och uthålliga politiska arbete, som krävdes för att skapa en svensk solidaritetsrörelse.  

Bitvis känns boken, i likheten med programmet på bokmässan, dock som socialdemokratisk propaganda, som lutar sig tillbaka mot en radikalitet som fattas idag, och som kanske aldrig riktigt funnits på det sätt vi önskar. När vi istället försöker närma oss Sydafrikas utmaningar idag krävs helt andra perspektiv.  

Alt värre ojämlikhet
Men vad ser den som sätter regnbågsnationen under luppen? I Sydafrika har ojämlikheten blivit värre efter apartheid – det är sannolikt världens mest ojämlika land idag. Det är också en snabbt växande ekonomi, som tillsammans med de andra Bricländerna kämpar för att komma in i finrummen, under hotet av allt mer våldsamma statsskick. Det verkar helt enkelt vara hårda tag som krävs för att få folk att gå med på en så brutal ekonomisk tillväxt.

Det talas rätt lite om ANC:s spektakulära misslyckande vad gäller jämlikhet. Deras integrationsprogram ”Black Economic Empowerment”har skapat en ny, svart överklass, men lämnat stora delar av befolkningen kvar i samma ekonomiska misär. Fattigdomen minskar, men långsammare och långsammare, och arbetslösheten ökade redan före covid-19-pandemin. Allt detta, tillsammans med en urvattnad och privatiserad, offentlig sektor, har gjort Sydafrika till ett medelinkomstland där mer än hälften tvingas leva i fattigdom. Särskilt svårt och farligt är det för kvinnor och hbtq-personer, vittnar många av de inbjudna till Bokmässan play om.

Samtidigt är det trots allt i länder som Sydafrika, där de fattiga är så otroligt fattiga, relativt billigt att förbättra levnadsvillkoren. Så varför har så lite gjorts? 

Världsbankens diagnos av Sydafrika från 2018 hävdas det att landet befinner sig i en ofullständig övergång från apartheid, och ger tips på hur landet ska lämna bakom sig arvet efter ett exkluderande samhälle. Ojämlikheten ses som en rest från tidigare statsskick, som landet måste och ska göra sig av med, inte som något som kontinuerligt reproduceras i Sydafrikas nuvarande ekonomiska politik, vilket många utvecklingsekonomer anser.  

Världsbanken framhåller att landets fattiga är så pass fattiga, eftersom det segregerade utbildningssystemet under Apartheid var effektivt på att dränera mänskligt kapital – alltså en form av utsugning där generation på generation sågs som arbetskraft allena och aldrig fick utveckla de färdigheter som skulle behövts för en hypotetisk klassresa. Rådet från Världsbanken är tydligt: ”Utbilda!”. Men vilken roll spelar egentligen utbildning, detta trumfkort för biståndssektorn, för fattigdomsbekämpningen i ett land med en extremt polariserad arbetsmarknad och en stor grupp working poor, fattiga arbetstagare? 

Brist på utbildning riskerar att bli en ursäkt för fattigdom, snarare än en förklaring.  Människor kan ha kvalificerade heltidsjobb och fortfarande vara fattiga, eller jobba i sektorer som faktiskt inte kräver mer utbildning än vad de har, men där lönen inte går att leva på. Det här är inte för evigt givna förutsättningar utan ett uttryck för den ekonomiska modell som Sydafrika, och till viss del Världsbanken, har valt.

Kräver omfördelning av land
De krafter inom Sydafrika som vill se ökad jämlikhet, ANCs gräsrötter, vänsterpartier och fackföreningar,  kräver istället omfördelning av land, något som Världsbankens rapport delvis stödjer. När rasistiska ekonomier faller och de förslavade slår sig fria, är det då verkligen rätt väg att den tidigare härskande klassen kompenseras ekonomiskt, dessutom får sitta kvar på bondgårdarna och som bonus känna sig progressiva? 

Frågan ekar genom historien, och tar sig ett mer konkret uttryck i till exempel dagens produktion av sydafrikanskt vin. Hur långt kan politisk frihet egentligen sträcka sig utan ekonomisk omfördelning? Vad är att se som ett avslut av ett tidigare system och vad är egentligen bara en förfining?

Under Sydafrikas rådande statsskick är misstron mot större offentlig styrning och omfördelning delvis befogad, framförallt efter den tidigare presidenten Jacob Zumas minst sagt omfattande korruption. Korruption går aldrig att ursäkta, inte minst med tanke på vad de pengarna hade kunnat göra för nytta inom vård och omsorg, skola och infrastruktur. 

Enligt min egen erfarenhet kan rasistiska sydafrikaner ursäkta sin rasism med påståenden som ”vi gav dem landet, och vad gjorde de med det? Inget funkar längre!” – som om nyliberala vita politiker någonsin skapat värdiga samhällen! 

Att använda korruptionen som enda förklaring till det svåra läget i Sydafrika leder till  en individualisering av strukturella problem när politiker är bakbundna av en ekonomisk politik som vädrar ta itu med omfördelning, utan tvärtom har privatiserat mycket av tidigare gemensam egendom.

Argumentationen landar i moraliska ställningstaganden och opolitiska lösningar. Det kan vara värt att minnas att många av de korrupta politikerna i Sydafrika hamnade i komplicerade beroendeförhållanden under deras tid i anti-apartheid-rörelserna, när de satt i exil i grannländer och inte kunde skicka in ansökningar till den sydafrikanska staten om bidrag till motståndskampen. Finansiärer fick de fixa på andra sätt och när de senare kom till makten hade alla möjliga lojaliteter skapats.  

Kritisk syn nödvändig
En kritisk syn på Sveriges roll i uppbyggandet av Sydafrika efter apartheid hade till exempel behövt inkludera en analysV av problemen med JAS-affärerna, som avslöjades redan 1998: Var affärerna också en del av The Special Bond mellan Sverige och Sydafrika som vi älskar att lyfta fram?

Många av Sydafrikas nuvarande problem ska sättas i relation till det omfattande sexualiserade våldet och tortyren, som var hörnstenar i bygget av apartheid. I dag handlar det också om våld: mot personer som identifierar sig som queer, liksom en alltmer aggressiv xenofobi och avsiktliga mord på kvinnor och flickor på grund av deras kön, så kallat femicide, som leder till att åtta kvinnor mördas om dagen. 

Myten om manlig överlägsenhet och avhumaniseringen, kan delvis förklara våldet i samhället idag, men bara till viss del. Nya våldsstrukturer har uppstått och måste brytas ner. Fattigdomen, i många fall oförändrad sedan apartheid, försvårar möjligheten att bekämpa problemen. Sydafrikas konstitution prisas ofta för sitt starka fokus på mänskliga rättigheter, men den har inte följts upp med materiella resurser för att garantera efterlevnad, och är därför tandlös. 

Parallellt växer en tendens att skylla ojämlikhet och våld på flyktingar. Visserligen kan flyktingmottagande och arbetskraftsinvandring påverka statistiken, så att ojämlikheten ökar utan att de gamla sydafrikanerna nödvändigtvis har fått det sämre. Men de underbetalda jobb invandrarna utför är nödvändiga i en politisk ekonomi, som valt bort minskade klyftor för att istället skapa större avkastning för dem som lever på kapital. Invandrarna behövs för att utföra jobben ingen vill ha, men de beskylls också för sin egen fattigdom eftersom den förstör jämlikhetsstatistiken.

Samtidigt, precis som överallt annars där människor lever och arbetar, finns det motstånd mot ojämlikheten och dess konsekvenser. ANC har sedan många år tillbaka utmanats från vänster: dels av den sydafrikanska fackrörelsen, som var en avgörande kraft under apartheid, dels av olika, lokala sociala rörelser som lyfter allt från sexism till kollektivtrafik till vattenbrist.

En annan kritiker är det relativt nya partiet Economic Freedom Fighters, EFF. Det finns mycket att säga om EFF, och det är sant att det har avslöjats korruption även inom partiet. Men när jag på ett ABF-seminarium i Stockholm i september, anordnat av Palmecentret, hör att EFF borde räknas bort som alternativ och att en enad opposition mot ANC var att föredra, undrade jag lite i vilken högborg jag hamnat? Det sydafrikanska, politiska spektrat innehåller många aktörer, som aldrig kan ses som en samlad, progressiv opposition och det sista världens mest ojämlika land behöver är ekonomisk liberalisering. Det seminariet missade var också hur EFF uppstått.  

Efter massakern i Marikana i nordvästra Sydafrikaår 2012, då 34 gruvarbetare blev skjutna av sydafrikansk polis när de protesterade mot det brittiska gruvföretaget Lonmins vidriga villkor, utbröt vilda protester bland ANCs väljarbas som spreds genom landet. Några mil från Kapstaden ställdes samma frågor som i Ådalen 1931: Hur kan ett socialdemokratiskt parti komma till makten och ha en poliskår som skjuter arbetare under strejk? 

Detta ledde till en strejkvåg, krav på livförsäkringar, nya fackföreningar och motståndsrörelser, en proteststorm ledd bland annat av änkor och familjer till offren för massakern i Marikana. Det var ur dessa protester som EFF föddes. 

EFF är inte bara ett gäng aggressiva, galna extremister och ungdomsförbundare som tröttnat på moderpartiet. Deras bild är att nedskärningarna i Sydafrika och nyliberalismen i Sydafrika får samma konsekvenser som apartheid, alltså att systematiskt undvika att utveckla det samhälleligt gemensamma och den mänskliga potentialen, för att en utvald elit ska kunna roffa åt sig ekonomiskt.  Enligt EFF vet ANC vet vad som behövs för att förändra, som höjda skatter och ekonomisk omfördelning, men partiet har varken kapacitet eller vilja att handla. 

I mångt och mycket är den sydafrikanska historien en mardröm, svår att vakna ifrån. Många övergrepp är bortsuddade, men andra är dokumenterade i all sin skrämmande vidrighet. På apartheidmuseet i Johannesburg förstår besökaren att polis och fångvaktare visste att deras övergrepp och tortyr inte skulle få några konsekvenser under det rådande systemet. Därför kunde de berätta nästan hela sanningen för anhöriga till gripna och fängslade, för att sedan låta fasan, fantasin och farhågorna ta över. Det kunde enligt en bevarad loggbok heta att brodern, maken eller pappan “tog livet av sig i en sluten cell, han ramlade från en stol 50 gånger och landade på huvudet varje gång”. I skuggan av detta är det naturligt att vi vill ha ett lyckligt slut på historien, men det riskerar att leda till ännu ett svek mot dagens sydafrikaner.

Granska Sveriges stöd
Därför behöver vi granska Sveriges stöd till Sydafrika. Den socialdemokratiska rollen blev som så ofta, att tygla upproren, paketera dem snyggt och därmed impotent och sedan ge alltihop som gåva till organiserade kapitalet. Därför är det magstarkt att idag tala moraliserande och individfokuserat om korruption och svikna löften. Kanske var det just den kompromissande attityden, med trepartsavtal och strama tyglar åt vänster och öppna armar för internationella företag, det som helt enkelt gjorde en mer jämlik utveckling i Sydafrika omöjlig?

Det finns ingen anledning att överdriva den svenska rollen, men i firandet av solidariteten borde det också gå att med öppna ögon se vad som faktiskt hände och vad som inte blev av. 

Det var i det här komplicerade läget som Sydafrika befann sig i när covid-19-pandemin bröt ut och ställde allting på sin spets, med mer repressalier och ett akut behov av gemensamma strukturer och tillgångar. 

Med andra ord: vi står i dag långt ifrån förlåtelsens epok. Och det är långt kvar innan vi kan fira att apartheid äntligen har tagit slut. 

Stina Pettersson
25- åring som studerat utvecklingsekonomi och facklig organisering. 2019 var Stina Pettersson Union to Unions praktikant i Johannesburg.

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.