Basinkomst – lösningen efter pandemin?


Inte bara i Afrika? illustration: Shutterstock

Frågan om basinkomst är i högsta grad aktuell idag och ofrånkomlig i framtiden. utvecklingsländer handlar det främst om att reformera fattigdomsbekämpning, bort från välgörenhet, till hållbara skyddsnät och välfärdssystem. I utvecklade länder handlar det om att reformera välfärdssystemen bort från jobbskapande till system som är hållbara inför globalisering, automatisering och klimatkris, skriver Karl-Anders Larsson.

Världsbanken har nyligen publicerat en omfattande forskningsrapport om basinkomst: Exploring Universal Basic Income, där man bl.a. diskuterar vad som skiljer universell basinkomst (UBI) från andra former av sociala stödprogram. De tre avgörande dimensionerna är valet av mottagare, villkor för stödet och hur det överförs till mottagarna. UBI är stöd som inte är behovsprövat, inte villkorat och som förmedlas genom penningöverföringar. I den meningen har inget land idag ett system för nationell UBI. Traditionella program har innehållit olika former av mer eller mindre specificerade urval av mottagare (”targeting”), villkor och överföringsmekanismer. 

Den mest kontroversiella frågan i utvecklade länder gäller villkoren, det vill säga hur man gör sig ”förtjänt” av en basinkomst (främst kopplingen mellan inkomst och arbete). Denna fråga finns även i utvecklingsländer, men överskuggas av frågan om val av mottagare. Det beror på att motivet främst är fattigdomsbekämpning. Ett system som ger samma stöd till alla, har ansetts alltför dyrt för länder med begränsade statsintäkter och de flesta program är därför inriktade på att nå de fattigaste. I Sverige har vi byggt upp ett omfattande universellt socialt stödsystem genom barnbidrag, utbildning, sjukvård och allmän pension men sådant saknas i de flesta utvecklingsländer och man har istället ett otal specifika program, ofta biståndsfinansierade.

Motivet för UBI i utvecklingsländer bör vara att lägga en grund för ett generellt socialt trygghetssystem. Ett sådant kan initieras av biståndsgivare och finansieras av bistånd i ett inledningsskede, men måste på längre sikt finansieras av inhemska statsintäkter. Då blir frågan om effekterna på inkomstfördelningen och den politiska ekonomin avgörande. Det kräver omfattande inkomstöverföring från rikare till fattigare, vilket naturligtvis är politiskt svårt. Men en UBI-ansats kan ändå vara lättare än riktade inkomstöverföringar, eftersom den kan gynna större grupper, inklusive delar av medelklassen. 

Men det politiska problemet är desto större. Det beror på att många tjänar på de specifika programmen: inhemska makthavare och byråkrater, grupper som får relativt stora inkomster av programmen och inte minst de utländska biståndsgivarna (statliga och enskilda organisationer).

Mycket talar för att införa UBI i utvecklingsländer. Det är ett säkrare sätt att nå de fattiga, i jämförelse med riktade insatser som ofta är ineffektiva och det är det enda som är förenligt med ett långsiktigt hållbart socialt skyddsnät. Den totala ekonomiska kostnaden beror förstås på omfattningen, men den behöver i inledningsskedet inte vara mycket större än kostnaderna för dagens program. Men det politiska problemet är desto större. Det beror på att många tjänar på de specifika programmen: inhemska makthavare och byråkrater, grupper som får relativt stora inkomster av programmen och inte minst de utländska biståndsgivarna (statliga och enskilda organisationer). Det är i princip samma problem som med budgetstöd till regeringar. Därtill kommer att de flesta länder har extremt ineffektiva skattesystem.

Basinkomst är ett medel som kan ha olika mål. I utvecklingsländer handlar det främst om att reformera fattigdomsbekämpning, bort från välgörenhet, till hållbara skyddsnät och välfärdssystem. I utvecklade länder handlar det om att reformera välfärdssystemen bort från jobbskapande till system som är hållbara inför globalisering, automatisering och klimatkris. I varje enskilt fall måste reformerna anpassas till den konkreta situationen. Det finns ingen enkel modell som passar överallt, men basinkomst måste finnas med i alla framtida politiska scenarier. 

Basinkomst i utvecklade länder
En av de som mest ihärdigt driver frågan om basinkomst i mer ekonomiskt utvecklade länder är den brittiske forskaren Guy Standing, som bl.a. skrivit boken Battling Eight Giants. Basic Income Now. Idén är på inget sätt ny, men har fått ökad tyngd de senaste åren på grund av flera begränsade pilotförsök, bland annat i Finland. En viss typ av basinkomst har införts i Spanien för permanent skydd till de fattigaste och det senaste förslaget kom nyligen från UNDP, som ett tillfälligt stöd till 132 länder för att motverka de negativa effekterna av pandemin.  

Basinkomst börjar också framföras som en permanent generell politik, inte minst i diskussionen om post-corona samhället. Det är ett ekonomiskt stöd som inte är behovsprövat och förenat med några villkor beträffande arbete och arbetssökande. Det kräver inte någon statlig byråkrati för beslut och uppföljning, utan betalas automatiskt till alla vuxna invånare (alltså individer, inte hushåll). Basinkomsten ska tillfalla alla medborgare och beloppet ska vara lika för alla. Med basinkomst upphävs alltså sambandet mellan arbete och inkomst. Det är en revolutionerande förändring, vilket förklarar att det varit så trögt att införa ens begränsade försök. 

Alla moderna samhällen idag, från öst till väst, är inriktade på ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Det gäller kanske speciellt det svenska, socialdemokratiska, samhället. Målet är full sysselsättning, det vill säga att alla ska ha ett betalt jobb som grund för den inkomst man behöver för att leva ett gott liv. ”Den som inte arbetar ska inte heller äta” står det i bibeln och det blev grunden för definitionen av ett socialistiskt samhälle, enligt Lenin. Det är naturligtvis helt oförenligt med idén om en basinkomst som är oberoende av arbetsinsats.

Vad är arbete?
Men vad är egentligen ”arbete”? Det finns många definitioner. En grundläggande skillnad är mellan å ena sidan det arbete vi utför för att få en inkomst och som är ett tvång (till skillnad från ”fritid” som vi antas kunna använda till vad vi vill), och å andra sidan arbete som vi utför för att tillfredsställa egna och andras behov, oavlönat, under ”fritiden”. I verkligheten är inte distinktionen så tydlig. Många upplever att lönearbetet tillfredsställer egna behov och det oavlönade arbetet på ”fritiden” upplevs ofta som ett tvång (t.ex. hushållsarbete). Skillnaden mellan de två formerna ligger mest på vilket arbete som utförs via marknaden och vilket som utförs inom den privata sfären. 

I ett jobbsamhälle som det svenska är det bara arbete via marknaden som räknas i politiken. Med marknaden menar jag här även den del som finansieras av den offentliga sektorn och skapar jobb genom funktioner som är politiskt beslutade. Men det ger inte arbete åt alla. Därför har politiken även en specifikt ”jobbskapande” målsättning, som ibland verkar överordnad alla andra mål. Men i ett land som Sverige, med höga löner och starka fackföreningar, är detta mycket dyrbart och troligen helt omöjligt i framtiden. Är det rimligt att ha full sysselsättning som ett politiskt mål med tanke på den snabba utvecklingen av globalisering och automatisering?

Kapitalismens utveckling leder inte bara till mindre jobbskapande, utan även till en mer ojämn inkomstfördelning. Lönernas andel av de totala inkomsterna minskar och andelen som inte baseras på arbete ökar. Det handlar inte i första hand om vinster från produktiva investeringar, utan avkastning från tillgångar och marknadspositioner. Det är tydligt i t.ex. USA, Storbritannien och Sverige. En inkomstfördelning baserad på arbete fungerar alltså inte idag och måste därför ersättas av ett annat inkomstfördelningssystem. En basinkomst kan vara en grundsten i ett sådant system.

Men på vilken nivå ska en basinkomst ligga? Den ska i någon mening ge en miniminivå som möjliggör ett drägligt liv. Den får inte vara för hög, eftersom det skulle kunna skapa incitament att inte söka jobb. Den risken överdrivs dock och den är större i dagens bidragssystem, där ett jobb med ökad lön leder till minskade bidrag och den disponibla inkomsten ökar mindre, eller inte alls. Med basinkomst finns ingen sådan marginaleffekt. Ett annat argument emot basinkomst är att den betyder att de som jobbar får finansiera de som är arbetsovilliga och nöjer sig med att leva på miniminivån. Men förespråkarna menar att alla människor har en rätt till inkomst som inte grundar sig på arbete. Det handlar om att skapa jämlika möjligheter. Det argumentet blir allt starkare när allt större del av inkomsterna härrör från fördelning av möjligheter och inte från arbetsinsats. 

Finansieringen av en basinkomst måste först och främst komma från minskade kostnader för olika former av bidrag och subventioner, men detta måste kombineras med vissa skattehöjningar, främst på de inkomster som inte baseras på arbete. Guy Standing menar att minskad ojämlikhet är den grundläggande fördelen med en basinkomst, men en jämnare inkomst kräver att basinkomsten sätts relativt högt och baseras på betydande skattehöjningar för höginkomsttagare. 

Effekten på inkomstfördelningen beror också på vad som händer med alla sociala förmåner. Grundtanken är att socialförsäkringar och behovsprövade bidrag avskaffas och ersätts av kontanter via basinkomsten. Det är på det sättet en ultraliberal idé och det är ingen tillfällighet att Milton Friedman ses som en av föregångarna genom sin idé om ”negativa inkomstskatter”. Däremot föreslås inte en nedmontering av den grundläggande fria sociala servicen vad gäller hälsovård och utbildning. Den ska finnas kvar och kompletteras med bidrag till vissa speciellt behövande. Men en grundfråga är vilka som ska omfattas av basinkomsten. Uppenbarligen är tanken att invandrare ska undantas, hur länge är oklart. 

Den ideala kommunismen
Det framtida samhället med basinkomst blir delvis som den ideala kommunismen. Alla är garanterade överlevnad på en miniminivå och kan ägna sig åt vad de vill: dansa, måla, vandra i naturen, sköta om sina nära och kära eller bara lata sig. Men utöver det finns jobbsamhället kvar för de som är ambitiösa och vill tjäna mer pengar. Möjligheterna att göra det beror förstås på hur många jobb som finns och vilka kvalifikationer som behövs. Men riskerna för ett ännu mer etablerat klassamhälle än idag, verkar betydande.

Jag är nog tveksam till om en generell basinkomst skulle skapa ett mer jämlikt samhälle. Däremot har Guy Standing en poäng i att det skulle skapa en ökad säkerhet för de enskilda människorna. Det skulle också innebära att risken minskar för att det uppstår vad han kallar ett ”prekariat”, det vill säga en grupp som karaktäriseras av otrygghet på alla områden. Han menar även att basinkomst skulle minska stressen och den privata skuldsättningen. Han kan också ha en poäng i att ökad säkerhet och trygghet skapar mindre grogrund för populism och nyfascism.

Naturligtvis måste man också se på effekten på klimatet och miljön. Här är grundtesen att basinkomst är en väg bort från jobb/tillväxtsamhället och därför har en positiv effekt. Detta är grunden för att hela reformen setts som ”grön”, något som inte är helt självklart. Ett argument är att basinkomsten skulle leda till att vi alla kan göra ett bättre val mellan jobb och arbete och att därmed fler skulle arbeta med obetalt vårdarbete. Det verkar för det första vara baserat på antagandet att vårdarbete inte kan vara grund för avlönat arbete (utöver minimiinkomsten), och för det andra att vård är det vi helst vill använda vår fria tid till. Det är inte bara orealistiskt, utan även en grund för ökade skillnader mellan kvinnor och män. 

Som helhet tror jag att tanken om basinkomst är i högsta grad aktuell idag och ofrånkomlig i framtiden. Men den är komplicerad och bör utredas närmare i alla länder. Ett första steg är att tydligt bestämma målsättningen och rensa bort alla mål som inte direkt beror på basinkomstidén. Det handlar alltså om en allomfattande basinkomst som innebär permanent förändring av inkomstfördelningen i samhället. Det är en revolution helt enkelt och därför för viktig för att kapas av ”vänster”, ”höger” eller ”gröna”.

Karl-Anders Larsson

Biståndsekonom, tidigare bland annat verksam vid svenska ambassaden i Kambodja. Texten har tidigare publicerats i en något annorlunda version på författarens blogg.

Previous "My name is Luka ...
Next Över 250 journalister döda till följd av pandemin