När katastrofen blir permanent – hur hjälper vi bäst?


Försäljare Lake Kivu, DRK. Foto: Shutterstock

Hur ska katastrofbistånd kopplas ihop med långsiktighet och hur bygger man fredliga samhällen den dag det akuta biståndet avslutas? 
– Humanitärt bistånd handlar om att lindra liv och nöd i varje enskilt fall, men när katastroferna blir permanenta måste man också ha ett långsiktigt perspektiv i det humanitära arbetet. Det säger Joachim Beijmo som är chef för biståndet i Kongo – ett av världens fattigaste och mest konfliktfyllda länder.

Global Bar Magazine har i en serie artiklar skildrat konflikten kring det humanitära biståndet, vilken inriktning det ska ha och vem som är bäst på att genomföra arbetet. Men hur går det till i praktiken? I Demokratiska Republiken Kongo (DRK, eller Kongo-Kinshasa) har biståndsgivarna arbetat för att skapa bättre samordning (humanitärt-långsiktigt) och för att inkludera lokalsamhället i arbetet, något som i sig lätt leder till nya konflikter. Joachim Beijmo, som är biståndschef på svenska ambassaden i DRK, berättar hur det gått till:
– Detta är en diskussion som pågått länge, men som aktualiserades för ett par år sedan då många biståndsgivare såg att en allt större del av biståndet genomförs i länder som befinner sig i konflikt eller postkonflikt. Samtidigt går alltmer av det traditionella utvecklingsbiståndet till länder där det också finns humanitära behov, konstaterar han.

Humanitärt bistånd ökar
Det finns dock en viktig skillnad mellan de två typerna av bistånd: det humanitära arbetet utgår från humanitära principer som innebär att alla ska få hjälp, oavsett politisk situation och att den som ger hjälpen ska vara opartisk. Utvecklingssamarbetet styrs däremot av värderingsfrågor, som till exempel demokrati eller jämställdhet. Här kan det alltså uppstå en krock.  Under den senaste tioårsperioden har det humanitära biståndet ökat kraftigt, samtidigt som det traditionella biståndet vuxit betydligt mindre. I samband med detta har också en diskussion tagit fart kring hur de olika delarna ska kunna samverka med varandra och hur insatser bättre ska kunna koordineras. Som en del arbetet har biståndsländerna inom OECD (som kallas OECD-DAC) förhandlat fram ett antal principer för hur man ska jobba bättre inom tre områden (fredsbyggande, humanitärt bistånd och långsiktigt utvecklingssamarbete) som man också kan följa upp. Det är detta som biståndsgivarna kallar Tripple Nexus.

Joachim Beijmo och Rossy Kiwa, borgmästare i Kinshasa. Foto: Sveriges ambassad.

Ett exempel på när det kan uppstå konflikter mellan olika intressen och olika grupper är när man ger pengar till människor i flyktingläger, samtidigt som de som bor i trakten kring lägret inte får något stöd alls. Detta skapar avundsjuka och konflikter, inte minst eftersom flyktingar ofta blir kvar på en plats under många år.
– Just detta visar på hur det kan gå om man jobbar alltför isolerat. I många länder har man dessutom återkommande humanitära kriser. När det gäller humanitärt bistånd fattar givarna beslut om att lindra liv och nöd i varje enskilt fall, men om man gör det år ut och år in så blir det ju de facto en permanent närvaro i ett land. Och då måste givarna också ha ett långsiktigt perspektiv i det humanitära arbetet, menar Joachim Beijmo och fortsätter:
– Här i Kongo leder Sverige en arbetsgrupp där vi samlar folk som arbetar med de tre områdena för att bättre samordna arbetet på marken. Det handlar t ex om att se till så att inte de med flyktingstatus får stöd, medan som bor utanför lägren blir utan. Vi kan också jobba mer där vi utgår från behoven på lokal nivå så att vi kan kombinera stöd som kan gå till flera områden samtidigt, t ex både hälsa, utbildning och mikrofinanser. 

Akut men ändå långsiktigt
Det här är också en del i de svenska strategierna, både i enskilda länder och för det humanitära arbetet. Därför jobbar Sverige med partners som långsiktigt kan arbeta med insatser i gränslandet mellan utveckling och det akuta humanitära arbetet. Men övergången är inte sällan problematisk.  Det händer ganska ofta att humanitära givare kommer in efter en katastrof och ger stöd, men sen försvinner och då uppstår det ett vacuum, eftersom det kan ta lång tid innan det ”vanliga” biståndet sätter igång.

– Just detta var tydligt i samband med den stora Ebola-insatsen som vi haft i östra Kongo där det kom in mycket pengar under kort tid. När dessa pengar tog slut uppstod ett vakuum, något som visar på hur viktigt det är att vi samplanerar så att akuta insatser också har ett långsiktigt perspektiv, eftersom det sannolikt kommer att uppstå nya humanitära situationer.  

Samtidigt finns det en risk att ett arbete som involverar många lokala organisationer och myndigheter leder till ökad korruption, jämfört med om pengarna helt skulle stanna inom en organisation som Rädda Barnen eller Läkare utan gränser:

– Korruption kan man aldrig skydda sig mot till hundra procent, man måste ta det som en risk som vägs in i arbetet. Om vi enbart ser till det kortsiktiga humanitära behovet så skulle internationella organisationer och FN-organ kunna utföra det mesta. Men inte minst arbetet mot covid-19 visat hur oerhört viktigt det är att bygga upp lokala strukturer, eftersom det är de som kan nå ut snabbast och det är människor själva som kan bygga ett lokalt engagemang. Det nationella Röda korset är ett exempel på en sådan lokal organisation, de finns i byar långt ute på landsbygden. Men för att samarbetet mellan dem och andra givare ska fungera krävs det att vi har en samordning, konstaterar Joakim Beijmo.

David Isaksson

Previous Kärnvapenförbud nyckeln till hållbar utveckling
Next Smarta sanktioner gör nytta!