”Under årets första sexton dagar har tjugo ledare för olika grupper i civilsamhället mördats i Colombia. Jag kan inte minnas att jag sett något liknande. Kan inte heller se att världen utanför Colombia reagerar i någon högre grad”, skrev jag nyligen i en uppdatering.
Sedan dess har ytterligare några dagar passerat, och när jag skriver detta kvällen den 19e januari tycks ytterligare tre mord ha registrerats i Colombia.
Vi pratar alltså om över ett mord om dagen. Varje dag. Hittills i år.
Mot diktaturer går det alltid att protestera och kräva bojkotter, där blir verkligheten tydligt svart (mestadels) eller vit. Men problemet är att i många av de länder i världen där de politiska morden är vanligt förekommande är demokratier, länder där pressfrihet råder och där du kan bli medlem i vilket politiskt parti du vill. Colombia är ett sådant land, Filippinerna och Mexiko två andra.
Nyligen valdes Claudia López från miljögrupperingen Alianza Verde till Bogotas borgmästare, en politisk post som ofta brukar ses som landets näst viktigaste och en språngbräda mot den yttersta politiska makten. Claudia López är öppet lesbisk och har en tydligt vänster-grön profil. Trots detta hade hon inga problem att med övertygande marginal vinna valet i en trots allt ganska konservativ stad.
Som borgmästare kommer hon säkert att fortsätta att bygga ut Bogotás cykelvägar, göra det än mer möjligt för den socialt och kulturellt medvetna medelklassen att leva ett bra liv – ett liv där man kan äta vegetariskt, cykla till jobbet och köpa minst lika mycket ekologiska produkter som i vilken europeisk storstad som helst. Och det här är förstås trevligt – för Bogotá är på många sätt en mycket trevlig stad som jag kommit att gilla allt mer. Människor är öppna, lättpratade. Det finns mycket bra konst, intressant arkitektur, legal graffitti och många bra restauranger och barer. Därför känns också klyftan mellan detta – och det andra Colombia – så avgrundsdjup.
Colombia var 2019 det land i världen där flest folkliga ledare dödades (107), enligt organisationen Front Line Defenders. Det är en siffra som alla politiska ledare borde skämmas ögonen ur sig över. Men på något sätt är allting bara ”business as usual” (och det är det ju faktiskt, morden är vardag …). Våldet är så närvarande så att det nästan kan kännas som om landets författare och journalister är besatta av döden, noterade jag in en krönika i Journalisten nyligen.
Yordan Tovar, ledare för lantarbetarfacket i Putumayo, blev den 21:a ledaren att mördas under årets första sexton dagar. Det var ett ganska ”vanligt” mord, okända män anlände 19.30 till fackets lokaler, sköt ihjäl honom med ett antal skott och åkte sen därifrån. Mordet på Gloria Ocampo skedde på ungefär samma sätt.
Sannolikheten att mördarna ska bli fällda är låg. Straffrihet är ett knöligt ord på svenska, spanskans impunidad ligger så mycket bättre i munnen. Och på Internet: en Googling på impunidad och Colombia ger drygt nio miljoner träffar. En av träffarna är en intervju med den tidigare nationelle åklagaren Nestor Humberto Martínez som konstaterar att straffriheten i Colombia är 99 procent – 99 procent!
Vem kan tro på rättsväsendet i ett land där detta händer?
Morden sker i hög utsträckning i ”omstridda” områden där narkotikamaffian är stark, där de paramilitära grupperna är aktiva och där den kvarvarande, aktiva gerillagruppen ELN opererar. Ändå. Detta är våld som sker i ett land som försöker framstå som modernt.
När människor i Colombia och Latinamerika pratar om våldet blir det mycket siffror. Ibland får jag en känsla av att siffrorna blir en form av besvärjelse för att slippa behöva tänka på det allra värsta.
Under det senaste året har jag tillbringat ganska mycket tid med en nära anhörig till en annan mördad latinamerikansk ledare från civilsamhället (ett annat land än Colombia). Men trots att vi träffats ett antal gånger har jag aldrig vågat ställa den privata frågan:
Hur mår du – egentligen?
Sannolikt är det för att jag helst inte vill höra svaret.
David Isaksson
