En resenärs anteckningar: ”Jag är hellre den som drar!”


Vad driver en resenär? Helle Kikerpuu har kastat sig in i resandet för alla dess upplevelser och drömmar, och nu har coronakrisen fått henne att titta närmare på alla rädslor och tankar som präglat hennes upptäckarlust. 

Shit, vad jag är rädd. Vad har jag gjort? Vad har jag gett mig in på? Nej, skärp dig och kasta dig ut!

***

Snart är det tre år sedan jag drog. Det sjuder inom mig och min reslust gör sig påmind. Dock inte motad fram ur skit och flyktbegär som förr, utan av en stark längtan att fortsätta uppleva nya världar. Vårberg, ständigt detta 127 40, men för tillfället kan jag leva med det. Nu är det bara jag och mina tankar. Fy fan va skrämmande!

***

Det känns som att jag är fast. Geografiskt, psykiskt och känslomässigt. Sverige, Sverige, Sverige. Oro, oro, oro. Inget, inget, inget.

***

Det osade flykt och depression över min flygbiljett till Tokyo. Och det är helt ok!

***

Låg i parken och fångade rosa körsbärsblommor och önskade att resan fick en spark i rätt riktning. Tog mig samman! Grabbade tag i väska, pass och bok och spurtade till tågstationen och Shinkansen för att spendera en dag i Hiroshima. Kom sent på kvällen, halvsov på ett internetkafé och gick upp med solen. Den här staden försvann inte – den raderades från jordskorpan. Helt jävla sjukt! Jag visste det ju, men samtidigt inser jag nu att jag aldrig fattade. Vad kan jag göra för att detta aldrig ska hända igen?

Foto: Helle Kikerpuu

***

Tibet var en turistfälla. Jag ville verkligen besöka platsen, det har varit en drömresa så länge, men det var bara politiska kulisser. Vad ska jag nu göra med mina bilder, mina intryck och möten? Hur kan min närvaro där föra med sig något bra?

***

Ny resa, nytt land, samma familj.  ”Du kommer inte kunna uppdatera den där boken innan katastroferna” sa syrran, aka oraklet!

***

Kazakstan är det underligaste som hänt mig på länge. Lämnade Kina med tåg, lunkade över stäppen med blixtnedslag, klev av i Almaty och kände jag mig som hemma. Betongblocken med spetsgardinprydda fönster och tanterna med de bestämda blickarna – fick mig att längtar till Estland. Jämt denna längtan – jag måste veta vad den vill!

***

De glorifierar Östeuropa, köper fejkade kommunist-souvenirer och älskar att festa i ödelagda fabriker. Jag blev förbannad och överraskad. För första gången kände jag mig mer estnisk än svensk. Jag har aldrig tänk så. Aldrig sett på mig själv på detta sätt. Aldrig tänkt på att folk kanske ser på mig med andra ögon när de hör mitt efternamn.

***

Hemma igen! Som en jojo. Gått igenom universitetspapprena och skuldsatt mig hos CSN – vuxenpoäng, tack!

***

***

Här står tiden still. Jag hinner skriva och känna efter. Ta fart igen. Sommaren var kort men innehöll det mesta: bråk, död, kärlek, utkastning och avkastning, motgångar i framgången, tristess, vin och snilleblixtar. Och resor: Stockholm, Trollhättan, Berlin, Paris, Nice, Monaco, Turin, Malmö och så nu Estland. Igen!

***

Det är officiellt – jag hatar att bli lämnad. Är hellre den som drar!

***

Fyrtiotre minuter av hans röst. 43 minuter av saknad, av att inte kunna se eller röra – plågande, underbara kärlek! Kan man inte snabbspola fram till november?

***

Vi kastade bort våra problem i havet. Sten efter sten. Kände oss lättare, hoppfullare. Nu sitter jag hemma och läser ”Skriv, sälj och bli lönsam” och alla stenar känns bortkastade. En karriär har aldrig lockat mig mindre.

***

2020-05-17: Kära dagbok! Resan har räddat mig många gånger och på många olika sätt – kroppsligt, själsligt och relationsmässigt. När jag bläddrar bland de tusen och åter tusen sidor av drömmar, rop på hjälp, kärleksförklaringar, minnesanteckningar och kolossalt många fler frågor än svar, inser jag att det är precis det jag drömmer om att kunna fortsätta med.

Jag vill fortsätta växa, längta, bli berörd och förhoppningsvis klokare. Astrid Lindgren sa ungefär såhär: ”man ska leva livet så att man blir vän med döden, tror jag.. trala la”.

Helle Kikerpuu

Foto: Helle Kikerpuu och Karin Wimark

Previous La importancia de diferenciar lo remoto de lo virtual
Next Ett synnerligen oäkta pass #resedrömmar